Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien - Bulgaris, D. föddes 1802 (ej 1796) på Hydra. - Bulimus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slöto sig de liberale med Zankov i spetsen. Den
panslavistiska jäsningen var i Öst-Rumilien ännu
lifligare än i B. En politiker Zacharias Stojanov
bildade en komplott, och natten till d. 18 Sept.
1885 utbröt en revolution i Filippopel: den turkiske
generalguvernören Chrestovič fängslades, och en
provisorisk regering under Stranski öfvertog
styrelsen samt proklamerade landets förening med
B. under furst Alexander. Denne mottog anbudet,
mobiliserade furstendömets här och infann sig
redan d. 23 Sept. i Filippopel. Stormakterna,
utom England, förklarade sig ogilla denna
kränkning af Berlin-freden, och ryske kejsaren
boröfvade furst Alexander alla hans värdigheter
i ryska armén samt återkallade alla ryska
officerare från B. Porten förblef overksam,
men i Grekland och Serbien blef upphetsningen
stor, ty der önskade man också att vinna nya områden
för jämnvigtens bibehållande på halfön. Serberna
grepo till vapen och inföllo i B., men blefvo under
ett fälttag, som varade endast 14 dagar (d. 13–d. 28
Nov. 1885) slagna af bulgarerna vid Slivnitza
i B. och vid Pirot i Serbien, hvarefter Österrike
medlade stillestånd. Freden slöts i Bukarest d. 2
Mars 1886. Derpå ordnades förhållandet till sultanen,
som lofvade att för fem år i sender utnämna B:s
furste till generalguvernör i Öst-Rumilien.
Trots den glans, som furst Alexander genom detta
krig spridt öfver sitt land, funnos många, som voro
missnöjda med honom och hans minister Karavelov. Många
officerare kände sig förbigångna vid utnämningar och
ordensförläningar; Zankovs parti, som nu var helt och
hållet ryskt, kunde icke häller förlåta fursten hans
beslutsamhet och hans framgångar. Dessa uppgjorde
nu en plan att störta honom. Natten til f d. 21
Aug. 1886 omringade de sammansvurna det furstliga
palatset i Sofia, togo fursten till fånga, tvungo
honom att abdikera och förde honom till Reni i ryska
Besarabien, hvarest ryska regeringen gaf honom frihet
att öfver Lemberg återvända till Hessen. Emellertid
blefvo de upproriska trupperna, som anfördes af major
Grujev, snart förjagade ur Sofia af major Popov,
och motrevolutionen växte för hvar dag i styrka,
skickligt ledd af kammarpresidenten Stambulov (se
denne) i Trnovo och af öfverstelöjtnanten Mutkurov
i Filippopel. Alexander återvände till landet, men
då det visade sig, att han aldrig kunde hoppas på en
försoning med Ryssland, nedlade han d. 7 Sept. 1886
sin värdighet och lemnade för alltid B. Dessförinnan
insatte han ett regentskap, bestående af Stambulov,
Mutkurov och Karavelov. Denna regering råkade snart
i de häftigaste strider med Rysslands sändebud,
N. von Kaulbars, hvilka ledde till att all politisk
förbindelse mellan de båda landen afbröts. En ny stor
nationalförsamling valde d. 10 Nov.
1886 prins Valdemar af Danmark till furste,
men han mottog ej valet af undseende för
Ryssland. Regentskapet styrde under tiden med
jernspira och undertryckte hvarje mot detsamma
riktad agitation. Många bulgarer flydde
till följd deraf till grannstaterna och knöto
hemliga förbindelser med Ryssland. Slutligen utbröt
d. 3 Mars 1887 en revolution i Rustsjuk, men den
nedslogs genast, hvarefter dess ledare afrättades.
Men äfven inom regeringen rådde oenighet.
Karavelov utstöttes derur och ersattes af Givkov. Ett hastigt fursteval
var nödvändigt för att återställa ordningen, och
d. 7 Juli 1887 valde den stora nationalförsamlingen
i Trnovo prins Ferdinand af Koburg till furste,
han mottog valet och aflade d. 14 Aug. ed på
författningen. Men då hvarken Ryssland eller någon
annan stormakt ville erkänna honom, fick han icke
häller Portens godkännande. Dock bibehöll han sig på
sin plats tack vare Stambulovs hjelp. Denne qvarstod
nämligen som premierminister, ehuru flere gånger
utsatt för revolutions- och mordförsök. För ett af
dessa, som ansågos vara underblåsta af Ryssland, föll
finansministern Beltsjev offer (1891), och sedan det
bulgariska sändebudet vid hofvet i Konstantinopel,
Vulkovitj, fallit för lönmord (Febr. 1893), lät
Stambulov i tidningen »Svoboda» offentliggöra
flere aktstycken, hvilka stämplade Ryssland, och
särskildt dess sändebud i Bukarest såsom själen i en
mördareliga, hvilken var riktad mot landets furste
och ledande statsmän. Ryssland förklarade dock
de nämnda dokumenten för falska, och ställningen
mellan de båda landen blef än mera spänd. Sedan
furst Ferdinand 1893 förmält sig med Maria Lovisa
af Parma, ändrades författningen d. 30 Maj 1893 i
flere punkter; bl. a. bestämdes, att hvarken fursten
sjelf eller hans förste efterträdare behöfde tillhöra
den grekisk-ortodoxa läran. Stambulovs maktlystnad
retade till sist emot honom äfven fursten, som dervid
påverkades af hofvet, och till allmän förvåning blef
han, »B:s Bismarck», störtad i Maj 1894, hvarefter
Stoilov kallades till premierminister. Emot den
fallne statsmannen iscensattes en lömsk förföljelse,
och han vardt sårad vid ett öfverfall på öppen
gata i Sofia d. 16 Juli 1895 samt dog två dagar
derefter. Furst Ferdinand sökte nu ifrigt att vinna
Rysslands erkännande, men härför fordrades, att hans
äldste son, prins Boris, skulle intagas i den ortodoxa
kyrkan. Då hans gemål och hennes föräldrar icke ville
medgifva detta, så vida ej påfven gaf sitt samtycke,
uppvaktade fursten denne (d. 27 Jan. 1896), men
utan att erhålla hans tillåtelse. Icke dess mindre
tillkännagaf Ferdinand straxt efter sin hemkomst
från Rom, att prins Boris skulle öfvergå till den
grekiska kyrkan. Ministern Stoilov kallades nu
till Konstantinopel, och sultanen erkände d. 11
Febr. Ferdinand såsom furste af Bulgarien och
regent i Öst-Rumilien. Den 14 Febr. smörjdes prins
Boris högtidligen enligt ortodox ritus i närvaro
af bl. a. en representant för Rysslands kejsare,
hvilken mottagit inbjudningen att stå fadder.
J. Fr. N.
*Bulgaris, D., föddes 1803 (ej 1796) på Hydra.
Bulimus, zool., slägte, tillhörande fam. Helicidae,
ordn. lungsnäckor (Palmonata) och kl. snäckor
(Gastropoda). Skalet är långdraget, ägg- eller
tornformigt, med mera hög än bred mynning; munsömmen
är antingen enkel eller förtjockad. Af detta öfver
hela verlden utbredda snäckslägte känner man öfver
1,500 lefvande arter, som blifvit fördelade på
flere underslägten. De exotiska, som ofta prydas
af lifliga färger, kunna uppnå en ganska betydlig
storlek (20 cm. höjd), ja äro de största bland
landsnäckor. Somliga tjena såsom näringsmedel; så
i Rio Janeiro. En i Paraguay förekommande arts skal
nyttjas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
