Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden. Men om nästan alla hittills kända patogena
bakterier visat sig vara endast, fakultativa
parasiter, gäller dock om många bland dem, att
vilkoren för deras utveckling utom organismen äro så
dåliga, att de högst sällan utom densamma kunna komma
att föröka sig. Hit hör t. ex. tuberkelbacillen,
som visserligen kan odlas utom organismen, men endast
med svårighet och vid så höga temperaturer, att dessa
lefnadsvilkor endast högst sällan kunna förekomma utom
organismen. Dit, så antager man, höra också många af
de smittämnen, t. ex. skarlakansfeberns, koppornas,
mässlingens, hvilka man ännu ej lyckats finna. Men
att dessa smittämnen ej annat än undantagsvis utom
organismen påträffa förhållanden, som tillåta dem
att utveckla och föröka sig, hindrar ej, att de
längre eller kortare tid kunna existera lefvande
utom organismen.
De patogena bakterierna utgöra smittämnena i
inskränktare bemärkelse; i vidsträcktaste bemärkelse
menas med smittämnen alla de varelser, hvilka
såsom parasiter lefva på andra varelsers bekostnad,
och dit räknas sålunda t. ex. alla de parasitära
inelfsmaskarna. Men i dagligt tal menar man med
smittämnen endast en del af de patogena bakterierna,
nämligen dem, som alltid eller åtminstone oftast
direkt öfverföras från sjuka till friska menniskor,
såsom fallet är med utslagsfebrarnas, difteriens
m. fl. smittämnen. De patogena bakterier, som alltid
eller oftast öfverföras på omvägar, indirekt, räknas
af allmänheten ej till de smittsamma sjukdomarna.
I medicinsk mening är det vanliga språkbruket att
till smitt- eller infektionssjukdomarna räkna alla
dem, som åstadkommas af patogena bakterier. Man
plägar då skilja mellan lokala och universella
smittämnen. De förra bero på patogena bakterier,
som endast på något bestämdt ställe af kroppen
innästlat sig och der åstadkomma förändringar,
utan att dessa åtföljas af några hela organismen
drabbande sjukdomssymtom. De senare, de universella
infektionssjukdomarna, äro deremot åtföljda af symtom,
som störa allmänbefinnandet, vare sig detta beror
på att bakterierna komma till utveckling på en mängd
utbredda och spridda ställen i kroppen, eller derpå
att de giftiga ämnen, som af dem alstras, upptagas i
kroppens vätskor i sådana mängder, att rubbningar af
allmänbefinnandet inträda. Någon sträng skillnad i
detta hänseende kan emellertid ej genomföras; lokala
infektioner kunna ibland blifva universella, derigenom
att bakterierna sprida sig i kroppen eller derigenom
att giftiga ämnen från det sjuka stället uppsugas i
sådan mängd, att allmänbefinnandet störes; bakterier
åter, som vanligen åstadkomma universella sjukdomar,
kunna ibland inskränka sig till att åstadkomma
sjukliga förändringar endast på invasionsstället,
ej åtföljda af rubbningar af allmänbefinnandet.
Bakteriernas olika sätt att öfvergå från sjuka till
friska har gifvit anledning till deras indelning
i direkt eller indirekt smittande. Men äfven denna
indelning låter sig icke med säkerhet genomföras,
i det de flesta, kanske alla, patogena bakterier,
hvilka vanligen direkt öfverföras från den sjuke till
den friske, ej sällan kunna öfverföras indirekt. Det
motsatta förhållandet kan också inträffa: smittämnen,
hvilka oftast öfverföras från
sjuka till friska på omvägar, kunna ej sällan
öfverföras direkt. Mjeltbranden t. ex. smittar
oftast så, att bakterierna från ett sjukt djur
efter dass död komma ut i marken, t. ex. på ängen,
och derstädes jämte födan komma in i friska djur,
hvilka då få mjeltbrand; men ej sällan öfverföres
mjeltbranden, t. ex. vid slagt, direkt, i det
mjeltbrandsbacillerna från det sjuka djuret genom
något sår inkomma i en frisk menniska och hos denna
åstadkomma mjeltbrand. Syfilis är ett exempel på ett
smittämne, som oftast smittar direkt, men som också på
omvägar kan åstadkomma smitta, och dessa exempel kunna
mångfaldigas. Den gamla indelningen af smittämnena i
»kontagier», »miasmer» och »kontagio-miasmer» var
grundad på åskådningen om smittämnenas indelning i
direkt och indirekt smittande; kontagierna utgjorde
de förra, miasmerna de senare, kontagio-miasmerna
utgjorde de smittämnen, som än öfverfördes direkt,
än indirekt. En sådan indelning kan ännu motiveras,
ehuru tilläggas bör, att intet bakterielt smittämne
är med säkerhet kändt, som alltid skulle vara
endast contagium eller endast miasma. Med dessa
två uttryck bör derför nu för tiden menas endast
bakterier, som använda så godt som uteslutande,
eller åtminstone i det stora flertalet af fall,
det ena eller det andra öfverföringssättet. Då de
patogena bakterierna åstadkomma universel infektion,
äro de i allmänhet af större praktisk betydelse,
än då de åstadkomma blott lokal, och de utgöra då
orsakerna till våra vigtigaste sjukdomar, åtminstone
om man betraktar sjukdomarnas vigt ur synpunkten af
deras betydelse för dödligheten. Det har visat sig,
att det väsentliga vid denna universella infektion,
d. v. s. det, som har den största betydelse såsom
orsak till de allmänna sjukdomssymtomen, utgöres
af resorptionen af giftiga ämnen, som alstras af
de patogena bakterierna under deras lif i den sjuka
organismen. Det är Pasteur, som först påvisat detta
med afseende på hönskolerabakterien. Om denne odlas i
buljong, och man uppvärmer denna, så att bakterierna
dö, och om sedermera sådan buljong, som är befriad
från lefvande bakterier, insprutas i friska höns,
så få dessa en likadan sjukdom som den, hvilken
de erhålla, om hönskolerabakterien öfverfördes på
dem. Likadana resultat har man erhållit genom liknande
experiment angående många andra patogena bakterier. Så
blir resultatet af öfverförandet af näringsbuljonger,
i hvilka tyfoidfeber-, tetanus- eller difteribaciller
utvecklats, men i hvilka dessa baciller genom
värme dödats, eller ur hvilka de aflägsnats genom
affiltrering, uppkomsten af sjukliga förändringar af
samma art som karakterisera tyfoidfebern, tetanus
eller difteri. Detta kan endast bero på ämnen,
som alstrats under dessa bacillers utveckling i
näringsvätskorna, och som verka giftigt. Dessa af de
patogena bakterierna utvecklade toxiner äro således
i hög grad vigtiga ämnen, eftersom det egentligen
beror på dem att de patogena bakterierna i djurens
organism åstadkomma helsorubbningar, som ofta äro så
farliga, att de hota lifvet. Dessa ämnen äro giftiga
och benämnas derför toxiner (af Grek. toxikon, gift),
och de universella infektionssjukdomarna äro således i
sjelfva verket intoxikations- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
