Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bega ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vattenbyggnadskåren, der han 1858 blef
öfverstelöjtnant och 1863 öfverste.
Vid sidan af sina väg- och vattenbyggnadsarbeten
hade B. tidigt egnat intresse åt
jernvägsbyggnadstekniken. Så var han exempelvis
1837–38 anställd vid jernvägsbyggnader i
Petersburg. Men det var först från midten af
1850-talet som tyngdpunkten af hans verksamhet
förlades inom ifrågavarande område. 1855 utnämndes
han till öfveringeniör vid Södra stambanan af de
under öfverste Nils Ericsons befäl stående statens
jernvägsbyggnader, och han fortfor i denna befattning
till 1862 års slut. Han deltog äfven som ledamot i den
för undersökningar angående stambanornas lämpligaste
sträckning af regeringen 1855 tillsatta komitén
(se Jernvägar, sp. 1168). Då K. M:t år 1862, efter
öfverste Ericsons afgång från statens jernvägar,
beslutit, att tvänne särskilda styrelser skulle
inrättas, nämligen en öfver Statens jernvägsbyggnader
och en för Statens jernvägstrafik, blef B. utnämnd
till chef i den förstnämnda styrelsen (jfr Jernvägar,
sp. 1169). Han var 1877–87 tillika chef i Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader. B. erhöll 1878
generaldirektörs n. h. o. v. — Under B:s chefskap för
Jernvägsbyggnadsstyrelsen företogos undersökningar
för upprättande af planer med kostnadsförslag för
Norra stambanans fortsättning från Upsala och Storvik
genom Norrland samt i förening dermed stambanan
från Torpshammar öfver Östersund till Storlien vid
riksgränsen mot Norge. Sammanräknade längden af
de stambanor, som blifvit utförda under B:s befäl
och ledning i hans egenskap af dels öfveringeniör,
dels chef för Jernvägsbyggnadsstyrelsen, uppgår till
1,862 km., och bland dem märkes sammanbindningsbanan
genom Stockholm. 1887 erhöll B. på begäran afsked.
B. blef ledamot 1877 af Landtbruksakademien
(hedersled. 1884) och 1884 af
Vetenskapsakademien. Under åren 1871–94 var han
representant för Malmö stad i riksdagens Första
kammare
2. Beijer, Frans Ulrik Petersson, bokförläggare,
den föregåendes systerson (han upptog moderns
familjenamn), född d. 22 Juli 1836 i Kågeröds
prestgård, Malmöhus län, var 1850–62 anställd i
bokhandel i Linköping, öfvertog 1863 genom köp den
Gumpertska bokhandeln i Göteborg, men sålde den 1868
och inköpte s. å. i förening med sin broder Gottfrid
B. (f. 1835, d. 1870) firman N. M. Lindhs i Örebro
stora bokförlag, hvarefter han idkade förlagsrörelse
i Stockholm under firma F. & G. Beijer. Densammas
boklager ökades efter hand dels genom inköp af flere
andra förlag, bl. a. Abr. Bohlins i Örebro (1874),
P. Hansellis (1879; innefattande hans serie »Samlade
vitterhetsarbeten af svenska författare» etc.),
Centraltryckeriets (1882), Nils Gleerups (1886),
H. Klemmings (s. å.), O. Lamms (1891) och Arrhenius’
(1892), dels ock genom nya förlagsföretag, så att
firman växte ut till den i sitt slag största svenska
näst Norstedt & Söner. 1892 undergick affären en ny
större förändring, i det att den ombildades till
ett aktiebolag och i sig upptog Z. Haeggströms,
Ivar Haeggströms samt Hjalmar Kinbergs skilda
förlag, hvarefter den bär namnet F. & G. Beijers
bokförlagsaktiebolag. Bland dess mera framstående
artiklar må nämnas
skalderna Runebergs, Atterboms, Franzéns, Kellgrens,
Fahlcrantz’, Böttigers och Malmströms samlade
skrifter (alla dessa ingående i det nämnda Lindhska
boklagret), Esaias Tegnérs »Efterlemnade skrifter»,
A. E. Nordenskiölds publikationer »Vegas färd kring
Asien och Europa» (utg. på elfva språk, 1880–81) och
»Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser»,
Chr. Cavallius tre latinska lexikon,
Sundevalls »Svenska foglarne», de ännu mer dyrbara
naturvetenskapliga planschverken »Sveriges ätliga och
giftiga svampar» samt »Icones selectae hymenomycetum»
af Elias Fries, vidare A. G. Nathorsts »Jordens
historia», tidskriften »Acta mathematica» (sedan dess
början 1882), Elof Tegnérs verk om G. M. Armfelt
och samme skriftställares editioner af memoarverk,
Starbäcks »Berättelser ur svenska historien» (med
P. O. Bäckströms fortsättningar af serien), den först
af Centraltryckeriet i 6 bd utgifna »Illustrerad
verldshistoria» (2:dra uppl. 1882), »Biografiskt
lexikon öfver namnkunnige svenske män» (öfvertaget
efter firman N. M. Lindh), Rydqvists »Svenska språkets
lagar» (med del 6), en stor mängd teologiska och
uppbyggelseskrifter, heraldikern Klingspors stora
illustrerade Vapenböcker, K. A. Wetterberghs (Onkel
Adams) samlade skrifter m. m.
Beijeren, Abraham Hendricksz van, holländsk målare,
född 1620 l. 1621 i Haag, död i Alkmaar efter
1674, vistades till 1657 i Haag, der han var en
af grundläggarna af det nya målaregillet 1656. I
Delft bodde han 1657–65, i Amsterdam 1671 och sist
i Alkmaar. Han målade stilleben, i synnerhet död
fisk. I framställningen är han frisk och kraftfull,
och hans arbeten äro lika natursanna som dekorativt
verkande. Fisktaflor finnas i Amsterdams, Rotterdams
och Haags museer, i Dresden, Berlin och i Stockholms
Nationalmuseum (tvänne). Stilleben med frukt, ostron,
hummer och glas finnas i Berlin, Wien, München,
Petersburg o. a. st. C. R. N.
Beijerland (Hoeksche Waard), en af Maas-mynningarna
bildad ö mellan Oude Maas, Hollandsch Diep, Dortsche
Kil och Spui i Sydholland, 25 km. lång och 14
km. bred. Största byn är Oude B. på norra sidan,
med omkr. 5,000 innev.
Bei-Kul, Turk. Se Bajkal.
Beilstein, Fredrik Konrad, rysk kemist, f. 1838,
studerade vid tyska universitet, arbetade sedan
under Wurtz (Paris), Löwig (Breslau) och Wöhler
(Göttingen) samt blef 1860 docent vid sistnämnda
universitet. 1866 utnämndes han till professor
vid tekniska högskolan i Petersburg och kort derpå
derjämte till lärare vid militäringeniörakademien
samt till kemist vid finansministeriets handels-
och handtverksbyrå. Sedan 1886 är B. ledamot af
kejserl. vetenskapsakademien. B. har utgifvit
den fullständigaste handbok i organisk kemi, som
literaturen eger, nämligen Handbuch der organischen
chemie (1880–83; 3:dje uppl. 1892).
Beilul (Bailul), område jämte redd i italienska
Öst-Afrika, beläget vid Röda hafvet n. om Assab
bay, till hvilket det räknas, på den smala,
tämligen bördiga kuststräckan vid den mot n. öppna
Beilul-bukten. Platsen har ännu endast några hundra
innev., men den synes hafva framtid för sig,
emedan den är utgångspunkt för de bästa vägarna
till Abessinien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
