Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 519-520 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med dessa är att i en bakterieblandning erbjuda
alla bakterierna att skilda hvar och en för sig få
utvecklas till en koloni. Detta åstadkommes genom
fördelningen i den smälta gelatinen. Men äfven genom
odlingen i vätskor kan man erhålla renkulturer
af bakterier i bakterieblandningar. Detta
uppnås genom den s. k. förtunningsmetoden,
i hvilken bakterieblandningen utspädes så
mycket i näringsvätskan, att man kan beräkna,
att i en gifven del af densamma, t. ex. 1 kbcm.,
endast en bakterie förekommer. Slutligen har
man också i vissa fall åstadkommit renkulturer
af en bakterie i en bakterieblandning genom att
öfverföra denna på djur, som varit mottagliga endast
för denna särskilda bakterie af alla dem, som i
blandningen förekommo. Åstadkommandet af renkulturer,
d. v. s. kulturer af en enda viss bakterieart, som
man vill särskildt studera, är af en stor betydelse,
emedan det är enda metoden att lära känna en gifven
bakterieart, och emedan renkulturen är en nödvändig
länk i den bevisningskedja, hvars slutande är
nödvändig för ådagaläggandet af det antagandet att en
misstänkt bakterieart är orsaken till den sjukdom, som
han misstankes förorsaka. Vid denna bevisning tillgår
så, att först kroppsdelarna samt sekret och exkret af
en organism, behäftad med den sjukdom, som undersökes,
noggrant utforskas med afseende på tillvaron af
bakterier. Förefinnes en bakterieart konstant i de
vid sjukdomen sjukligt förändrade kroppsdelarna,
renodlas denna medelst någon af de skildrade
renodlingsmetoderna, och i renodladt tillstånd
öfverföres den på djur af olika arter. Erhålles då
positiva resultat, så att hos experiment-djuret en
sjukdom utbryter med liknande symtom, som den sjukdom
eger, hvilken utgjort undersökningens utgångspunkt,
och uppstå hos experimentdjuret liknande sjukliga
förändringar som vid den undersökta sjukdomen, och
återfinnas i dessa förändrade delar samma bakterie,
som på djuret öfverförts, är ådagalagdt, att den
undersökta bakteriearten är patogen och åstadkommer
den sjukdom, hvars orsak den misstänktes vara.

Bakteriernas allmänna lifsegenskaper äro
hufvudsakligen följande. En stor del af dem
är begåfvad med rörelseförmåga. Detta gäller
hufvudsakligen baciller och spiriller, medan det
deremot hör till undantagen att mikrokockerna
ega rörelse. Rörelseförmågan är beroende på
tillvaron af cilier, s. k. flimmerhår, hvilka
sitta, ett eller flere, i den ena änden eller
i båda ändarna af bakterien. Bakterierna föröka
sig oftast genom delning. Dervid danas ofta större

Fig. 15.

massor af bakterier, sammanhållna genom en slemmig
massa, s. k. zoogloeahopar. Men en stor del af
bakterierna kan föröka sig genom sporbildning (se
fig. 15). Denna förekommer likaledes hufvudsakligen
hos baciller och spiriller. Den leder till bildningen
af små glänsande, runda eller ovala
kroppar, oftast liggande inne i bakterien (endosporer) eller också
utgörande afsnörda delar i ändarna af densamma
(arthrosporer). Sporerna hafva egenskaper, som
göra dem till vigtiga bildningar för bakterieartens
fortvaro. De uppstå, då lifsvilkoren för bakterierna
börja försämras, således i utdöende kulturer. De ega
långt större resistens mot skadliga inflytelser än
bakterierna sjelfva; de motstå således långt bättre
köld, värme, intorkning, solljuset, bakteriefientliga
ämnen än bakterierna sjelfva. Sporerna färgas
långt svårare än de vanliga bakterierna, och
färgningsmetoder kunna användas för att skilja dem
från bakterierna.

Bakterierna lefva dels utom, dels inom den lefvande
organismen. De förre åstadkomma under sin existens
dekomposition af döda organiska ämnen och hafva
derför fått det gemensamma namnet saprogena
(af Grek. sapros, rutten, och gignesthai, alstras)
l. förruttnelsebakterier. De senare äro parasiter
hos djuren och växterna, lefva på deras bekostnad
och åstadkomma dervid sjukliga förändringar i deras
väfnader och kallas derför patogena (af Grek. pathos,
sjukdom) l. sjukdomsalstrande. Dessa patogena
bakterier äro parasiter, som endera äro obligata eller
fakultativa. Man menar med de förre sådana, som endast
inom organismen kunna utvecklas och föröka sig under
vanliga förhållanden, då deremot de fakultativa under
vanliga förhållanden kunna växa till och föröka sig
både inom och utom organismen. De senare äro således
ibland saprogena, ibland patogena bakterier.

Utom organismen lefva bakterierna i jord, vatten
eller luft. De förekomma i stora massor i jordens
ytligare lager. Men jorden verkar såsom ett filtrum på
dem. Några meter ner i jorden aftager hastigt deras
antal och något litet längre ned ar marken steril,
d. v. s. den innehåller ej några bakterier. Till
följd deraf är också grundvattnet i allmänhet föga
bakteriehaltigt eller rent af sterilt. Ytvatten
deremot innehåller varierande mängder bakterier,
ibland många tusenden eller hundra tusenden på
kubikcentimetern. Man beräknar bakteriernas antal
i vätskor genom att späda ut bestämda qvantiteter
med lämpliga mängder sterilt näringsgelatin och
anlägga skifkulturer och räkna de bakteriekolonier,
som utvecklas. I vatten, som står stilla, förökas
mycket hastigt de i vattnet befintliga bakterierna. De
lefva till en tid och minskas sedan åter, hvarefter
vattnet kan blifva bakteriefattigare än det var
ursprungligen. Qvantitativa undersökningar på
bakteriehaltén måste derför företagas genast som
vattenprofvet tagits. Bakterierna i vattnen kunna
mekaniskt åtskiljas från desamma genom filtrering. I
stort användes härför gemenligen sandfiltra,
hvilka, om de rätt skötas, i hög grad minska
bakteriehalten. Äfven de i smått använda kolfiltra
minska till en början bakteriehalten, men inom kort
blifva de sjelfva härdar för bakterieutveckling,
och då förökas bakteriehalten i vattnet efter
filtrerna. Absolut bakteriefritt vatten erhålles
genom vattnets filtrering medelst filtra af porslin
(Pasteur-Chamberlandska filtra) eller annat finporigt
material. Äfven i is förekomma bakterierna. Detta
beror derpå att kölden endast långsamt åstadkommer
bakteriernas afdöende. — I luften förekomma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>