Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unionskongressens representanthus och var 1869–74 dess
talman samt blef 1876 senator. Han uppställdes som
kandidat till republikens president 1876 och 1880,
men måste förra gången vika för Hayes, den senare för
Garfield, under hvilkens presidentskap han under år
1881 var statssekreterare. Nationalkonventet i Chicago
valde honom i Juni 1884 vid fjerde omröstningen till
Förenta staternas president, ett val, som dock på
det kraftigaste motarbetades af pressen på grund
af B:s påstådda efterlåtenhet för korruptionen inom
förvaltningen. Cleveland valdes. 1889–92 var B. å
nyo statssekreterare. Han var protektionist och
anhängare af en kraftig utrikespolitik. B. skref
bl. a. Twenty years in Congress (2 bd, 1884–86).
*Blair, H. Se Rättelser, bd 18, sp. 820.
*Blake, W., dog 1827.
Blake [blēk], Joaquin, spansk general af irländsk
börd, fick vid spaniorernas resning mot det franska
väldet 1808 af »juntan» i Galicien befälet öfver denna
provins’ uppbåd och blef sedermera »centraljuntans»
general i Aragonien och Valencia. Ehuru han ej
vann några framgångar, så t. ex. misslyckades hans
försök att undsätta Zaragoza och Gerona, utnämndes
han i Okt, 1810 jämte Agar och Ciscar af cortes till
regent. B. var en oförskräckt och hederlig soldat samt
god organisatör af folkuppbaden, men såsom politiker
saknade han all begåfning och föredrog derför att taga
öfver befälet öfver hären, ehuru en förening af detta
med regentskapet stred emot författningen. Jämte
Beresford och Castaños besegrade han vid Albuera
d. 16 Maj 1811 Soult, skickades sedermera att försvara
Valencia mot Suchet, men nödgades efter hårdnackadt
motstånd kapitulera i Jan. 1812. B. hölls derefter
till 1814 i strängt fängelse i Vincennes. Död 1827
i Valladolid.
*Blâme. Blamera sig, utsätta sig för klander,
blottställa sig.
*1. Blanc, J. J. L., föddes 1811 (ej 1814) i Madrid,
dog i Cannes 1882 och begrofs i Paris på statens
bekostnad. Hans »Questions d’aujourd’hui et de demain»
fullföljdes till 1884, i 5 bd. Af hans arbeten må
ytterligare nämnas hans samling af bref till »Le
temps», Dix ans de l’histoire d’Angleterre (10 bd,
1879–81, af hvilka de fyra första banden äro ett
omtryck af hans 1866–67 utgifna Lettres sur
l’Angleterre).
*2. Blanc, A. A. Ph. Ch., föddes 1813 (ej 1815). Han
vardt 1876 ledamot af Franska akademien (efter de
Carné) och 1878 professor i estetik och konsthistoria
vid Collége de France. Död 1882.
Blanc [blang], Albert, baron, italiensk
diplomat, född i Chambéry 1835, var direktör för
den politiska afdelningen i Utrikesministeriet,
sedermera generalsekreterare derstädes och 1887–91
ambassadör i Konstantinopel. 1894 ingick han såsom
utrikesminister i Crispis ministèr. B. har sysslat
med literatur och utgifvit bl. a. Joseph de Maistres
diplomatiska korrespondens.
Blanc [blang], Marie Thérèse, fransk författarinna,
född de Solms, känd under psevdonymen Thérèse
Bentzon (hennes mors familjenamn), föddes 1840 i
depart. Seine-et-Marne,
blef gift och debuterade med några arbeten öfver
engelsk och tysk nutidsliteratur samt utgaf 1868 sin
första roman, Le roman d’un muet, hvilken efterföljdes
af Un divorce (1871), Une vie manquée (1874), Le
violon de Job (1875), Un remords (prisbelönt af
Franska akademien 1878; »Ett samvetsqval», s. å.),
Georgette (1880; svensk öfvers. s. å.), Tête folle
(1883), Tony (prisbelönt af Fr. akad., 1884),
Emancipée (1887) och Contes de tons les pays (1888;
ny uppl. 1890) m. fl. Hon har öfversatt Bret Hartes
kaliforniska berättelser och i »Revue politique et
littéraire» samt i »Revue des deux mondes» skrifvit
literära uppsatser, samlade i bl. a. Littératurs et
moeurs étrangères (3 bd, 1887). Fru B. är en allmänt
aktad författarinna, utmärkt af känsla och ljust
förstånd. I hennes skildringar finnas både passion
och sedligt allvar, men färggifningen är diskret.
Blancards piller [blangkārs], farmak. Se Jernpiller.
Blanc de fard [blang dö far], Fr. (fard, smink), kem.
Se Blanc d’Espagne.
Blanceflor. Se Eufemia-visorna.
Blanch [blangsj], Teodor Julius, konsthandlare och konstutställare,
född i Berlin d. 18 Juni 1835 (han hette urspr. Blanc
och härstammar från Frankrike), utbildade sig inom
hotellbranschen i Berlin samt i Frankrike och England,
kom 1855 till Sverige och förestod 1859–65 med
utmärkelse Jönköpings nya hotell, hvarefter han i två
år innehade operakällaren i Stockholm. 1868 öppnade
han det stora och praktfullt inredda etablissementet
Blanchs kafé i atelierbyggnadsbolagets hus
vid Kungsträdgården. Denna förlustelselokal, som
B. 1881 öfverlemnade i andra händer, medverkade på
sin tid till en reform i god riktning af utelifvet
i Stockholm, icke minst genom sina aftonkonserter
året om (under G. Ringvall, G. Rosbeck, G. Lumbye,
C. Möller, B. Fexer, sedermera Hj. Meissner
m. fl. orkesteranförare). Vid verldsutställningen i
Wien 1873 skötte B. den svenska restauranten på ett
sätt, som gjorde, att åt denna tillerkändes priset
bland alla lands. Å en tomt invid Blanchs kafé öppnade
B. 1879 en liten rikt och smakfullt utstyrd teater,
Blanchs teater, der danska och franska teatersällskap
längre tider uppträdde, populärvetenskapliga
föreläsningar och kammarmusiksoaréer höllos,
men äfven varieté- och magiväsendet tidtals fick
hemvist. 1883 förvandlade B. denna teater till en
»salon» för permanent och af stridiga konstriktningar
oberoende, internationel tafleutställning (Blanchs
konstsalong), äfven detta en nyhet för svenska
förhållanden. Allmänheten kunde der beqvämligen
stifta bekantskap med målningar af utländska mästare
(Böcklin, Munkáczy, Makart, Gabriel Max, Brozik,
Uhde, Payer, Aivasovski, Kowalski, Bouguereau,
Neuville, Gérôme, den svensk-franske Nils Forsberg
m. fl.), att ej nämna många bland samtidens
framstående svenska målare. Blanchs konstsalong
uppläts äfven för »opponenternas» utställningar
1885 och 1886, konstakademiens utställning 1887
och konstnärsförbundets 1890. Lokalen öfvertogs
definitivt 1889 af konstföreningen i Stockholm. B. har
äfven företagit utställnings-»turnéer» i Sverige,
Finland, Norge och Tyskland. 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
