Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkritik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1894). Lektor L. Bergström företräder i
literaturhistoriskt afseende väsentligen samma
ståndpunkt i broschyrerna »Om Moseböckernas uppkomst»
(1892), »Moseböckernas värde» (1893) och »Om
judafolkets profeter» (1895), utgörande n:ris 5, 8
och 24 af »Svenska spörsmål».
b) Nya testamentet. Af de äldste kyrkofädernas
skrifter synes, att redan före år 200 nytestamentliga
skrifter gruppvis voro samlade och i denna form
begagnades af församlingen. Så bildade evangelierna
en grupp, Apostlagerningarna och Pauli bref m. m. en
annan o. s. v. (se vidare Bibelkanon). Men redan
vid den tiden var det apostoliska författareskapet
af Hebreerbrefvet, 2:dra Petr., 2:dra och 3:dje
Joh., Jakobs och Judas’ bref samt Uppenbarelseboken
starkt ifrågasatt eller rent af förnekadt, under
det att andra skrifter, t. ex. Barnabas’ bref och
Hermas »Herde», på vissa håll åtnjöto nära nog
apostoliskt anseende. Detta förhållande fortfor,
äfven sedan Nya test:s kanon, sådan vi nu hafva den,
blifvit fastställd i Österlandet genom Athanasius
år 367 (då Uppenbarelseboken för första gången i
österländska kyrkan blef förklarad för apostolisk)
och i Vesterlandet genom synoderna i Hippo
393 samt i Karthago 397 och 419. Men småningom
tystnade under medeltiden gensagelserna mot dessa
»antilegomena». Vid reformationstidehvarfvets början
vaknade dock tviflen på dessa skrifters äkthet
å nyo till lif. Erasmus Rotterdamus var den
förste, som uttalade dem. Flere katolska teologer
instämde, såsom kardinal Cajetanus i sin kommentar
till Nya test. äfvensom längre fram Bellarmin i »De
verbo Dei». Tridentinska mötet befallde dock 1546,
att denna kritik skulle vara slut för alla tider,
hvilket Vatikankonciliet 1870 stadfäste. Bland
reformationens män förklarade Carlstadt i »Libellus
de canonicis scripturis» (1520) de ofvannämnda
»antilegomena» vara af en lägre, »en 3:dje rang»,
under det att evangelierna innehade »1:sta rangen»
och Pauli bref »2:dra rangen». Uppenbarelseboken stod,
enl. Carlstadts mening, t. o. m. på gränsen af att
vara en apokryfisk bok. Luther sjelf behandlade Nya
test. kritiskt. Uppenbarelseboken frånkände han både
apostolisk och profetisk ande, och bland brefven
var Jakobs bref honom synnerligen misshagligt för
dess »papistiska gerningslära». Hebreerbrefvet
ansåg han ej för apostoliskt. »Kärnan i Skriften»
var för honom Johannes’ evang., Pauli bref och 1:sta
Petri bref. Zwingli ansåg, att Uppenbarelseboken
»ej var någon biblisk bok». Oecolampadius och
Bucer ställde de 5 s. k. katolska brefven jämte
Uppenbarelseboken på ett lägre trappsteg än de
öfriga nytestamentliga skrifterna. Sjelfve Calvin
förbigick i sin kommentar såväl Joh. 2:dra och 3:dje
bref som Uppenbarelseboken. På den reformerta sidan
är Beza den, som omsider fastslår de omtvistade
böckernas apostoliska anseende, en åskådning,
som på den lutherska sidan omfattas af
Melanchthon och den s. k. filippistiska riktningen.
Lutheranerna Brenz och Martin Chemnitz,
en af konkordieformelns författare, fasthålla deremot
den ursprungliga lutherskt-kritiska uppfattningen,
särskildt i opposition mot tridentinska mötets beslut:
ja, Chemnitz kallar de ofta nämnda tvifvelaktiga
böckerna rent af för »apokryfer».
I de lutherska bibelöversättningarna fingo dessa
böcker sin plats i slutet af Nya test., och de fleste
lutherske teologer under reformationstidehvarfvet
(Urbanus Rhegius, Hutter m. fi.) gjorde en bestämd
skillnad mellan dessa böcker och de öfriga, om
också ej så stor skillnad som Chemnitz. Ja under det
följ. årh. vidhålla t. o. m. Johann Gerhard, Quenstedt
och Calovius skillnaden, ehuru blott till namnet. Men
Pfeiffer (d. 1698) och Hollazius (d. 1713) söka
alldeles utplåna den. Snart visar sig dock åter en
begynnande kritisk rörelse. Arminianerna med Hugo
Grotius i spetsen begynna i midten af 1600-talet
kritiskt skärskåda de s. k. antilegomena. Ej
långt derefter fordrar Spinoza kritikens
frigörelse. Deisterna och de s. k. »fritänkarna»
på 1700-talet sätta denna fordran i verket. Äfven
katolske lärde, såsom Richard Simon (se ofvan)
och Du Pin (d. 1719), syssla med nytestamentlig
kritik i opposition mot den protestantiska
verbalinspirationsläran. Bland protestanterna
betonade Georg Calixtus nödvändigheten att inskränka
inspirationsläran till det rent teologiska innehållet
af Skriften. Genom J. D. Michaelis’ epokgörande
arbete »Die göttlichen schriften des neuen bundes»
(som utkom i 4 uppl. mellan 1750 och 1788) blef denna
uppfattning vetenskapligt-kritiskt bestyrkt såsom
den enda rätta, på samma gång Michaelis yrkade på,
att endast sådana böcker, som kunde kritiskt uppvisas
hafva apostlar till författare, borde anses innehålla
inspirerade ställen. Af ej ringa betydelse i kritiskt
afseende var äfven Lessings framhållande af den
protestantiska ortodoxiens cirkel: mot den romerska
kyrkans tradition sätter den protestantiska kyrkan
en bibelkanon, som den har traditionen att tacka
för. J. S. Semler (se ofvan) kämpade, i synnerhet
i »Abhandlung von freier untersuchung des kanon»,
för bibelkritikens rätt, dervid åberopande sig, hvad
särskildt den nytestamentliga kritiken beträffade,
på den gamla kyrkan, som vid upprättandet af Nya
test:s kanon utöfvat sådan kritik, och på Luther, som
intagit en fri, kritisk ställning till bibeln. Det för
Semlers kritik utmärkande, att han söker påvisa allt
»tillfälligt» i bibeln och bortrensa »det lokalas,
det temporäras och det nationellas slagg», framträder
också vid hans nytestamentliga kritik. De Wette
(se ofvan) är en betydande kritiker äfven på det
nytestamentliga gebitet. Men hans åsigter vexlade
och modifierades, allteftersom nya upplagor af hans
skrifter kommo ut. Omsider stannade han vid det
resultat, att Uppenbarelseboken ej är af aposteln
Johannes, att de s. k. pastoralbrefven ej äro af
Paulus, att 2:dra Petri bref är oäkta och att 1:sta
Petri och Jakobs bref äro »misstänkta». Den bekante
F. E. D. Schleiermacher (d. 1834) hade i hufvudsak
samma kritiska åsigter som De Wette. Uppslag till den
radikala nytestamentliga kritiken blef D. F. Strauss’
uppseendeväckande »Das leben Jesu», som utkom
1835. Der frånkännes de fyra evangelierna på det
hela taget allt historiskt värde, i det de förklaras
innehålla till största delen sagor om en viss rabbin,
Jesus af Nasaret, i analogi med forntidens sed
att efter store mäns död utsmycka deras lefnad med
underbara tilldragelser och gerningar. Strauss hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
