Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botkin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*Bouguerau, A. W., som 1876 valdes till ledamot
af Institutet (Académie des Beaux-Arts), är
vicepresident i Société des artistes français,
hvilken 1881 organiserade den årligen återkommande
»salongen» i Champs Élysées. B. har under de sista
18 åren målat åtskilligt af betydelse, arbeten,
som äro omtyckta af publiken, ehuru de ofta blifvit
nedgjorda af de nyaste konstriktningarnas anhängare,
hvilka tadlat hans alltför glatta och »akademiska»
framställningssätt. Bland dessa arbeten må påpekas
Flora och Zefyr, äfven kallad Vårens återkomst, som
köptes till ett museum i Amerika, men der förstördes
af en bildstormare, som ansåg den oanständig; de
berömda Pietà (Maria med Kristi lik i sitt sköte),
utställd i Stockholm 1883, och Virgo consolatrix
(den hel. jungfrun såsom de olyckligas tröstarinna),
som nu ses i Luxembourg’s museum; Kristus hudflänges
(Flagellatio), Flicka försvarande sig mot kärleken;
Natten; Konungarnas tillbedjan och Herdarnas
tillbedjan, diptychon (tvådelad altartafla);
Våren; Amor afväpnad och Amor segrare; Första
sorgen; Amor och Psyche; Qvinnorna vid grafven
m. fl. I sin uppfattning af den nakna kroppen,
som han med förkärlek målat, hänger han fast vid
den akademiska traditionen, men han har mycken
talang och skicklighet, och han sträfvar efter
allvar och storhet. Dock har det icke lyckats honom
att förena klassisk hållning med modernt behag:
i sträfvandet derefter blir han ofta maniererad.
C. R. N.
*Bouillaud, J. B., afled i Paris 1881.
*Bouillier, F., blef 1865 generalinspektör
öfver allmänna läroverken och 1867 direktör vid
normalskolan, återgick 1872 till sin förra post
och tog afsked 1879. Sedan 1875 är han ledamot af
Institutet.
Bouillon [boujå’ng]. 1. Robert, »marskalkar af B.»
Se La Marck 2 och 4. — 2. Evrard, »kardinal af B.»
Se under La Marck 2.
Bouin [bouä’ng], ö vid Frankrikes vestkust,
depart. Vendée, i viken Bourgneuf, genom floderna Dain
och Falleron skild från fastlandet. Från att hafva
varit en blott 60 har stor kalkklippa har den genom
tillandningar växt till 45 qvkm. odlingsbart land,
med omkr. 2,800 innev., som lefva af fiske (torsk,
ostron) och saltberedning.
Boulange [boula’ngsj], La, l. le Boulangisme, den af
general Boulanger (se denne. Suppl.) framkallade
politiska rörelsen i Frankrike. — Boulangi’st,
anhängare af denna rörelse.
*Boulanger, G. R. C., fransk målare, var efter
Gérôme en af de bäste anhängarna af »neogrecismens»
riktning (framställningen af kultur- och genrebilder
ur de gamles lif). Af hans arbeten må tilläggas
Öfverspelning i den tragiska skaldens hus i Pompeji,
Cella Frigidaria med badande qvinnor, Sommarbad i
Pompeji, Scen ur S. Sebastians historia, Romerska
skådespelare inöfva sina roller, Via Appia på
Augustus’ tid. B. afled i Paris d. 22 Sept. 1888.
Boulanger [boulangṡjē], George Ernest Jean Marie,
fransk militär och politiker, född i Rennes d. 29
April 1839, kämpade 1859 uti Italien, sedermera
i Kina och 1870–71 såsom regementschef vid Paris’
försvar emot preussarna och under dess eröfring från
kommunarderna samt framhölls vid
bägge tillfällena på rapporterna för sitt oförskräckta
mod. 1874 vardt han öfverste. Han låg då med sitt
regemente i garnison i Besançon, der hertigen af
Aumale förde befälet öfver 7: de armékåren, och
blef på förslag af hertigen, »sin välgörare», såsom
B. i bref benämnde honom, 1880 brigadgeneral. 1884
utnämndes han till divisionsgeneral och efterträdde
Logerot som befälhafvare öfver ockupationskåren
i Tunisien. Han började vid denna tid blanda sig
i politiken, förmådde regeringen att återkalla
organisatören af protektoratet öfver Tunisien,
generalresidenten Cambon, och kallades, tack vare
den radikala kammarminoritetens ledare Clémenceaus
inflytande, d. 7 Jan. 1886 att öfvertaga
krigsportföljen i Freycinets kabinett. Såsom
krigsminister lät han stryka hertigen af Aumale ur
arméns rullor och förnekade offentligen sin förra
vänskapliga korrespondens med honom, hvilket väckte en
pinsam uppmärksamhet. B. qvarstod som minister äfven
i Goblets kabinett (d. 10 Dec. 1886), men då Rouvier
i Maj 1887 blef konseljpresident, ersatte han B. med
Ferron, trots adresser från åtskilliga municipalråd
om B:s bibehållande. Som krigsminister genomdref
han anslag för tillverkning af Lebelgeväret;
han vidtog derjämte åtskilliga förbättringar i
soldatens kost och ökade hans frihet snart sagdt
på disciplinens bekostnad, hvilket gjorde honom
populär i vida kretsar. Så ofta tillfälle erbjöd sig,
lät han landet förstå, att det kunde sätta fullt
förtroende till honom och till armén; han sökte
t. o. m. öfvertala sina kolleger i regeringen till
krig med Tyskland. Den radikala pressen utbasunade
honom såsom »revanchens man», och »le brave général»
blef den stora massans man såväl derigenom som genom
att i sitt offentliga uppträdande skatta åt sådana
konstgrepp, med hvilka hopen fångas. I Juni 1887
utnämndes B. till befälhafvare öfver 13:de armékåren
i Clermont-Ferrand, en utnämning, som B:s vänner
liknade vid en landsförvisning. B. kunde häller icke
finna sig till rätta med sitt ämbetesplikter i den
aflägsna landsortsstaden. Politikens lockelser voro
för starka, och massans alltjämt växande hänförelse
för hans person steg honom åt hufvudet. Han visar
olydnad mot krigsministerns order, lemnar trots förbud
sitt högqvarter och besöker tre gånger förklädd
Paris samt begifver sig en gäng t. o. m. öfver
gränsen. Han straffas med arrest, blir d. 14 Mars
1888 slutligen försatt i inaktivitet — och betraktas
af hopen som martyr. En »nationalprotestkomité»
bildades för att genomdrifva B:s val till deputerad
inom en mängd valkretsar. De ledande männen voro
de radikale deputeradena Laur, Laisant, Laguerre,
Déroulède (ordförande i Patriotligan), redaktörerna
för »l’Intransigeant», »la France» och »la Lanterne»
(Rochefort, Lalou och Mayer) och A. Naquet, och
agitationen bedrefs utom medelst nämnda blad genom
den för ändamålet särskildt uppsatta tidningen »la
Cocarde». Han valdes med stormajoritet d. 8 April
i Dordogne och d. 15 i s. m. i Nord, det senare
Frankrikes folkrikaste departement. I kammaren
föreslog han i Juni 1888 en revision af författningen,
motiverad af den rådande parlamentarismens brister,
och, då denna, motion förkastades, i Juli kammarens
upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
