Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avoirdupoids ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B är den andra bokstafven i det vanliga moderna
alfabetet, liksom i alla de europeiska alfabet, som
utvecklats ur det semitiska. I det närmast genom det
gamla moabitiska och sidonska alfabetet representerade
ur-semitiska alfabetet har bokstafven b ungefär formen
[tecken], i det hebreiska (tryck-) alfabetet förenkladt till
ב med namnet beth. Det derifrån lånade grekiska
βῆτα (beta) har i sin ursprungligaste form sett
ut ungefär som [tecken] l. B , alltefter som skriften gick
från höger till venster eller tvärtom. En varietet
var [tecken]. En form C förekommer på öarna Paros, Sifnos,
Thasos, Delos, Naxos och Keos. I Korint och Korkyra,
der [tecken] användes såsom tecken för ε, äfvensom på
Melos, Anaktorion, Megara och Selinus nyttjades
andra former eller modifikationer. I de från den
nordvestgrekiska alfabetgruppen lånade italiska
alfabeten — utom de etruskiska och faliskiska, der
b-tecknet saknas — förekomma samma former som i de
grekiska, nämligen [tecken] (oskiska och umbriska) och [tecken] B
(i det latinska). Derur det yngre latinska B samt de
medeltida och moderna antiqva- och frakturstilarnas
b-tecken. Minuskelformerna, Grek. β, Lat. b, äro
de senare utvecklade kursivformerna till de nämnda
tecknen. Från det latinska alfabetet härleda sig också
de äldre (germanska) runalfabetens [runa]-tecken. Det
18:de tecknet i den äldre runraden har ett med det
latinska (och grekiska) b-tecknet identiskt utseende
ᛒ B, som emellertid — åtminstone tidigast — icke
hade ljudvärde af b utan af [runa], d. v. s. tonande
(bi-)labial spirant. I den yngre (nordiska) runraden
är den gamla [runa]-runan, som der tidigt fick tvänne
ljudvärden, [runa] (b) och p, bevarad under n:o 13,
fortfarande med samma ljudvärden p, b (mb) under
det den gamla spiranten mest betecknades med
f-runan. B-runan gick under det egendomliga namnet
bjarkan, som sannolikt är en genom keltisk förmedling
gjord felöversättning af det grekisk-latinska beta
(jfr fornir. bethe beith = Lat. bet-ula). I det ur
det grekiska majuskelalfabetet härledda fornslaviska
(kyrilliska) och det derur uppkomna ryska alfabetet
har det ursprungliga b-tecknet differentierat sig
i två, nämligen det ursprungliga b-tecknet, В в,
med betydelse af v (n:o 3) och modifikationen deraf,
Б б, med betydelse af b (n:o 2). Det förra och dess
ljudvärde härleda sig direkt ur motsvarande inom
grekiska alfabetet, der, vid
den tid det kyrilliska alfabetet uppkom, Β β hade
ljudvärde af w Ett (streckadt) modernt b användes i
transkriptionsalfabet för vetenskapligt ändamål i
betydelsen af (bi-)labial tonande spirant (ungefär
engelskt w, som dock har karakter af halfvokal). —
Det grekiska b-tecknet var ursprungligen tecken
för b-ljud. Dialektiskt redan före vår tidräkning,
allmänt de närmaste århundradena efter densammas
början öfvergick detta b-ljud till spirant eller
v-ljud, hvaraf följden blef, att b-tecknet kom att
få ljudvärde af v, såsom fallet är i Nygrekiskan,
utom i förbindelsen μβ (= mb). I latinet funnos
ansatser till spirantisering af b till v. I de
slaviska alfabeten har, som redan nämnts, det
ursprungliga b-tecknet värde af v. För öfrigt har
b-tecknet i de språk, der det blifvit upptaget,
i allmänhet ljudvärde af b; i tyskan betyder b
dessutom p-ljud i slutet af ord: ab, ob (= ap,
op) o. s. v., samt före tonlösa konsonanter: bleibt
(= bleipt) o. s. v. I danska talspråket betecknar
det också v-ljud i fall som gabe, ’gapa’, dyb,
’djup’. Det är stumt i franskan i fall som plomb,
Colomb, liksom i engelskan i fall som debt, lamb. I
mellersta och södra Tyskland gäller b som p (eller
snarare »tonlös media») i fall som blatt (uttalas
ungefär som platt). I talspråket inljudande b gäller
(i synnerhet i mellersta Tyskland) som bilabialt w.
Det normala b-ljudet är en tonlös bilabial explosiva,
som bildas medelst läpparnas afspärrning och hastiga
öppning, hvarvid genom luftströmmens frampressande
uppstår en explosion, som utgör det mest förherskande
elementet i alla explosiver (klusiler). Liksom
alla explosiver innehåller b-ljudet hufvudsakligen
tre moment: läpparnas slutande (implosion), paus
och slutligen läpparnas öppnande (explosion). Ett
långt b-ljud (explosiva i allmänhet) är således
hufvudsakligen en förlängd paus, om också dertill
explosionselementet uppträder med mera intensitet. —
B-ljudet tecknas nu i allmänhet med b, ehuru —
om ock sparsamt — andra beteckningar förekomma. Så
t. ex. betyder i Nygrekiskan π i förbindelsen μπ
ett b-ljud (således mb). — Ett särskildt slag af
b-ljud förekom i sanskrit samt i det indo-europeiska
urspråket, nämligen ett aspireradt, bh, jämte det
egentliga b. Detta, som utvecklats olika i de olika
språken, har, särskildt i de germanska, mest gifvit
ett b-ljud (oftast med mellanstadiet [tecken]). I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
