Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig efter hand framgång äfven på lustspelets
område genom skickligt förd dialog, späckad med
qvicka infall och träffande anmärkningar, hvaremot
handlingen i hans stycken är mycket torftig och ofta
osannolik samt teckningen af hufvudfigurerna icke
sällan bristfällig. Hans mest kända pjäser torde
vara Der probepfeil (1884: »Profpilen», 1885), Die
grosse glocke (1885; »Den stora klockan», s. a.), Ein
tropfen gift (1886: »En droppe gift», s. å.), Das
zweite gesicht (1890: »Dubbelspel». 1891),
Grossstadtluft (1891, förf. i bolag med G. Kadelburg;
»Storstadsluft», 1892) och Gräfin Fritzi (1895).
Blumer, Johann Jakob, schweizisk politiker
och rättshistoriker, född i Glarus 1819, var
en tid landsarkivarie och president i
civildomstolen derstädes, inlade såsom president
i appellationsdomstolen 1861–74 stor förtjenst om
civillagens och straffprocessens ombildning, utnämndes
1875 till president i förbundsrätten och dog s. a. Han
skref bl. a. Staats- un d rechtsgeschichten der
schweizerischen demokratien (3 bd, 1850–59) och
Handbuch des schweizerischen bundesstaatsrechts
(2:dra uppl, 3 bd. 1877–87).
Blundblomma, bot., provinsnamn i Dalarna på
örtslägtet Leontodon, med afseende på dess tidigt
sig slutande blommor. Riksspråkets namn är höstfibla.
*Bluntschli, J. K., dog i Karlsruhe d. 21
Okt. 1881. Hans Gesammelte kleine schriften utgåfvos
1879–81 i 2 bd, och efter hans död utkom Denkwürdiges
aus meinem leben (3 bd, 1884). Från den 1882
bildade Bluntschli-stiftung (med säte i München)
utdelas pris för framstående arbeten af folkrättsligt
innehåll.
Blümner, Hugo, tysk arkeolog, f. 1844 i Berlin,
sedan 1877 professor i klassisk filologi vid Zürichs
universitet, har utmärkt sig som kännare af de
praktiska yrkena och konstslöjden under antiken och
författat bl. a. Die gewerbliche thätigkeit der
völker des klassischen alterthums (1869: prisbelönt
af Jablonowskiska sällskapet), Dilettanten,
kunstliebhaber und kenner in alterthum (1873),
Technologie und terminologie der gewerbe und
künste bei griechen und römern (4 bd, 1874–87),
Laokoon-studien (1881–82), Das kunstgewerbe im
alterthum (2 bd, 1884–85), Leben und sitten der
griechen (3 bd. 1887) och Studien zur geschichte
der metapher im griechischen (I. 1891) m. m.
Blüthner, Julius Ferdinand, tysk
pianofortebyggare, f. 1824, öppnade 1853 i Leipzig
med 3 arbetare en pianofabrik, som utvecklats
till den största på kontinenten. Fabriken
upptager nu ett helt qvarter och sysselsätter
600 arbetare, ehuru ångkraftens användning
der tillämpats i vidsträcktaste mån. Årliga
tillverkningen omfattar ungefär 1,200 flyglar och
1,800 pianinon, och export eger rum till alla
verldsdelar. B. utför sjelf alla modeller och
ritningar till sina instrument. De utmärkas af
sorgfälligt arbete och vacker ton. 1856 uttog han
patent på en ny repetitionsmekanik (se Pianoforte,
sp. 1240). Berömda äro hans aliqvot-flyglar (se
Pianoforte, sp. 1241). B. utarbetade tillsammans
med H. Gretschel Lehrbuch des pianofortebaues in
seiner geschichte, theorie und technik (1872;
2:dra uppl. 1886).
Blyacetat, kem., ättiksyradt blysalt. Se Bly.
Blyertspennor (T. bleistifte, Fr. crayons, Eng. lead
pencils), den i hvar mans hand befintliga
förbrukningsartikeln, som nyttjas till ritning,
skriftliga anteckningar och liniering, bestå af
trästift med i deras midt infogade smala stänger
af blyerts eller, såsom numera nästan alltid är
fallet, en blandning af blyerts och lera. Blyertsen
l. grafiten, en allotropisk modifikation af kol,
är det bästa kända medel till frambringande af
lätt utplånliga streck å papper. Blyertspennornas
tillverkning i större skala går ej längre tillbaka
i tiden än till senare hälften af 1600-talet. Under
medeltiden och renaissancen hjelpte de tecknande
konstnärerna sig med träkol, rödkrita, bläck och penna
eller ock med ett stift, som lär hafva utgjort en
blandning af bly och tenn. Dock lär äfven grafiten
kommit till någon användning under medeltiden. En
blyertspenna omtalas och afritas första gången af
Konrad v. Gesner, 1565. Under den första perioden
efter upptäckten (1664) af grafitgrufvorna i
Borrowdale tillverkades blyertspennor i England
på det sätt, att grafitblocken medelst fina sågar
sönderskuros till plåtar och dessa återigen sågades
till stift, hvilka fästes i trä eller rör. Det
cumberlandska blyertsmineralets ojämförliga renhet
gjorde, att detta enkla förfaringssätt kunde lemna ett
särdeles godt resultat. Underlägsen vara erhölls från
affallet, som pulveriserades och jämte ett bindmedel
(svafvelantimon, lim el. dyl.) pressades i formar,
hvarefter stift skuros af massan. En omhvälfning i
hela fabrikationen åvägabragtes genom fransmannen
Contés 1795 gjorda uppfinning att blanda den
pulveriserade grafiten med fin lera, hvarigenom det
blef möjligt att framställa blyertspennor af olika
hårdhets- och svärtegrader. Detta tillverkningssätt
är numera det nära nog enda brukliga. — Blyertsen
och leran malas hvar för sig, slammas omsorgsfullt
(för afskiljande af föroreningar och gröfre
partiklar från de finare), torkas till kakor och
vägas tillsammans efter ett bestämdt vigtförhållande
(från jämnt lika till dubbelt så mycket blyerts som
lera), hvarefter denna sammansatta massa, sedan den
uppblötts till en gröt, kommer i »blyqvarnarna»
(blandningsmaskinerna). Ju mera lera det finns i
massan, dess hårdare blir pennan, och tvärtom. För
de finaste pennsorter erfordras ända till 50–100
målningar. Derefter pressas allt vatten fullständigt
ur massan, och denna pulveriseras å nyo samt fuktas,
tills den blir en elastisk och seg pasta, som fylles
på en cylinder och i denna utsättes för ett tryck af
sex atmosferer (medelst hydraulisk eller skrufpress)
samt sålunda hastigt utpressas igenom ett i cylinderns
botten befintligt litet hål (vanligen borradt midt
igenom en der infogad ädelsten och fyrkantigt, rundt
eller sexkantigt alltefter den form man vill gifva
stiftet) samt utkommer som en ändlös tråd, hvilken
rullar upp sig spiralformigt på långa och släta
plåtar, af arbetaren uträtas på formbräden och för
torka samt skäres i pennlängder. Grafitstiften äro nu
emellertid mycket spröda och sköra, hvarför de måste
härdas genom att efter långsam uppvärmning glödgas
några timmar i lufttäta jern- eller lerlådor, som
ställas i särskildt derför konstruerade ugnar. — Det
färdiga »blyet» l. »minan» skall derefter infattas
i trä. Man nyttjar för sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
