Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 539-540 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

odlingsmetoder kan tuberkelbacillen skiljas från alla
andra hittills kända; renodlad kan den på en mängd
djur åstadkomma tuberkulos med de karakteristiska
tuberkulösa förändringarna, i hvilka baciller i
stora mängder återfinnas. Bacillerna växa endast
vid en temperatur, som närmar sig menniskokroppens,
och kunna således i allmänhet ej utveckla sig
utom djurorganismen. Men de sätta sporer, och
smittämnet kan derför bibehålla sig lifskraftigt
utom djurkroppen. Bacillerna öfverföras oftast
genom luften i uttorkadt tillstånd i lungorna,
hvarför dessa oftast äro sätet för de först
uppträdande tuberkulösa förändringarna; men äfven
genom tarmkanalen och huden eller slemhinnor i andra
organ än lungor och tarmkanal kan infektionen ega rum
(se Tuberkulos). Som bacillerna trots sin sporhalt
ej länge kunna bibehålla sig lefvande, äro lokaler,
i hvilka lungsigtiga vistas, farligast. Smittämnet
utkommer nämligen ur deras lungor med det upphostade,
och om detta ej uppsamlas och genom desinfektion
oskadliggöres, intorkar det och blandas som damm med

Fig. 25.

luften. Äfven mjölk ifrån tuberkulösa kor har
befunnits farlig; i denna öfvergå nämligen
bacillerna från jufren, i synnerhet om dessa
innehålla sönderfallande tuberkler. Inom
djurorganismen åstadkommer bacillen små
inflammationshärdar, tuberkler, som konstant
innehålla bacillerna, oftast inneslutna i stora
celler, s. k. jätteceller. Tuberklerna ega
stor benägenhet att sönderfalla, och vid sitt
sönderfallande bilda de i lungorna hålrum, kaverner,
samt i tarmarna sår. Man har ej sett exempel på
att hos menniskor tuberkelbaciller öfvergå från
modern (eller fadern) till fostret, utan antager,
att den stora freqvensen af tuberkulos hos barn af
tuberkulösa föräldrar ej beror på arf af sjukdomen,
utan endera på arf af disposition eller på flere
tillfällen till infektion, hvarför ett undvikande af
smittämnet och åtgärder, som minska dispositionen
(uppfostran under hygieniska vilkor), kunna skydda
sådana barn från sjukdomen.

Spetälskans (leprans) bacill liknar i många
hänseenden tuberkelbacillen, färgas på samma sätt
som denne, men skiljer sig från densamme genom
renodlingarnas utseende. Den finnes i stora massor
i de tumörer, som förekomma vid spetälska. Den har i
renodladt tillstånd öfverförts på djur utan framgång,
och spetälskan synes
vara en sjukdom, som förekommer endast hos menniskor;
på menniskor har bacillen ej öfverförts. Delar af
leprösa tumörer hafva öfverförts på såväl menniskor
som djur med positivt resultat.

Rotsbacillen förekommer i rotstumörerna hos rotssjuka
hästar. Den har renodlats och hos för rots disponerade
djur åstadkommit rots. Denna sjukdom är ytterst farlig
för de djur, hästar och åsnor, som äro disponerade
för densamma, men den öfvergår någon gång äfven på
menniskor och visar också hos dem samma deletära
egenskaper (se vidare Rots).

Tetanus- 1. stelkrampbacillen har funnits i alla fall
af denna sjukdom. Det är en liten anaërob bacill,
som i sina, med svårighet framställda renkulturer
åstadkommer ett särdeles häftigt toxin, hvilket,
liksom den renodlade bakterien, på mottagliga djur
åstadkommer stelkramp och en sjukdom, som hastigt
leder till döden. Infektionen sker genom ämnen
innehållande tetanusbacillen; den har hittats i
jorden. (Om blodserumterapien mot tetanus se ofvan,
sp. 529).

Möss-septikemibacillen och bacillen i rouget du porc
äro hvarandra i hög grad lika; de äro ytterligt små
baciller, som vid de nämnda sjukdomarna förekomma hos
möss och svin. Om den mot rouget du porc framställda
vaccin se ofvan, sp. 528.

Hönskolerabacillen utgöres af stafvar, så korta, att
de bilda en öfvergång till kockerna, hvarför de fordom
också räknades till dessa. Den åstadkommer genom
infektion från tarmkanalen hos höns en kolerinliknande
sjukdom (se Kolera, sp. 119), men upptages också
i det inre af organismen. Bakterierna äro patogena
äfven för kaniner.

Hos influensa-sjuka, har man funnit i stora mängder
en ytterligt liten bacill, som antagligen är orsaken
till denna infektionssjukdom.

De vigtigaste bakterierna tillhörande spirillernas
grupp äro följande.

Fig. 26.

Koleraspirillen (se fig. 26), upptäckt 1883 af Koch
under en koleraepidemi i Egypten, förekommer i alla
undersökta fall af asiatisk kolera i tallösa massor i
tunntarmarna hos de sjuke. De s. k. risvattenliknande
tarmuttömningarna i den asiatiska koleran utgöra
en renodling af bakterien. Den kan med lätthet
odlas utanför organismen, men renodlingarnas
öfverförande på djur har ännu ej lemnat några
absolut säkra resultat. Negativa resultat erhållas
genom inokulationer under huden eller genom vanlig
utfodring; om deremot renodlingarna insprutas
i tolffingertarmen, i synnerhet om denna förut
paralyserats genom opiuminsprutningar, föröka sig
bakterierna i tarmarna, och deras innehåll blir
risvatten-liknande; djuren aflida inom kort under
koleraliknande symtom. Likadana resultat erhåller man
ock genom att neutralisera magsäckens sura innehåll
före utfodringen, och man antager, att anledningen
till de misslyckade försöken måste sökas dels deri
att bakterierna ej utveckla sig i blodet (de hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>