Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ball ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B. har för större kretsar af vetgirige meddelat
resultaten af sin vetenskap i arbetena Story of the
heavens (1885), Starland (hans mest populära), In
starry realms (1892), The story of the sun (1893)
och In the high heavens (1894).
Ball [bål], Valentine, irländsk geolog, f. 1843 i
Dublin, blef filos. doktor vid dervarande universitet
1872, medlem af Royal society 1882 och ordförande
i Geological society of Ireland s. å. Han innehade
1881–83 professuren i geologi och mineralogi vid
Dublins universitet och är sedan 1883 direktor för
vetenskaps- och konstmuseet derstädes. B. kallades
1889 till hedersdoktor vid Dublins universitet. Han
är medlem af Royal irish academys råd och
hederssekreterare i Zoological society of
Ireland. — Under en längre anställning vid staben för
geologiska uppmätningen af Indien, 1864–81, samlade
B. värdefulla iakttagelser, som han offentliggjort
bl. a. i arbetena Jungle life in India (1880),
The diamonds, coal and gold of India (1881) och The
economic geology of India (s. å.). Han upptäckte
flere stenkolsflötser i de vilda och då föga kända
inre delarna af Vestra indiska halfön och utpekade
den lämpligaste sträckningen för en jernväg mellan
Kalkutta och Bombaj, hvilken till slut definitivt
valts. B. har vidare skrifvit afhandlingar om den
geologiska beskaffenheten hos flere delar af Indien,
om sina forskningar i Afganistan, Belutsjistan,
Himalaja, på Andamanerna och Nikobarerna m. m. samt
flere uppsatser till identifiering af de indiska djur,
växter och mineral, som voro kända i forntiden.
Ballantyne [ba’llantejn], James R., skotsk
språkforskare, född d. 13 Dec. 1813 i Kelso, studerade
i Ostindiska kompaniets läroanstalt i Haileybury och
blef sedermera lärare vid Naval and military academy i
Edinburgh. 1841 blef han direktor för Benares College
i Indien och 1856 tillika professor i moralfilosofi
derstädes. 1861 återvände han till Europa och blef
bibliotekarie vid East India Office’s bibliotek. Död
d. 16 Febr. 1864. — B. var en framstående kännare
såväl af ny-indiska språk som af sanskrit och dess
literatur, företrädesvis den filosofiska. Bland
läroböcker nämnas Grammar of Hindostanee language
(1838; 2:dra uppl. 1842), Grammar of the Mahratti
language (1839), Elements of Hindi Brāj-Bakha grammar
(s. å.; 2:dra uppl. 1862), Catechism of Sanskrit
(1843; 2:dra uppl. 1868). Af arbeten rörande
sanskrit-literaturen märkas: »Laghu-Kaumudi» (en
grammatik, med öfvers. och kommentar; 3 bd Mirzapur,
1849–52; 2:dra uppl. 1864); 1:sta boken af Patanjalis’
»Mahābhāshya» (en kommentar till Pānini’s grammatik);
början till en öfvers. af »Sāhityadarpaṇa» (en indisk
poetik, särskildt rörande dramat). B. har utgifvit
och öfversatt filosofiska verk från Nyāya-Sāṁkhya- och
Vedānta-systemen, t. ex. »The aphorisms of the Nyāya
Philosophy by Gautama, with illustrating extracts
fromt he Commentary by Viçvanātha» (Allahabad, 1850),
»The aphorisms of Çāndilya with the commentary of
Svapnēçvara» (Kalkutta, 1861; Bibliotheca Indica:
öfvers. af E. B. Cowell 1878) o. a. B. sökte också
förmedla indisk och europeisk filosofi genom arbeten
sådana som Synopsis of science, in Sanskrit and English
(Senares, 1856) och Christianity contrasted with
Hindu philosophy (Benares, 1859). K. F. J.
*Ballarat (Ballaarat) består af B.-East och B.-West
med tillsammans 44,766 innev. (1893). Det ligger vid
6 jernvägslinier, är säte för en anglikansk och en
katolsk biskop, har en bergsskola, 3 colleges, ett
40-tal kyrkor, 2 offentliga bibliotek med omkr. 30,000
bd samt åtskilliga industrier (yllemanufakturer,
mekanisk verkstad). Staden anlades 1851 efter
upptäckten af de rika guldfyndigheterna i trakten;
guldproduktionen der aftager dock alltmer, men ännu
1890 sysselsattes öfver 6,000 pers. och erhöllos
6,700 kg. guld.
Ballerina, Ital., dansös. — Balierino, dansör.
*Ballett. Den art af ballett, som omhuldades vid
de lyxälskande europeiska hofven under 1600-talet,
var i sjelfva verket rimmade sångspel med dans och
musik samt merendels af allegoriskt innehåll. Dansen
hade då ännu ej lösgjort sig från sammanhanget med
taldramat, utan behöfde sång och recitation för att
blifva begriplig. Det är ovisst huruvida versernas
uppläsande eller afsjungande skett samtidigt
med eller föregått dansen. Ballettens kärna var
hofsmickret, som skalden hade till uppgift att utstyra
med ett glänsande skal. Enheten i en sådan komposition
utgjordes af någon abstrakt tanke, som uttalades och
från olika sidor framställdes af en mängd uppträdande
allegoriska, mytologiska eller fornhistoriska
figurer, stundom blandade med personer ur verkliga
lifvet, hvilka kollektivt representerade ett visst
stånd eller yrke. Hvarje ballett slutade med den
s. k. »stora balletten», i hvilken en mängd personer
sjöng verser till festföremålets ära. Någon egentlig
dramatisk handling och karaktersteckning förekommo
ej i balletten, och dialog endast sällan. Emellertid
hade skalden tillfälle att deri utveckla qvickhet
och finhet, om än ej högre poetiska egenskaper. Stor
prakt och ofantliga kostnader nedlades på sceneri,
maskineri och kostymer vid dessa föreställningar. I
Sverige voro de ett högt uppburet nöje vid
drottning Kristinas hof, och Georg Stiernhielms
tre svenska balletter (»Then fångne Cupido», 1649;
»Freds-afl», s. å.; »Parnassus triumphans», 1651)
vunno märklighet i svenska literaturen genom
nyskapning i språkbehandlingen samt införandet
af många dittills här oförsökta versformer. Äfven
Erik Lindskölds ballett »Den stoora genius» (1669)
är ganska fyndig. I Frankrike skrefvos balletter af
Isaac de Benserade (under Ludvig XIV), i England,
der de kallades masks (maskspel), af Ben Jonson. —
Den å sp. 1488 omnämnde Galeotti dog 1816 (ej 1827).
Ballin, John (urspr. Joel), dansk kopparstickare,
född d. 22 Mars 1822 i Vejle, utbildade sig först
vid konstakademien i Köpenhamn till målare, men
vinnlade sig derefter om kopparstickarekonsten,
till en början i Leipzig (1846) och sedermera i
Paris, hvarest han vann ett så framstående namn i
detta fack, att han såg sig i stånd att stanna der i
ansedd verksamhet till 1870, då kriget nödgade honom
att flytta till London. Under sin vistelse derstädes
invaldes han 1877 i danska konstakademien. 1882 vände
han äntligen hem till Köpenhamn med uppdrag att bilda
en kopparstickareskola och medelst grafstickeln
återgifva historiemålningar af danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
