Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 537-538 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 22.

på djur lika väl som det sporfria materialet. – Om
framställandet af vaccin mot mjeltbrand se ofvan,
sp. 528.

Rauschbrandsbacillen, d. v. s. den bacill, som
förekommer vid rauschbrand (Charbon symptomatique),
är en kort staf, hvilken i mängd förekommer i
muskulaturen på bålen och lemmarna hos djur, som lida
af denna sjukdom. Sjukdomen är för djuren (nötboskap)
i hög grad farlig och

Fig. 23.

förvexlades förr med mjeltbrand; från denna skiljer
den sig dock deruti att i väfnaderna utvecklas gaser
och att bacillerna ej uppträda i djurens blod samt
att de i djurens kropp bilda sporer. — Att äfven
mot denna svåra bakteriesjukdom en verksam vaccin
framställs, är redan nämndt. Bacillen är anaërob.

Det maligna oedemets bacill (Fr. vibrion septique)
är anaerob liksom den förra, liknar för öfrigt mycket
mjeltbrandsbacillen, men uppträder ej i blodet,
utan i underhudsväfnaden, der den åstadkommer med
brand förlöpande oedemer. Genom ytterligt stark
försämring af allmänbefinnandet till följd af de
bildade toxinerna verkar den
ytterst farligt. Den förekommer hos hästar och någon
gång hos menniskor, men spelar ej samma praktiskt
vigtiga rol som de båda föregående.

Fig. 24.

Tyfoidfeberns bacill (se fig. 24) utgöres af en kort
staf, som i alla undersökta fall af tyfoidfeber
(nervfeber), då sjukdomen varit i tidigt stadium,
funnits i de sjukligt förändrade organen, således
i de solitära folliklarna och Peyerska skifvorna
i tunntarmarna, i lymfkörtlarna, i tarmkäxet,
i mjelten, lefvern och njurarna. I synnerhet i de
först nämnda organen förekomma de i stora massor,
ofta lagrade tillsammans i kolonier. Bacillerna
kunna med lätthet renodlas, men man har ännu ej
lyckats att på djur medelst dem åstadkomma verklig
nervfeber, en sjukdom, som synes uppträda endast hos
menniskor, och på dessa har man ej vågat öfverföra
bakterien. I renodlingen utvecklas toxiner, hvilka,
öfverförda ensamma eller jämte bakterierna på djur,
hos dessa åstadkomma förgiftningssymtom, liknande
de sjukliga symtom, som i fullt utvecklad nervfeber
förekomma hos menniskan. — Man har i flere fall
lyckats påvisa bakterien i dricksvatten och antager
af flere skäl, att dricksvattnet ofta förmedlar
smittämnets öfverförande.

Difteribacillen har man funnit i alla
undersökta färska fall af difteri i de smutsigt gråa
beläggningarna i svalget och på örmandlarna, som
förekomma i denna sjukdom; bakterien förekommer ej
i blodet. I strypsjuka förekommer den i de hvitgula
beläggningarna i struphufvudet, hvadan strypsjukan
(croup) är bevisad vara orsakad af samma smittämne som
svalgdifterien. Bakterien odlas utan svårighet utom
organismen och åstadkommer, öfverförd på marsvin,
difteritiska förändringar; i renodlingsvätskorna
utvecklas ett ytterst häftigt toxin, som äfven i
små doser dödar försöksdjuren, och man har vid dess
öfverförande i små doser funnit, att hos försöksdjuren
utveckla sig förlamningar, liknande dem, som utgöra
en karakteristisk eftersjukdom åt difterien. Utom
difteribacillerna förekomma i difteribeläggningarna
äfven andra bakterier, af hvilka flere patogena arter
(särskildt de pyogena streptokockerna) äro vanliga,
men dessa förekomma först i senare stadier och utgöra
tydligen en senare infektion, för hvilken vägen
banats af difteribacillen. De kunna emellertid i
hög grad försvåra sjukdomen och äro i synnerhet i de
med blodserum behandlade fallen af betydelse, emedan
de ej röna någon påverkan af denna behandlingsmetod,
om hvilken redan förr är taladt.

Tuberkelbacillen (se fig. 25) är orsaken
till menniskoslägtets mest förödande kroniska
infektionssjukdom, tuberkulosen (se d. o.). Dess
egenskap af infektionssjukdom bevisades redan 1865 af
Villemin, men först 17 år senare lyckades det Koch att
upptäcka de små baciller, hvilka konstant förekomma
i de tuberkulöst förändrade organen i menniskor och
djur. Sjukdomen förekommer nämligen ej sällan hos djur
(hufvudsakligen hornboskap) och är äfven för dessa
af stor praktisk betydelse. Genom särskilda färg- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>