Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becquer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med afseende å proportionen mellan könen inom olika
åldrar har man urskilt två olika hufvudtyper,
den allmänt europeiska och den nyare svenska. Vid
den förra växer qvinnornas öfvertalighet mycket
starkt i åldrarna mellan 15 och 25 år, men behåller
sig derefter oförändrad eller t. o. m. aftager i
åldrarna mellan 25 och 60 år; först derefter begynner
stegringen å nyo. Vid den senare typen åter (den
nyare svenska) växer qvinnornas öfvertalighet
oafbrutet från ålder till ålder.
Proportionen mellan könen bland de födde ansågs
länge, enligt den s. k. Hofacker-Sadlerska
hypotesen, vara beroende på åldersförhållandet
mellan föräldrarna. Denna teori torde genom senare
undersökningar få anses vederlagd, utan att någon
annan ännu kunnat vinna allmännare erkännande.
Med hänsyn till befolkningens fördelning efter
ålder har man funnit de karakteriserande grupperna
vara åldrarna 0–15, 15–50 och 50–ω (femtio år och
deröfver). Af dessa upptager gruppen 15–50 år i
alla land och verldsdelar under normala förhållanden
vid pass hälften af hela folkmängden; gruppen 0–15
upptager i Vest-Europa i genomsnitt en tredjedel och
gruppen 50–ω den återstående sjettedelen. Typerna med
afeeende å en befolknings åldersfördelning äro tre:
a) den stationära typen, med fåtalig befolkning i
åldern 0–15 (ända till blott 25 proc. af folkmängden),
men således talrik befolkning i åldern 50–ω (ända upp
till 25 proc.); b) den progressiva typen, med talrik
barndomsbefolkning (ända till 40 proc. och deröfver),
men fåtalig befolkning i åldern 50–ω (ända till
blott 10 proc. och derunder); samt slutligen c) den
skandinaviska typen, egentligen ett specialfall af den
närmast föregående, men kännetecknad af en egendomlig
fördelning inom gruppen 50–ω, i det nämligen de
högsta åldrarna höja sig öfver normal ståndpunkt,
hvadan land af denna typ framträda med öfvertalig
befolkning på en gång i de yngsta grupperna och i
de äldsta. — Åldersfördelning enligt den stationära
typen förekommer i land med svag folkökning,
t. ex. Frankrike; den progressiva typen åter i land
med hastigt växande folkmängd, t. ex. Nord-Amerikas
Förenta stater; och slutligen den skandinaviska
typen i vissa land med synnerligen gynsamma
dödlighetsförhållanden, t. ex. den skandinaviska
norden. — Ju hastigare folkökningen är och således ju
mera progressiv åldersfördelningen, dess fåtaligare
äro de produktiva åldrarna representerade. I Frankrike
upptaga åldrarna 15–65 år mer än 65 proc. af hela
befolkningen, i Minnesota åter endast 58 proc.
Den nyare befolkningsstatistiken räknar till stor del
sin begynnelse från 1840- och 1850-talen. Af de då
rådande låga giftermåls- och födelsetalen förleddes
man till åtskilliga förhastade slutsatser om en
minskad äktenskaps- och födelsefreqvens. Verkliga
förhållandet är att äktenskaps-freqvensen väl nu är
något lägre än under 1700-talet, men deremot, i stort
sedt, icke under de sista sextio åren ytterligare
minskats i Europa; de obestridligen låga siffrorna
för 1880-talet kunna möjligen ännu betraktas såsom
öfvergående.
Lika litet kan någon bestående minskning uppvisas i
antalet födelser. I Vest-Europa i dess helhet, dock
med frånseende af Frankrike, utgjorde födelsetalet
35,5 per år och ett tusen innev. åren 1801–40 och 35,6
under åren 1861–90. Der undantagsvis en nedsättning
egt rum i de föddes antal, har detta berott å en
minskad äktenskapsfreqvens, såsom förhållandet varit
i vårt eget land.
Antalet oäkta födelser, som gemenligen befann sig i
tillväxt till och med 1860-talet, har sedan dess i
flertalet land undergått en icke oansenlig minskning.
En betydande nedsättning har under de sista tjugu
åren nästan allestädes egt rum inom dödligheten;
derförut kunde förbättringen spåras endast i vissa
land (t. ex. Sverige). Per år och ett tusen innev,
afledo under 1880-talet i Vest-Europa i dess helhet
24 personer (mot 26,3 under åren 1861–70); minimum
(allenast 17 pro mille) tillhörde Sverige och Norge. I
östra Europa hinner dödstalet ännu till 35 pro mille
och deröfver, och i Indien har det nyligen befunnits
vara omkr, 40 pro mille. — Denna enkla uträkning
af dödlighetens intensitet, per år och ett tusen
innev. af hela folkmängden, har (i parentes anmärkt)
länge ansetts missvisande, på grund af vexlingarna i
fördelningen efter ålder; men numera är ådagalagdt,
att ålders- och civilståndsfördelningens inverkan i
detta afseende utjämnar sig sjelf, så att den vanliga
enkla »dödlighetsprocenten» eller »dödstalet»
i sjelfva verket i de flesta fall är en fullt
tillförlitlig mätare af dödligheten. Detta gäller
dock endast befolkningar i deras helhet, icke om
särskildt utplockade yrkes- eller andra grupper.
Under de senaste årtiondena har dödlighetskapitlet
varit det inom befolkningsstatistiken företrädesvis
studerade och har utvecklats ej obetydligt i
fråga om kännedomen om dödsorsakerna äfvensom
dödligheten inom olika yrken. En stor mängd
»dödlighets- och lifslängdstabeller» har uträknats
under oafbruten sträfvan efter möjligast bästa
material och beräkningsmetod. I allmänhet har
befolkningsstatistiken under de senaste årtiondena
behandlats företrädesvis från ekonomisk synpunkt,
medan förut de fysiologiska och etiska synpunkterna
voro de öfvervägande. — Bland senare tiders
befolkningsstatistici må, utom de förut uppräknade,
ytterligare nämnas norrmannen Eilert Sundt, dansken
Westergaard, fransmannen Bertillon d. ä. samt
ungraren Körösi. Betydande materialsamlingar hafva
sammanförts af italienaren L. Bodio (i »Bulletin
de l’Institut international de statistique») samt
af Tyska rikets statistiska byrå (i »Statistik
des Deutschen reichs, Neue folge», bd 44).
G. S–g.
*Befäl. Befälsmötet (sp. 129) räcker numera 15–21
dagar.
*Befälhafvande amiral. Jfr Stationsbefälhafvare.
Befälhafvarebref. Se Kapten 3 och
Ångfartygsbelälhafvare.
Befäst läger. Se Detascherade fästen och Fästning,
sp. 629.
*Befästningskonsten (sp. 131). Montalembert dog 1800.
*Bega, Cornelis Pietersz, född i Haarlem 1620, död
derstädes 1664, slöt sig nära efter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
