Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Attorney ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Indien genom Kabuldalen. Icke blott Alexander
den store, hvilken dock öfvergick Indus något n. om
A. (326 f. Kr.), utan alla senare asiatiska eröfrare,
t. ex. Timur 1397 och Sjah Nadir 1738, hafva följt
denna väg.
*Attorney. Se äfven Kronjurister.
*Attraktionskraft. Se vidare Urkrafter.
Attritio Cordis, Lat., teol. Se Förkrosselse.
Attu, en af Aleuterna (se d. o.).
Attwood [-oōudd], Thomas, engelsk tonsättare,
f. 1767, d. 1838, fick på prinsens af Wales
bekostnad studera musik i Neapel och 1785–86 i
Wien under sjelfve Mozarts ledning. A. blef 1795
organist i S:t Paulskyrkan i London och komponist
för k. vokalkapellet, 1821 organist vid Georg
IV:s privatkapell i Brighton och 1836 organist vid
k. vokalkapellet. A. bildar i viss mån en musikalisk
mellanlänk mellan Mozart och Mendelssohn, till
hvilka bägge han stod i vänskapsförhållande. Han
skref i sin första period mest operor (sammanlagdt 19)
och pianosonater, sedermera hufvudsakligen kyrkliga
sångkompositioner (anthems m. m.) och anses för en
bland Englands mest betydande tonsättare.
Atuatuca, det latinska namnet på Antwerpen.
Atura. Atures, fordom namn på Aire (se d. o.).
Aturus, det latinska namnet på floden Adour.
Atypisk (af Grek. nekande a och typisk, se d. o.). Se
Feber.
Aub. Se Fiskfloden 2.
Aubade [åbād], Fr. (af aube, morgonrodnad), sång
vid morgonens inbrott, en af trubadurerna mycket
odlad lyrisk form, motsvarande det tyska taglied
(se Minnesång). Ordet alba (= aube) skulle förekomma
i slutet af hvarje strof af en aubade. Liksom sin
motsats serenad var aubade på 1600- och 1700-talen
namn på en instrumental musikform.
Aubanel [åbane’ll], Joseph Marie Jean Baptiste
Théodore, provençalsk skald, f. 1829 i Avignon,
d. 1886 derstädes, till yrket boktryckare, var
skattmästare i Félibre-förbundet (se d. o.) och
näst Mistral dettas yppersta skaldeförmåga. Hans fina
och svårmodiga lyriska dikter, samlade i La Miòugrano
entreduberto (Den halföppna granatfrukten; 1860;
2:dra uppl. 1876), besjunga lidelsefullt kärlekens
qval och tillvunne honom hedersnamnet »Den franske
Petrarca». Les innocent skildrar i 3 »noëls» det
betlehemitiska barnamordets skräckscener. Hans
skådespel Lou pastro, Lou pan dóu pecat (speladt
1878) och Lou raubatôri utmärka sig genom lidelsefull
glöd och slående realism.
*Aube. — 2. Franskt departement, har en areal af
6,025 qvkm., med 255,548 innev. (1891).
Aube [åb], Hyacinthe Laurent Théophile, fransk amiral,
f. 1826, blef officer 1846 och linieskeppskapten
(capitaine de vaisseau) 1870, deltog under 1870–71
års krig i Vogeser-arméns operationer, var 1879–81
guvernör på Martinique och utnämndes derunder till
konteramiral (1880). 1882 uppdrogs honom att anställa
försök med torpedoer och torpedobåtar, och han blef
förfäktare af den åsigten (bl. a. i La guerre maritime
et les ports militaires de la France, 1882) att för
Frankrikes och koloniernas kustförsvar torpedofartyg
vore att föredraga framför stora pansarskepp.
Såsom sjöminister i Freycinets kabinett Jan.
1886–Maj 1887 skapade han också en hel torpedoflotta,
men de olycksslag, som drabbade denna, framkallade
en skarp kritik öfver systemet. A., som 1886 blifvit
Viceamiral, afled d. 31 Dec. 1890.
*Auber, D. F. E., föddes d. 29 Jan. 1782.
Auberlen, Karl August, tysk teolog, f. 1824 nära
Stuttgart, d. 1864 såsom teol. professor i Basel, var
en trogen anhängare af den Bengelska Tübingen-skolan
och gjorde sig bemärkt äfven som apokalyptiker. Han
författade bl. a. Die theosophie F. C. Oetingers
nach ihren grundzügen (1847; 2:dra uppl. 1859), Der
prophet Daniel und die offenbarung Johannis (1854;
3:dje uppl. 1874) och Die göttliche offenbarung (2
bd, 1861–64). Jfr M. Johansson: »Karl August A. och
hans apologetiska verk» etc. (i »Teol. tidskr.» 1866).
*Aubert. — 2. L. C. M. A. dog d. 15 Juni 1887. —
4. L. M. B. A. var 1884 justitieminister i
Schweigaards kortvariga minister (April-ministèren)
och återtog derefter sin professur. Utom
som akademisk lärare har han varit verksam som
universitetets representant vid främmande universitets
jubileer, såsom i Upsala 1877 (då han kreerades till
hedersdoktor i juridiska fakulteten) och Bologna 1890,
såsom ordförande (1877–79) i Vexellagkomitén, som
åvägabragte de likartade vexellagarna för de nordiska
rikena af 1880, och slutligen som författare till
en stor mängd juridiska och historiska skrifter och
afhandlingar, af hvilka må nämnas De norske retskilder
og deres anvendelse I (1877), Den nordiske vexelret
(1880–82), Den norske obligationsrets specielle del
(1890 ff.), Grundbögernes historie i Norge, Danmark
og til dels Tyskland (1892) och Kielertraktatens
opgivelse som unionens retslige grundlag (1894),
i hvilken sistnämnda skrift han söker bevisa,
att den svenska politiken efter afslutandet af
Mosskonventionen (d. 14 Aug. 1814) varit grundad
på ett principielt erkännande af Norges suveräna
sjelfständighet. — Hans hustru, Elise Sofie, f. Aars,
född d. 8 Febr. 1837, har vunnit ett namn och en
stor läsarekrets som författarinna af novellistiska
skildringar af nutidslifvet inom den norska
borgareklassen, bl. a. Kirsten (1880), Dagny (1882),
Bölgeslag (1886), Siedbarnet (1889), Forfængelighed
(1890). — 5. Andreas A., den föregåendes broder,
konsthistoriker, född d. 28 Jan. 1851, teol. kandidat
1877 och lärare vid privata skolor i Kristiania, har
genom vidsträckta resor i Europa utbildat sig till en
framstående konsthistoriker, hvars mognaste arbete
är den omfångsrika monografien Professor Dahl. Et
stykke af aarhundredets kunst- og kulturhistorie
(1893). Enligt ett omdöme af Jul. Lange (1895) skulle
A. i fråga om kännedomen af den moderna konsten vara
»den förste i alla de nordiske lande».
Aubert [åbär], Jean, fransk målare och
kopparstickare, f. 1824 i Paris, blef 1841 lärjunge i
École des beaux-arts, under Delaroche, och vann 1844
romerska priset för gravyrkonst. Sedan tillbragte han
i Rom fem studieår. Hemkommen egnade han sig först
åt litografien och har i sådan framställningsform
mångfaldigat De moderlösa (efter Hamon) och Galatea
(efter Gleyre).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
