Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bhar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in die göttlichen schriften des alten bundes»
(1787). Men en ännu mer framskjuten plats kom
W. M. L. De Wette (d. 1849) att intaga. Hans första
arbete, »Beiträge zur einleitung in das Alte
testament», utkom 1806–07. Han var i sin kritik
mera rationalistisk än Eichhorn. Full af tro på
suveräniteten hos det historiska framåtskridandets
lag, ansåg han, att den israelitiska religionen
börjat i lägre former och sedermera höjt sig till
monoteism, icke, såsom bibeln lärde, börjat med en
gudomlig uppenbarelse, som genast försatte folket
på denna högre religiösa ståndpunkt, från hvilken
folket sedermera afföll. Det senare betraktade
han såsom myt och omkritiserade derför efter sin
utvecklingsprincip den bibliska framställningen. Det
har betecknats såsom det nya hos De Wette, att hans
kritik var icke blott literaturhistorisk, utan ock
religionshistorisk. I senare skrifter modifierade
han sin ståndpunkt. Men De Wettes ungdomsståndpunkt
intogs och utvecklades af W. Vatke (d. 1882) i
hans år 1835 utgifna »Die biblische theologie», en
ståndpunkt, som likaledes Vatke under sina senare
år dock betydligt modifierade. Samtidigt började
den framstående orientalisten G. H. A. von Ewald
(d. 1875) framträda med sina historisk-kritiska
arbeten öfver Gamla test. Han intog en mera positiv
ståndpunkt än De Wette och Vatke. Derefter inträdde
en ortodox reaktion i Carpzovs anda. De förnämste
målsmännen för denna reaktion voro E. W. Hengstenberg
(d. 1869), H. A. C. Haevernick (d. 1845), K. F. Keil
(d. 1888) och F. Delitzsch (d. 1890). Den sistnämnde
öfvergaf dock på äldre dagar den reaktionära
ståndpunkten och anslöt sig principielt till den
bibelkritiska, som tagit ny fart genom J. Wellhausens
år 1878 utkomna epokgörande »Geschichte Israels»
(bd 1; 2:dra uppl. 1883 under titel »Prolegomena
zur geschichte Israels», 3:dje uppl. 1886). Detta
arbete var väsentligen grundadt på Vatkes ofvannämnda
»Biblische theologie» och på K. H. Grafs (d. 1869)
banbrytande verk »Die geschichtlichen bücher
des Alten testaments» (1866: om »Grafska hypotesen»
se art. Pentatevken). Grafs idéer hade redan 1869
och 1870 blifvit upptagna af holländaren A. Kuenen
(d. 1891) i hans framstående religionshistoriska
arbete »Der Godsdienst van Israel». Graf åter
(liksom möjligen äfven Vatke) hade hufvudsakligen
fatt sina kritiska åsigter af sin gamle lärare
E. Reuss (d. 1891), som redan 1833 i föreläsningar och
skrifter uttalat dem. Allmänt kända och uppmärksammade
bland teologerna blefvo dessa kritiska idéer dock
först genom Wellhausens nämnda publikation af
1878, upphofvet till »Wellhausenianismen». Enligt
denna kritiska skola äro Israel och judendomen två
olika företeelser, mellan hvilka den babyloniska
fångenskapen utgör gränsen. Judendomen är den
strängt hierarkisk-rituella skepelse, i hvilken
det gamla Israel framträder ur denna fångenskap,
som på ett genomgripande sätt förändrade det gamla
Israels skaplynne. Den gammaltestamentliga kanon
är judendomens skapelse, hvari den tendentiöst
framställer Israels historia och låter denna
börja med mosaiska lagstiftningen samt sluta med
profetdömet. Men i sjelfva verket har den mosaiska
lagstiftningen ej existerat. Pentatevken är till alla sina
delar mycket yngre än Mose. Dess äldsta beståndsdel är
5: te Mosebok, författad omkr. 622 f. Kr., men större
delen af den öfriga lagsamlingen, framförallt hela
3:dje Mosebok, är författad först efter babyloniska
fångenskapen. Hela berättelsen om tabernaklet
under öckenvandringen, om öfverstepresten och hans
ämbetsdrägt, om lagens taflor m. m. är ren dikt. För
de historiska böckerna ligga flere olika urkunder
till grund. De äldsta och mest avtentiska skrifterna
i Gamla test. äro de äldre profetiska skrifterna,
som dock ej undgått redaktionsförändringar och
interpolationer. Patriarkernas historia i 1:sta
Mosebok är sammansatt af gamla myter utan historiskt
värde. Såsom alla andra religioner har den judiska
börjat med mångguderi och myt o. s. v. Den egentlige
upphofsmannen till »Wellhausenianismen», veteranen
på bibelkritikens område E. Reuss, utgaf några år
derefter (1881) »Geschichte der heiligen schriften»
med väsentligen samma uppfattning. Snart samlade
sig en hel här af teologer omkring Wellhausens
namn. Främst torde härvid böra nämnas B. Stade,
som i vissa afseenden gått längre än Wellhausen
i negativ riktning, C. H. Cornill, R. Smend,
B. Duhm, H. Schultz, F. Giesebrecht. Påverkade af
Wellhausenianismen äro mer och mindre alla nu lefvande
tyska exegeter; den gammalortodoxa uppfattningen har
bland dem numera ingen representant af vetenskaplig
betydelse. Alla vetenskapliga exegeter äro t. ex. ense
om, att ingen af de s. k. Moseböckerna kan vara
författad af Mose och att en mängd af de lagar,
som der finnas, måste vara vida yngre än Mose. Den
förnämsta kritiska stridsfrågan är f. n. den, om i
de s. k. Moseböckerna finnas några äkta Mose-lagar
eller icke. En mer eller mindre moderat exegetisk
ståndpunkt intaga exempelvis, utom den 1888 aflidne
E. Riehm och den 1894 aflidne A. Dillmann,
F. Buhl, O. Zöckler, H. Strack, E. O. A. Merx,
W. G. H. Nowack, E. F. Kautzsch, F. Baethgen, E.
König, S. Oettli, C. von Orelli. Stracks och
Zöcklers nyligen afslutade bibelverk kan betraktas
såsom exponent för den moderatare ståndpunkten.
Kautzsch söker i sin nyligen fullbordade värdefulla
öfversättning af Gamla test. kritiskt angifva de
olika källorna i de böcker, som anses vara utarbetade
efter flere källskrifter. — I England hade samtidigt
med Eichhorn och påverkad af honom en katolsk prest,
Alexander Geddes (f. i Skotland 1737, d. 1802), i en
bibelkommentar (1792–97) samt i »Critical remarks»
(1800) förfäktat den bibelkritiska åsigten,
att Pentatevken i sin nuvarande form icke vore
författad af Mose, utan sammanskrifven under
Salomos regering efter gamla urkunder, af hvilka
en del var från Moses tid. Geddes, som 1779
blef afsatt från sin presterliga befattning,
kan räknas såsom grundläggare till den nyare
bibelkritiska forskningen i England. Den mera
avancerade moderna kritiken representeras der
för närvarande af T. K. Cheyne och W. Robertson
Smith (d. 1894), den mera moderata af S. Driver och
H. E. Ryle. — I Sverige har teol. lic. S. Fries
uppträdt såsom representant för Wellhausenianismen
i arbetet »Israels historia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
