Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bojarskaja duma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den herskande klassen i landet och äro bosatta i
städerna. Indianerna äro dels civiliserade, dels
halfvilda och vilda. Till de förre höra aymara och
quichua, hvilka bildade kärnan af befolkningen i det
gamla inkasriket; de hafva till större delen antagit
kristendomen och hafva fasta bostäder, företrädesvis
på »punan» och i »valles», der de lefva som små
jordbrukare och uppföda får, lama och getter. De
halfvilda, chiquitos, moxos m. fl., lefva som jägare
och fiskare kring Amazonflodens källfloder; längre
söderut kringströfva de till tupi-guaranifolken
räknade vilda stammarna guarayo, chiriguano, siriano
m. fl. Blandfolken, de s. k. cholos (mestiser),
räknas till de hvita, deras fäders ras, men äro
ofta brunfärgade och hafva många drag gemensamma med
mödernerasen. Det är väsentligen dessa halfblod,
som B. har att tacka för den eviga politiska oro,
som sönderslitit landet alltsedan emancipationen,
hvilken ock hufvudsakligen var deras verk. Enligt de
senare åren företagna beräkningar uppgår folkmängden
till omkr. 2 mill. pers., af hvilka hvita och mestiser
torde utgöra omkr. 60 proc. Dertill torde böra läggas
omkr. 250,000 vilda indianer. Folkbildningen står
mycket lågt, ehuru landet har 5 s. k. universitet,
i La Paz, Chuquisaca, Cochabamba, Santa Cruz och
Tarija, der hufvudsakligen endast juridiska studier
idkas. Derjämte finnas en skola för byggnadskonst och
bergsbruk i La Paz, några lycéer och seminarier samt
några hundra folkskolor. Någon nämnvärd literatur
finnes icke, och den politiska pressen är den sämsta
i hela Syd-Amerika.
Näringar. Jordbruket är föga utveckladt: man odlar de
nödvändiga näringsväxterna. Afkastningen af kaffe,
bomull, socker, kakao och tobak är obetydlig. Den
vigtigaste näringen är bergsbruket, ehuru det
är blott en skugga af hvad det var under den
spanska tiden. Silfverproduktionen beräknades
1890 till 230,000 kg. och guldproduktionen till
endast 90 kg. Genom utländingars verksamhet
hafva koppargrufvorna nyligen vunnit ökadt
värde. Alla näringar lida af de bristfälliga
kommunikationerna. Endast en jernvägslinie finnes,
den 1892 fullbordade Ascotan–Oruro, en fortsättning
af linien Ascotan–Antofagasta i Chile. Större delen
af landets utförsel och införsel går denna väg eller
genom Perú öfver Arica, men man har äfven börjat
förvandla de stora bifloderna till Amazonfloden och
Paraná till handelsvägar till Atlanten. Exporten,
som hufvudsakligen består af metaller samt kinabark,
kautsjuk och ull, beräknades 1892 till ett värde
af 21,5 mill. bolivianos, importen till omkr. 11
mill. — Metersystemet är lagligen antaget, men äldre
spanska mått och vigter användas ännu. Myntenheten
är boliviano, f. n. omkr. 3 francs.
I administrativt hänseende indelas landet i 8
departement: La Paz, Cochabamba, Oruro och Potosi
i v. samt Beni, Santa Cruz, Chuquisaca och Tarija
i ö. Hufvudstad är La Paz. Författningen, af
d. 25 Aug. 1826, sedermera många gånger upphäfd,
är likartad med öfriga syd-amerikanska republikers:
en för 4 år vald president, med två äfvenledes för
4 år valde vicepresidenter, såsom utöfvare af den
verkställande makten, och en kongress på två kamrar
såsom den lagstiftande myndigheten. Ministrarna äro fem
(utrikes-, finans-, inrikes-, justitie- och
krigsminister). Finanserna äro i det uslaste skick;
budgeten visar nästan alltid ett deficit: 1894 7,5
mill. bol. utgifter mot 7,35 mill. bol. inkomster. —
Hären, hvars styrka 1887 bestämdes till 1,400 man,
minskades 1889 till 900 man. Befälet räknade då,
karakteristiskt nog, 8 generaler och öfver 1,000
officerare. Allmän värnpligt med tvåårig tjenstetid
beslöts 1875 och 1880, men den har icke kunnat
genomföras. Landets vapen är ett landskap med ett af
en strålande sol belyst snöbetäckt berg i bakgrunden,
framför detsamma på en kulle ett bergverk och i
förgrunden en lama och en sädeskärfve.
Nationalfärgerna äro rödt, gult, grönt.
Historia. Vestra delen
af den nuv. fristaten hörde till det gamla inkasriket,
då spaniorerna kommo till Syd-Amerika. Efter något
motstånd eröfrade de efter 1538 landet och lade det
till vicekonungariket Peru, men förenadt det 1780
under namnet Charcas med det nuv. Argentina
till vicekonungariket La Plata. Redan 1809 började
upproret mot Spanien, men först 1825 var den spanska
makten fullständigt bruten. En nationalförsamling
i Chuquisaca proklamerade d. 6 Aug. s. å. landets
oberoende och antog namnet B., och året derefter blef
general Sucre president med den af Bolivar gifna
författningen. Denna väckte snart missnöje, emedan den
icke var nog demokratisk, och efter flere oroligheter
måste Sucre uppgifva makten och lemna landet, April
1828. Författningen omdanades, och efter nya strider
blef Santa Cruz president 1829. Han lät utarbeta en
lagbok (1831) och sökte främja landets odling genom
att bereda invandrande européer goda vilkor. Efter
några års ostördt lugn och en gynsam uppblomstring
sökte Santa Cruz, begagnande sig af oroligheterna i
Peru, åstadkomma en förening af B. och detta land;
han inryckte 1835 i Peru, slog presidenten Gamarra
och eröfrade 1836 hela landet, hvarefter han såsom
pacifikator af Peru utropades till norra och södra
Perus (d. v. s. Perus och Bolivias) öfverhufvud. Han
gaf de båda staterna en författning, enligt hvilken
hvarje stat sjelfständigt skulle sköta sina inre
angelägenheter, men båda vara förenade under en
centralregering, hvars ledning uppdrogs åt honom sjelf
såsom protektor för 10 år. Denna framgång väckte
Chiles afundsjuka; Gamarra fick hjelp derifrån, och
Santa Cruz blef slagen vid Yungay d. 20 Jan. 1839;
Peru gjorde sig fritt, och Santa Cruz måste lemna
landet. General Ballivian blef kort derefter erkänd
som president, vann 1841 en fullständig seger öfver
Gamarra, som ryckt in i B., och slöt 1842 fred med
Peru. Trots alla försök af Santa Cruz att störta honom
höll Ballivian sig qvar till 1848, men sedan den tiden
har B. dels varit skådeplatsen för inre strider, dels
varit underkastadt ett mycket tyranniskt regemente af
de segrande presidenterna. Hufvudsakligen emedan han
stödde sig på indianerna, höll general Belzu sig qvar
som president från slutet af 1848 till Febr. 1855,
trots upprepade sammansvärjningar. Han fick då sin
måg general Cordova erkänd som sin efterträdare,
men denne måste redan i Sept. 1857 vika för doktor
Linares, hvilken förut visat sig som Belzus mest
förbittrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
