Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cannaceæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guido Reni i Bologna och räknas bland dennes
gedignaste efterföljare. Sedermera blef han kejsar
Leopold I:s hofmålare, och som sådan verkade han
förnämligast i Venezia. Af honom äro endast taflor
kända, och bland dem främst hans framställning af
Magdalena, buren på skuldran af en ängel upp mot
himlen (i Münchens pinakotek, upprepningar
i Pal. Pitti, Florens, samt i Petersburgs
Eremitage). Vidare märkas Mater dolorosa (i
München, signerad), Cleopatra, Hieronymus och
Magdalena (i Wiens kejserliga galleri), Lucrezia
(i Roms Accademia di S. Luca, i Madrid och Kassel)
samt Andromeda och Narcissus (i Braunschweig).
C. R. N.
Cannaceae, bot., är en nat. fam. inom ordningen
Scitamineae bland monokotyledonerna, som omfattar
endast slägtet Canna, med omkr. 30 arter. Den skiljer
sig från närstående familjer genom sina bladliknande
ståndare, hvilka alla utom en, som bär en half
ståndareknapp, äro sterila. Grodden är rak. Se för
öfrigt Canna. G. A.
Cannanore [-når], Eng. Se Kananur.
Cannay [-ne], en ö bland Hebriderna. Se Cana.
Cannel-coal [kål], Eng. Se Gas-kol och Kannel-kol.
*Cannes hade 15,140 innev. 1891 (såsom kommun 19,983
innev.). Viken ö. om staden heter Jouan-viken (ej
S:t Juan).
Cannino, köping. Se Canino.
Cannobio, köping i italienska prov. Novara, på
vestra stranden af Lago Maggiore, vid mynningen af
den vackra Val Cannobina. Omkr. 2,500 innev. Ett
stycke högre upp i dalen ligger i ett f. d. kloster
en stor vattenkuranstalt.
Cannock [-nöck], stad i engelska
grefsk. Stafford. 30,591 innev. (1891). Jernmalms-
och stenkolsgrufvor.
Cannstatt, stad. Se Kannstatt.
*Cano, Sebastian del, äfven kallad Elcano, dog 1526. I
hans födelseort, baskiska staden Guetaria, restes
honom 1801 en marmorminnesvård, som förstördes vid
bombardementet 1835, och 1861 en bronsstaty.
*Cano, A., bildade icke någon skola i Granada,
utan räknas med rätta till skolan i Sevilla, der
han studerade under Pacheco och Juan del Castillo
och vistades till 1637, då han för en duell måste
lemna staden, samt lefde sedan i Granada, der han dog
1667. Såsom arkitekt har han hufvudsakligen utfört
en mängd stora altaren. Som bildhuggare var han
lärjunge af Martines Montañes och arbetade mest
i trä utskurna, rikt målade statyer, hvilka räknas
till de yppersta verk i sin art såväl i form som
färg (i Sevilla och Granada). Som målare, der han är
störst, rönte han inverkan af sina arkitektoniska
och plastiska studier i afseende på formen, som
utmärkte sig för korrekthet och skönhetskänsla på
en gång. Af spaniorerna sättes han mycket högt,
emedan han mildrat vissa nationella sällsamheter och
hårdheter, under det att den icke spanska kritiken
anser honom just derigenom stå efter de store. Af
hans verk må nämnas några. Till hans första tid höra
sådana, som finnas i Sevillas kyrkor, såsom en Maria
med Jesusbarnet (förvarad under glas i katedralen);
likaså Kristus, som åser uppresandet af korset (i
kyrkan S. Gines i Madrid) och Kristi lik uppehållet
af en ängel (i Madrids Pradomuseum) samt Madonnan
med barnet i ett landskap med gloria af stjernor
(2 nästan lika exemplar, också i Pradomuseum), som
hör till hans mest berömda verk. Men hans yppersta
tafla är Madonna del Rosario (i Malagas katedral),
der Maria tronar på moln, burna af änglar, och visar
Jesusbarnet för en del manliga och qvinliga helgon i
halffigur, hvilka befinna sig i ett enkelt behandladt
landskap. Utom Spanien finnas flere bilder af honom i
Petersburg och Budapest, i Dresden Apostelen Paulus,
i München S. Antonio di Padova, som ser madonnan
i en vision, och i Berlin S. Agnese (signerad),
C. R. N.
Canon, Johann (hans egentliga namn var J. von
Straschiripka), österrikisk målare, f. i Wien 1829,
var först lärjunge till Waldmüller, men tjenstgjorde
1848–55 i österrikiska armén såsom kyrassierofficer
och egnade sig först sent fullständigt åt konsten,
dock utan att motsvara förväntningarna. Efter en
längre resa i Orienten, i Frankrike och England
bodde han under 1860-talet i Karlsruhe, derpå en tid
i Stuttgart och flyttade sist till Wien, der han dog
1885. Hans taflor hafva fått en egendomlig gammaldags
prägel, på grund af den förkärlek för Tizian,
Rubens och Van Dyck, hvarmed han gjort deras stil och
uppfattning till sina egna. Han målade på detta sätt
historietaflor, såsom Cromwell vid Karl I:s lik,
Älsken hvarandra inbördes m. fl., men äfven genrebilder:
en modern Diogenes, under skepnad af en fattig
skomakare, Ung page, Fruktförsäljerska, Bajaderer,
Vapenhandlare, en fiskareflicka m. fl. C. utförde
äfven flere dekorativa verk samt porträtt.
C. R. N.
Canon [kanå’ng], Fr. Se Drägt, sp. 1495.
Canon à balles [ka’nång a ball], Fr. Se Kulspruta,
sp. 233.
Canones apostolorum, Lat. (»apostlarnas regler»). Se
under Apostolisk, sp. 910.
Canonicus, Lat. Se Canon. — C. regularis och
c. secularis. Se Domkapitel.
*Canonge, J., afled 1870.
*Cañons. Jfr Colorado, flod. 1. Suppl.
Canopos (Canopus), den latinska namnformen för Kanobos
(se d. o.).
Canovas del Castillo [-sti’ljå], Don Antonio,
spansk statsman, f. i Malaga d. 8 Febr. 1828,
studerade i Madrid och gjorde sig först bemärkt
genom sina dikter, som utmärka sig genom träffande
uttryck och fosterlandskärlek. Af sin födelsestad
invaldes han i cortes (riksdagen), fick 1854
anställning i utrikesministeriet, var
1855–57 sändebud i Rom, derpå ståthållare i Cadiz
och blef 1864 inrikesminister samt sedermera
kolonial- och finansminister. År. 1868 blef han
landsförvisad af Narvaez, men återkom snart och
bekämpade i konstituerande cortes den demokratiska
författningen af 1869 och var sedermera själen i
sträfvandena att återuppsätta bourbonerna i prins
Alfons’ person på tronen. Efter Martinez Campos’
pronunciamento i Sagunto öfvertog han 1874 presidiet
i regentskapet för Alfons XII och blef, sedan denne
öfvertagit regeringen, kabinettets chef, men afgick
i Sept. 1875. Redan i Dec. s. å. återtog han dock
platsen som ministerchef och lyckades nu göra slut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
