Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beuningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beverningk, Hieronymus van, holländsk
statsman, född i Gouda 1614, grundlade sitt stora
rykte som diplomat genom underhandlingarna med
Cromwell 1653–54, som ledde till fred med England
och huset Oraniens uteslutning från generalkaptens-
och ståthållareämbetena i Holland. Han var sedermera
(till 1665) generalskattmästare. Som en af republikens
fullmäktige deltog han i fredsunderhandlingarna
i Breda (1667), Aachen (1668) och Nijmegen (1678)
och afslöt 1679 års freds- och handelstraktat på
sistnämnda ställe med Sverige. Derefter lemnade
han det politiska lifvet och kastade sig med ifver
på blomsterodling. Sedan 1673 var han kurator för
Leidens universitet. Död 1690.
*Bevillningar, statsr., kallas i Sverige med
ett gemensamt namn statsverkets extra ordinarie
inkomster. Under det att de ordinarie inkomsterna utgå
på obestämd tid, d. v. s. till dess de af vederbörlig
myndighet (konung eller konung och riksdag)
ändras eller upphäfvas, gifvas bevillningarna af
riksdagen för viss tid, en bestämd statsreglerings-
eller finansperiod, efter hvars utgång de i regel
(om ett undantag se 109 § 3 mom. R. F.) bortfalla,
om deras förnyande icke dessförinnan beslutes. Under
perioden 1809–66, då riksdagarna i regel återkommo
hvart femte och efter 1845 hvart tredje år, räknades
finansperioden från riksdag till riksdag. Den
bevillning, som en gifven riksdag åtagit sig, skulle
således utgå till slutet af det år, under hvars lopp
den nya bevillningen af nästa riksdag faststälts
(61 § R. F.). Sedan 1866 års riksdagsordning infört
årliga riksdagar, sammanfaller den finansperiod, för
hvilken bevillningarna gifvas, med kalenderåret. 59 §
R. F. föreskrifver, att konungen skall, i sammanhang
med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof,
för riksdagen framställa förslag rörande sättet att
genom bevillningar fylla hvad staten kan erfordra
utöfver de ordinarie inkomsterna. Bevillningarna
gifvas således för att fylla den brist, som uppstår,
då statens ordinarie inkomster visa sig icke räcka
till för dess utgifter. Denna brist är numera mycket
stor. Under det den vid senaste riksdagen (1895)
beslutade riksstaten för år 1896 upptagit de ordinarie
inkomsterna till 19,070,000 kr., hafva bevillningarna
dersammastädes beräknats till 78,450,000 kr. Att,
sedan statsutgifterna bestämts, genom de ordinarie
inkomsternas beräkning utreda huru mycket genom
bevillningar bör utgöras och med förslag derom
till riksdagen inkomma är statsutskottets uppgift,
och det är denna uppgift 69 § R. F. åsyftar,
då den talar om »statsutskottets förslag rörande
antingen statens reglerande eller bevillningens
derefter lämpade hela belopp». Att deremot genom
beräkning af hvad de särskilda bevillningarna
kunna inbringa och huru högt hvar och en af dem
bör sättas anvisa utvägar, huru detta totalbelopp
skall åstadkommas tillhör bevillningsutskottet,
som sålunda (enligt 71 § R. F.) har att förslagsvis
bestämma grunderna för bevillningarna, »sättet för
deras tillämpning eller bevillningens fördelning till
utgörande». Ursprungligen hade bevillningsutskottet
skyldighet att vid hvarje riksdag inkomma med förslag
till dessa grunder, och riksens ständer likaså
skyldighet att om dem
fatta formligt beslut. Men vid 1853–54 års
riksdag antogs en grundlagsändring, som medförde,
att sådant förslag blott då behöfde afgifvas, när
kungl. proposition, motion eller bevillningsutskottet
sjelft påyrkade ändring i dessa grunder. Formligt
beslut om desamma fattar riksdagen således hädanefter,
endast i fall sådant ändringsförslag vinner dess
bifall. Annars anses de stillatigande godtagna och
tillerkända giltighet för den nya finansperioden
derigenom, att bevillningarnas beräkning på dem
baseras. Den motsättning, som sålunda eger rum mellan
69 och 71 §§ R. F., sammanhänger med den skillnad
i behandlingssätt, som under perioden 1809–66 kom
dessa frågor till del. Under det vid frågor rörande
statens reglerande (d. v. s. anslagsfrågor) och
bevillningens derefter lämpade hela belopp 3 stånds
sammanstämmande beslut var riksdagens, erfordrades
i de fall, som 71 § R. F. afser, samstämmighet
mellan alla fyra stånden. Vanns icke sådan enighet,
tillsattes ett förstärkt utskott att med riksens
ständers rätt besluta. Frågor hörande under 69 § R.
F. gingo i sådant fall till förstärkt statsutskott,
frågor hörande under 71 § R. F. intill 1853–54 års
riksdag till förstärkt statsutskott, derefter till
förstärkt bevillningsutskott i öfverensstämmelse
med regeln i 73 § 1810 R. O. Anledningen till att
1809 ett annat behandlingssätt stadgades för frågor
rörande bevillningarnas grunder än för frågor rörande
deras samlade belopp var den, att förut beslöt hvart
stånd för sig sin bevillning. Då detta ändrades 1809,
ville man åtminstone hindra att tre stånd bestämde
bevillningen för det fjerde. Efter 1866 gå nyssnämnda
frågor af såväl det ena som det andra slaget i fall af
skiljaktighet kamrarna emellan till gemensam votering.
60 § R. F. omtalar sex olika slag af bevillningar:
tullmedlen (för år 1896 beräknade till 36 mill. kr.),
accismedlen (7 mill.), »husbehofsbrännerimedlen»
l. bränvinstillverkningsafgiften (14 1/2 mill.),
postmedlen (8 1/2 mill.), »chartasigillatae-afgiften»
l. stämpelmedlen (5,30 mill.) samt »hvad hvarje
riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig
åtager», d. v. s. den s. k. allmänna bevillningen.
Bevillningsförordning kallas den kungörelse,
som konungen på riksdagens begäran utfärdar om
den allmänna bevillning, som riksdagen åtagit
sig. Uttrycket »allmän bevillning» är emellertid
numera icke fullt tillämpligt. Intill år 1883
användes det såsom sammanfattande benämning på
de tre olika slags bevillningsafgifter, som i då
gällande bevillningsforordningar sammanfattades:
bevillning enligt art. I (personlig skyddsafgift),
enligt art. II (för fastighet och för inkomst af
kapital eller arbete), enligt art. III (för särskildt
angifna förmåner och rättigheter, t. ex. af bankbolag
med sedelutgifningsrätt, utländska handlande och
konsertgifvare m. m.). Men sagda år beslöt riksdagen,
att personliga skyddsafgiften skulle upphöra,
och att bevillningen för särskilda förmåner och
rättigheter skulle urskiljas ur bevillningsstadgan
och utgöra en särskild förordning. Sedan dess är
bevillningsförordningen ej längre uppdelad i artiklar,
utan behandlar endast den afgift, som motsvarar den
gamla »bevillningen efter II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
