Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brake ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brågon. — På Gotland är brake namn på mjödörten, Spiraea
Ulmaria.
*Brake upphörde att vara frihamn 1888.
Brakenburgh, Richard, holländsk målare, f. i Haarlem
1650, d. derstädes 1702, var en framstående lärjunge
af Adr. v, Ostade och djurmålaren Mommers samt
möjligen äfven af Jan Steen, ty han målade emellanåt i
hans sätt och denne bodde tidtals i Haarlem. B. blef
1687 ledamot af målaregillet derstädes. Af hans
arbeten märkas Interiör af ett holländskt bondhus (i
Amsterdams Rijksmuseum), hvari han närmar sig Bega, En
inbillningssjuk qvinna (1696, i Rotterdams museum),
der han tydligt rönt inflytande af Jan Steen. I samma
museum finnes af honom Värdshuset med ugglan. För
öfrigt är han representerad i Bruxelles och Antwerpen,
i Lille och Bordeaux, i flere af Tysklands och några
af Englands samlingar, men oftast lär han förekomma i
Österrike och Ungern. I Sveriges Nationalmuseum finnes
ett af hans bästa arbeten, Dans i en bondstuga (1699).
C. R. N.
*Brakteat. — 2. Myntk. Om brakteat-präglingen i
Tyskland och Skandinavien se vidare Mynt, sp. 586
och 588.
Braktéer (af Lat. bractea, tunt blad), högblad
(blomstödjeblad, skärmblad), bot., kallas de
reducerade blad, ett eller flere, som finnas på den
i fröredningens tjenst särskildt omdanade delen af
skottet. Braktéerna äro i regeln stjelklösa, vanligen
gröna, ibland färgade (såsom hos Salvia, Melampyrum,
Cornus suecica m. fl.). Se Högblad. Suppl.
G. A.
Brakvatten, detsamma som »bräckt vatten». Se Vatten,
sp. 369.
Brakvedsbark, bot. farmak. Se Frangula.
*Bramah, J., föddes 1749 och dog 1814.
Bramahs press. Se Hydrauliska pressen.
Bramantino, italiensk arkitekt och målare, som
egentligen hette Bartolomeo Suardi, finnes nämnd
mellan 1491 och 1529 och dog mellan 1529 och
1536. Han var medhjelpare åt Bramante, som från
1474 vistades i Milano, och följde honom till Rom
i början af 1500-talet, der han under Julius II i
Vatikanens stanzer målade några af de väggbilder,
som sedermera höggos bort för att lemna rum åt Rafaels
verk. Senare slog han sig åter ned i Milano, 1522
målade han i Locarno, och från 1525 var han ingeniör
och byggmästare hos Francesco Maria Sforza II. Af hans
byggnader märkas S. Nazaro, en kyrka med en förhall,
som i nischer hyser familjen Trivulzis sarkofager
(1518), samt äfven enskilda hus i Milano. Af hans
målningar påpekas Konungarnas tillbedjan och Madonnan
med helgon samt en ihjelslagen man, kätteriet, vid
sina fötter (bägge i Ambrosiana), Madonna med änglar,
stor fresk (i Brera), en starkt förkortad Pietà,
Kristus som lik (lunettbild öfver portalen till kyrkan
S. Sepolcro i Milano). Utom från Bramante röjes
hos honom i färgernas obestämda sammanflytning i
hvarandra inflytelse från Lionardo. C. R. N.
Brama samaj. Se Brahmo somaj.
Brambanam-tempel. Se Boró-Budor.
Brambeck, Axel Edvard, statybildhuggare, född d. 22
Sept. 1843 i Helsingborg, der fadern var apotekare,
kom vid 19 års ålder till
Stockholm och fick anställning hos ornamentsbildhuggaren
Nerpin, men af lust att blifva konstnär begaf han sig
till Köpenhamn, der han sysselsatte sig med träsnideri
och en vinter var lärare i en teknisk skola, till dess
han vann inträde i Konstakademien. B. fullföljde under
stora umbäranden sina studier, arbetade på den yngre
Bissens atelier och utförde der de sjelfständiga
kompositionerna Herdegossen och Cyparissos samt
porträttbyster. Efter några år återvände han
till Stockholm och fick under Kjellbergs ledning
utföra en stor del af frisen till Jernkontorets
hus. Inskrifven vid konstakademien 1874, deltog han
i täflan om prisämnena »Ragnar Lodbrok i ormgropen»
och Eva sörjande vid Abels lik samt erhöll för sin
framställning af det senare kungl. medaljen, till
följd hvaraf resestipendium i fem år (1877–82)
tillerkändes honom. Stipendietiden tillbragtes
till största delen i Paris, hvarifrån han två gånger
gjorde utflykter på ett halft år till Italien. B:s
första arbeten i Paris voro gruppen Slafvar och
2 porträttbyster (i Akademien). Derefter följde
gruppen Kristi frestelse (utställd på salongen 1883)
och Neapolitansk tiggargosse.
Efter stipendietidens ’utgång försökte B. sig i Paris
på oljemålning, men återvände snart till Stockholm och
erhöll der beställning på dopfunten till Jakobs kyrka
samt statyn Psyche. 1884–87 var han bosatt i Rom
och utförde dessa båda arbeten i marmor samt dessutom
Offrande flicka (marmor) och porträttbyster af m:me
M. och arkitekten Wenck. Återkommen till Sverige,
utförde han för Nationalmuseum porträttbyst af grefve
A. G. Bielke (brons) samt för Klara kyrka, som då
restaurerades, tympanon öfver hufvudingången.
B. flyttade 1889 till Göteborg med anledning
af uppdraget att dekorera hr C. Wijks nya palats
derstädes. Han utförde för detta två större
friser, den ena »Amor- och Psyche-sagan», den
andra en lång rad af barngestalter sysslande med
konsternas och vetenskapernas emblem. Dessa
kompositioner omfatta ett par hundratal figurer.
Derefter modellerade han ett tjugutal
porträttbyster samt gruppen Sorg (1890, i
Göteborgs museum), som efter beställning af hr A.
Röhss af konstnären utfördes i marmor i Florens
(1891), der han modellerade äfven Florentinare
(gjuten i brons) och Bacchantinna (basrelief i
marmor). Sedan 1892 å nyo bosatt i Göteborg,
har B. der utfört medaljongbilderna Ehrenstrahl,
N. Tessin d. y., Sergel och B. E. Hildebrand
(för Göteborgs museum), en del porträttbyster
samt statyetten Vår. År 1894 anordnade B. i
Valands lokal en utställning af sina arbeten,
bland hvilka förekommo skisserna till en grupp:
»Nordmannastrandhugg i Södern». B. är f. n. (1896)
sysselsatt med förslag till staty öfver John Ericsson.
K. W–n.
Bramhu, ett af de s. k. Himalajafolken (se d. o.).
*Bramknap, felaktig form för Bramknop.
Bramstång. Se Mast.
Branca, Ascanio, italiensk statsman, f. 1840 i
nuv. provinsen Potenza, studerade juridik och
finansvetenskap samt valdes 1870 att representera
sin hembygd i deputeradekammaren. Han var
understatssekreterare i handelsministeriet till 1885,
förordnades 1887 till en af de italienske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
