Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bancasay ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bandvingar, zool., ett slägte bland dagfjärilarna. Se
Limenitis.
*Banér (slägtöfversigten). Eskil Isaksson blef
omkr. 1440 riksråd samt var höfvitsman på Stäkeholms
slott 1446 och på Raseborgs 1454–63. Han deltog i
flere af sin tids vigtigaste förhandlingar och möten
och lefde ännu 1489 (originalättartaflornas dödsår,
1465, är oriktigt). Hans andre son, Knut Eskilsson
till Vängarn, Skedenäs och Lindö, var lagman efter
hvartannat i Vestmanland och Dalarna, i Vestergötland
och i Upland. Redan 1476 var han riksråd och omtalas
1497 såsom riddare. Han nämnes ofta i tidens
handlingar och tyckes hafva varit en dugande man
samt tillhörde det nationella partiet. 1515 var han
höfvitsman i Stockholm, der han blef ett af offren
vid blodbadet d. 8 Nov. 1520. C. H. T.
*4. Baner, J., föddes d. 23 Juni 1596 (ej 1598). —
1893 utgåfvos af Vitt. hist. o. ant. akad. under
P. Sondéns redaktion »Fältmarskalken Johan Banérs
bref till rikskansleren A. Oxenstierna 1624–1641»
(914 s.), innehållande vigtiga upplysningar till hans
egen och samtidens historia.
6. Banér, Peder Axelsson, amiral, äldre broder
till Sten och Gustaf B. (B. 1 och B. 2), född 1540
l. 1541, utmärkte sig under Nordiska sjuårskriget.
Såsom underamiral tog han ärofull andel i Jakob
Bagges sjöseger vid Bornholm 1563 och i hans olyckliga
kamp emellan Öland och Gotland 1564 samt bidrog
till Klas Kristersson Horns seger vid Buchow 1565.
I slaget emellan Bornholm och Rügen d. 7 Juli s. å.,
der Horn å nyo segrade, stupade B. ombord på sitt
skepp »Svanen». Erik XIV lät i Upsala domkyrka
öfver B. uppsätta en präktig minnestafla, försedd
med en lofprisande inskrift.
7. Banér, Axel Gustafsson, riksråd, broder
till Per och Johan B. (B. 3 och B. 4), född på
Djursholm i Sept. 1594, blef 1623 riksstallmästare,
1629 ståthållare på Vesterås, 1633 riksråd samt
ståthållare öfver Vestmanland och vestra Dalarna,
1634 riksmarskalk och drottning Kristinas guvernör
samt sedermera lagman öfver Kalmar, län och Öland.
B. var Gustaf II Adolfs förklarade gunstling och i
många år hans kammarherre samt redan af honom utsedd
till Kristinas guvernör. I rådet slöt han sig till
Oxenstiernska partiet. På bokliga kunskaper egde
han ej något öfverflöd, och han var ej mäktig något
främmande språk, men han var »en perfekt hofman,
den mest fulländade, som på den tiden fanns, samt
i ridderliga idrotter väl förfaren». Han dog
i Aug. 1642, såsom Fryxell riktigt uppgifver (ej i
April 1642, såsom originalättartaflorna meddela).
8. Banér, Karl Gustafsson, ämbetsman,
den föregåendes yngste broder, född på Segersjö,
i faderns fängelse, d. 17 Okt. 1598, blef 1625
öfverkammarherre och afgick s. å. såsom legat till
Frankrike. 1626 blef han guvernör i Marienburg och
1628 statssekreterare samt sändes såsom legat s. å.
till Danmark och Hansestäderna, 1630 till hertig
Bogislaw af Pommern samt deltog i afslutandet af
traktaten i Bärwalde, 1631. S. å. förordnades
han till vice guvernör i Preussen. Död i Elbing
d. 11 April 1632. Under största delen af Gustaf
II Adolfs deltagande i tyska kriget synes
den maktpåliggande befattningen med härens
proviantering hafva hvilat på B.
9. Banér, Johan Klasson, friherre, krigare,
sonson af Per B. (se B. 3) och son af riksjägmästaren
frih. Klas B., föddes på Lidboholm, Sjösås socken.
Kronobergs län, d. 14 Juni 1659. Han tjenade
i de kejserliges här i Ungern på 1680-talet och
utmärkte sig vid Neuheusels och Budas eröfring
från turkarna. Såsom major åtföljde B. den kår,
som Sverige 1690 sände holländarna, gick 1692
i fransk tjenst, hvarunder han såsom generaladjutant
deltog i slaget vid Neerwinden (1693), sedermera
i sachsisk och åter i kejserlig, der han för sin
tapperhet vid Zenta (1697) utnämndes till chef för
ett kavalleriregemente och generalmajor (1698).
Efter sin frände Johan Gabriel B. (se B. 10)
blef han 1707 holsteinskt geheimeråd och arbetade i
denna ställning på främjandet af Sveriges intressen,
icke minst genom att utforska och motarbeta Danmarks
anslag mot vårt land, med sådan hängifvenhet, att
Karl XII, hos hvilken han förut stått i ogunst,
1717 utnämnde honom, ehuru han icke deltagit i
något af konungens krig, till generallöjtnant »för
betygadt nit och trogna tjenster». 1719 blef
B. holsteinsk öfverhofmästare, begaf sig till Sverige
och deltog i riksdagens förhandlingar samt blef
en af holsteinska partiets ifrigaste förkämpar.
1723 tog han afsked ur den holsteinska tjensten.
Död på Djursholm d. 15 Dec. 1736. B., från hvilken
de nu lefvande medlemmarna af ätten B. härstamma,
gjorde 1731 stamgodset Djursholm till fideikommiss
för sina efterkommande.
10. Banér, Johan Gabriel, friherre, krigare,
sonsons son af Gustaf B. (B. 2), son af riksrådet
Svante Svantesson B., föddes i Stockholm d. 16
Dec. 1662. Han deltog i de kejserliges krig mot
turkarna i Ungern (stormningen af Buda 1686 och
slaget vid Mohácś 1687) samt i de allierades fälttåg
mot fransmännen i Nederländerna. Efter slaget vid
Fleurus (1690), der af hans 900 man endast 216 blefvo
åter, utnämndes han till öfverste och efter sitt
utmärkta uppträdande vid Liége till brigadier.
Han undsatte fästningen Oudenaarde (1695)
och skar nya lagrar vid Bruxelles och Namur.
1697 gick B. i hertigens af Holstein tjenst.
För sitt lyckliga och ryktbara försvar från d.
21 April till d. 4 Juni 1700 af fästningen
Tönning emot de till antalet öfverlägsne danskarna
utnämndes han till geheimeråd och generallöjtnant
samt ej långt derefter till öfverhofmästare. 1706
bevistade B. vid de allierades armé fälttåget i
Nederländerna. Som vittnesbörd på hans militära
anseende må nämnas, att republiken Venezia 1701 och
1704 erbjöd honom befälet öfver sina trupper. Han
afled d. 19 Dec. 1706 i Gottorp, Slesvig.
6–10 C. H. T.
Banérherre (T. bannerherr, Fr. banneret) kallades
under medeltiden en riddare, som var berättigad att
föra eget banér (se d. o.). I Frankrike tillkom den
rätten den, som kunde uppställa 50 lansar och ett
antal fotfolk i förhållande derefter. I Tyskland
benämndes de länsherrar, som drogo i fält med ända
till 100 man af eget folk, banérherrar.
*Banff. 1. Grefskapet hade 64,190 innev. 1891.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
