Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlopago ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värme får följa sin sträfvan att öfvergå från varmare
kroppar till kallare, äfvensom att den maximieffekt,
som vinnes, då en gifven värmemängd öfvergår från en
värmekälla af gifven temperatur till ett kylande bad
af gifven lägre temperatur, är densamma, oberoende af
hvilken kropp som uträttar arbetet. Genom praktiska
exempel verifierade C. denna sats för (tänkta)
maskiner, hvilka arbeta med luft, vattenånga eller
alkoholånga. C. antager för sin bevisning, att ett
perpetuum mobile ej kan existera, samt införde bruket
af den s. k. Carnotska cirkelprocessen. Vid denna
process tänkes den arbetande kroppen (t. ex. luft)
genomlöpa fyra skilda faser: 1) Luften upphettas
genom sammantryckning adiabatiskt (se d. o.) från
en lägre temperatur, exempelvis 0°, till en högre,
exempelvis 100°. 2) Luften får utvidga sig vid 100°
under tillförsel af värme från en värmekälla af
100°. 3) Luften får utvidga sig utan tillförsel
af värme, hvarigenom den afkyles. Man låter detta
pågå, till dess temperaturen blifvit 0°. 4) Luften
får vid 0° sammandraga sig under bortförande
af sammantryckningsvärmet till ett kylande bad
af 0°. Denna sammandragning får pågå, till dess
luften nått samma volym, som den hade vid början
af proceduren 1). Man kan då återigen låta luften
genomlöpa samma fyra faser hur många gånger man
vill. Derunder uträttar luften vid sin utvidgning
arbete utåt, exempelvis genom upplyftande af en
belastad kolf i en cylinder. Detta arbete betingas
deraf att luften vid processen 2) upptager värme
från en värmekälla (eldstaden i en vanlig maskin)
och vid processen 4) aflemnar en del af detta värme
till ett kylande bad (kondensatorn i en vanlig
maskin). En del af värmet har omsatts till arbete
enligt mekaniska värmeteoriens första hufvudsats, men
detta var ej för C. bekant. 1878 utgafs en ny uppl. af
C:s »Réflexions» jämte åtskilliga förut outgifna
anteckningar af C., hvilka göra det troligt, att C.,
om ej en förtidig död beröfvat honom tillfälle att
publicera sina åsigter, skulle hafva grundlagt äfven
den första hufvudsatsen i den mekaniska värmeteorien,
enligt hvilken arbete kan förvandlas till värme.
S. A–s.
4. Carnot [-nå], Marie François Sadi, franska
republikens fjerde president, son af C. 2, föddes i
Limoges d. 11 Aug. 1837. Efter att hafva genomgått
Polytekniska skolan samt bro- och vägbyggnadsskolan
anställdes han 1863 såsom ingeniör i Annecy, der
han utförde flere vigtiga arbeten, bl. a. Rhônebron
vid Collonge. I Jan. 1871 blef han prefekt i
depart. Seine-inférieure och erhöll i uppdrag
att organisera nationalförsvaret i Normandie. I
Febr. s. å. invaldes han i nationalförsamlingen,
der han slöt sig till venstern, till partigruppen
»union républicaine», och efter den nya författningens
genomförande utsågs han 1876 af valkrelsen Beaune
till ledamot i deputeradekammaren och blef efter
upplösningen 1877 återvald. I Aug. 1878 blef han
understatssekreterare i ministeriet för allmänna
arbeten och öfvertog d. 23 Sept. 1880 sjelf chefskapet
för detta ministerium i Ferrys kabinett samt afgick
med honom d. 14 Nov. 1881. Såsom moderat republikan
röstade han i kammaren, dit han återvaldes 1881 och
1885, emot religionsundervisningens uteslutande ur
skolorna och mot förslaget om domares afsättlighet. Han
utsågs 1883 och 1884 till en af kammarens vicepresidenter.
Den 6 April 1885 öfvertog han, i Brissons ministèr, åter
departementet för allmänna arbeten, men utbytte det några
dagar derefter mot finansdepartementet, hvars chef han
fortfor att vara äfven i Freycinets derpå följande
kabinett till d. 11 Dec. 1886. Efter presidenten
Grévys afgång uppställdes C. jämte Ferry och Freycinet
såsom kandidat till presidentämbetet. Vid första
omröstningen, d. 3 Dec. 1887, erhöll han högsta
röstetal, ehuru ej det bestämda minimitalet; vid
den andra fick han 616 röster af 827. Han mottogs
med förtroende af alla republikanska partier och
sökte efter bästa förmåga motsvara detta. Genom
sin redbara och fläckfria karakter blef han ett
stöd för republiken, särskildt emot Boulangers
omstörtningsplaner. Hans yttre uppträdande var i allo
sådant, som fransmännen fordrade af statschefen; och
genom sina många resor i landet gjorde han sig väl
bekant med de olika landsdelarnas behof och önskningar
samt vann en allt större popularitet. Särskildt
anslog det utmärkta sätt, hvarpå han representerade
vid republikens hundraårsfest 1889 och vid de fester,
som stodo i sammanhang med den af honom då öppnade
stora verldsutställningen i Paris. Såsom regent var
han väl mycket passiv, lemnande åt ministrarna att
utföra de åtgärder, som de funno lämpliga, men en
fransk president torde knappast vara i tillfälle
att handla annorlunda. Äfven det närmande till
Ryssland, som under hans regering egde rum, och som
fick ett uttryck i en fransk flottafdelnings besök i
Petersburg 1891 och en rysk flottas motbesök i Toulon
1893, bidrog att hos folket stärka sympatierna för
C. Under ett besök i Lyon blef C. på qvällen d. 24
Juni 1894 i sin vagn dödligt sårad medelst dolkstyng
af en italiensk anarkist, Santo Caserio, och afled
påföljande natt. Den sorg och förbittring, som mordet
uppväckte ej blott i Frankrike, utan äfven i utlandet,
ådagalade hvilken allmän aktning C. förstått att
skaffa sig. I staden Nolay aftäcktes d. 8 Sept. 1895
en (af Roulleau modellerad) minnesvård, framställande
Frankrike, som tager den döende C. i sin famn, och
i Nancy aftäcktes d. 28 Juni 1896 ett 10 m. högt
monument i pyramidform (med C:s porträttmedaljong
i brons och två allegoriska qvinnofigurer i
brons) till minne af hans besök i Nancy 1892
och möte der med ryske storfursten Konstantin.
J. Fr. N.
Carnotska cirkelprocessen [karnåska], fys. Se Carnot 3. Suppl.
Caro, Elme Marie, fransk filosofisk skriftställare
och föreläsare, f. 1826 i Poitiers, var från 1848
lyceilärare i olika städer och en tid professor vid
fakulteten i Douai, kallades 1858 till »maître de
conférences» vid École normale i Paris och erhöll
1864 en professur i filosofi vid Parisfakulteten. Han
vardt 1869 ledamot af Académie des sciences morales
et politiques och 1874 af Franska akademien. Död
i Paris 1887. Till sin filosofiska riktning var
C. en af de mera bemärkta målsmännen för den
samtida »spiritualistiska skolan» i Frankrike (se
Spiritualism). Han förstod att framställa densammas
lärosatser i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
