Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka i stigande doser öfverförts bråkdelar af de för
dem lethala mängderna ormgifter, blifva refraktära
mot ormgifterna, så att de kunna fördraga ända till
50 gånger den lethala dosen utan skada. Blodserum
af djur, som sålunda immunicerats mot ormgiftet,
visar sig vara ej blott ett säkert skyddsmedel mot
ormgiftet, om det införes i djur före detta, utan
ock kunna en nämnvärd tid, sedan förgiftningen med
ormgift försiggått, upphäfva ormgiftets verkningar;
endast i förgiftningens sista stadier är det overksamt
som motgift.
Till förklaring af de gåtfulla fenomen, som observeras
vid den förvärfvade immuniteten och vid de kemiska
vaccinernas kurativa verkningar, har man uppställt
flere hypoteser. Den ene antager, att smittämnena
under sin förökning i organismen förbruka vissa
ämnen, utan hvilka de ej å nyo kunna föröka sig
inom organismen. Den andre antager, att smittämnena
åstadkomma vid sin utveckling inom organismen ämnen,
som verka giftigt på smittämnen, s. k. antitoxiner
(se d. o. Suppl.), och de nyaste undersökningarna
angående blodserumterapien har man velat förklara
derigenom att smittämnen skulle alstra antitoxiner,
som vore motgifter mot de af smittämnena alstrade
toxinerna. Slutligen har E. Metsjnikov velat göra
antagligt, att såväl naturläkningen vid genomgåendet
af smittosjukdomarna som immuniteten efter genomgångna
smittosjukdomar och vaccinens införande skulle bero
på cellernas, i synnerhet de hvita blodcellernas,
lifsverksamhet inom organismen, en åsigt, som fått
namnet fagocytläran. Ingen af dessa hypoteser har
genom ovedersägliga bevis hittills vunnit säker
bekräftelse. — Smittämnena öfverföras från sjuka till
friska endera genom direkt beröring, såsom oftast
är fallet med syfilis och gonorré, eller mer eller
mindre indirekt. Det senare kan ske genom ämnen, som
förorenats med af- och utsöndringar från den sjuke,
hvilka innehålla smittämnet, eller ock på omvägar
genom luft, vatten eller mark, till hvilka smittämnen
genom dessa af- och utsöndringar kommit. Smittämnenas
vägar i luften, vattnen och marken äro emellertid
trots ifriga undersökningar ännu till dags föga
kända. Man vet, att smittämnena i luften kunna
bibehålla sitt lif någon tid, men snart förgås, att
de i vattnen förhålla sig mycket olika, men att de
alla äfven i dessa någon tid kunna lefva och att de
således med dem kunna föras omkring, hvarför vattnet
ofta ansetts vara vehikeln för vissa smittämnen,
t. ex. tyfoidfeberns och kolerans, då dessa åstadkomma
epidemier. Man vet vidare, att vissa smittämnen kunna
ej blott lefva någon tid, utan äfven föröka sig i
marken. Det senare gäller de ytligare marklagren,
då deremot de djupare befunnits bakteriefria. Då
undersökningarna emellertid visat, att smittämnena
på alla dessa vägar kunna öfverföras till friska
menniskor, har deraf den naturliga slutsatsen blifvit,
att de såvidt möjligt böra på alla vägar förhindras
att till dem öfverföras från de sjuka. Detta har
gifvit anledning till utvecklingen af läran om
desinfektionen af den sjukes af- och utsöndringar,
och derjämte har man insett nödvändigheten af luftens,
vattnens och markens renhållning och befrielse från
smittämnen, sedan de väl
öfvergått i dem. Detta utgör en vigtig uppgift för
den allmänna hälsovårdsläran.
Desinfektionsläran har varit föremål för ifriga
studier, och många metoder för desinfektion,
d. v. s. smittämnenas förgörande, hafva
pröfvats. Åsigterna hafva stadgats derhän att
för desinfektion af de flesta föremål, som med
den smittade varit i beröring, dessas behandling
med strömmande öfverhettad ånga utgör den bästa
metoden. Smittämnena, äfven de sporhaltiga, dödas på
detta sätt inom kort, och de behandlade föremålen,
t. ex. sängkläder, kläder, linne m. m., lida föga,
då deremot de höga värmegrader, som den torra
värmen behöfver uppnå för att vinna samma resultat,
nämnvärdt skada dessa föremål. — Kokningen är en
desinfektionsmetod, som eger fördelen af att lätt
kunna användas. Om det kokheta vattnet får verka
tillräckligt länge, dödas smittämnena säkert;
dricksvattnets alla bakterier äro med säkerhet
dödade efter 1/2 timmes kokning. Metoden kan
emellertid användas i långt mindre antal fall än
ångsteriliseringen; bäst egna sig för densamma
mindre tvättvaror, små metallvaror och kärl
m. m. För desinfektionen med kemiska medel hafva
många olika ämnen användts: sublimat, karbolsyra,
kalkmjölk, klorkalk, klorzink, svafvelsyrlighet,
klorgas m. m. Dessa ämnen hafva olika användbarhet
vid olika tillfållen. Praktiskt i hög grad användbar
är karbolsyra med såpa, som beredes derigenom att man
sätter 5 delar karbolsyra till en såplösning, beredd
af 3 delar såpa och 100 delar vatten. Tvättsaker
blötas i uppvärmd sådan lösning; trämöbler, golf,
väggar, skor och andra lädervaror tvättar man
med den. För att desinficiera uttömningarna i de
sjukdomar, i hvilka smittämnena förefinnas, användes
med fordel kalkmjölk, beredd af 1 del osläckt kalk
på 4 delar vatten. — En allmänt använd metod att ur
vätskor aflägsna smittämnena är filtreringen. Den vid
vattenledningar använda sandfiltreringen minskar,
om den rätt skötes, i högsta grad bakteriernas
antal; äfven kolfiltreringen minskar, åtminstone
till en början, bakteriehalten väsentligt. Verklig
affiltrering af bakterierna kan ske endast genom
filtra, som äro tillräckligt finporiga för att
fullständigt hindra bakteriernas passage. Dessa filtra
släppa emellertid endast långsamt igenom de filtrerade
vätskorna och användas derför hufvudsakligen i
laboratorier. Det mest bekanta filtret är det
Pasteur-Ghamberlandska porslinsfiltret.
Efter denna framställning af bakteriernas allmänna
egenskaper lemnas här en öfversigt af det vigtigaste
vetenskapen utforskat angående de särskilda smittsamma
bakterierna.
Patogena bakterier tillhörande mögelsvamparnas
grupp äro ej många eller af stor betydelse. Hit
höra de mögelsvampar, som orsaka torsk (oidium),
ondskorf (favus), skallighet (herpes tonsurans)
och pityriasis versicolor (se Pityriasis), sjukdomar
i huden eller slemhinnorna. Dessa mögelsvampar hafva
renodlats och öfverförts med positivt resultat på
menniskor eller djur, men äro ändock ännu långt
ifrån fullständigt studerade. En aspergillus-art
kan åstadkomma inflammationer i hörselgången och
mellanörat, och experiment hafva visat, att samma art
insprutad i blodet på djur hos dessa kan utveckla myce
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
