Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cederström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomna kromatoforerna utvecklas, särskildt
i växtens inre delar dit ljuset icke når, till
leukoplaster. Utsatta för ljusets inverkan kunna
dessa, åtminstone i många fall, såsom hos potates,
öfvergå i kloroplaster. Den vanligaste och vigtigaste
formen af leukoplaster är de s. k. stärkelsebildarna,
hvilka förmedla reservstärkelsens aflagring i
cellerna. Det ser ut, som skulle andra leukoplaster
finnas, hvilka spela samma rol vis à vis andra
ämnen. Kromoplaster uppkomma genom omvandling af
antingen leukoplaster eller kloroplaster och uppträda
under olika former i kronblad, fruktväggar etc. Ofta
är det ett utkristalliseradt färgämne, som bestämmer
deras form, i andra fall finnes färgen i amorft
tillstånd som små gryn i deras massa. I regeln äro
gula och gulröda färger bundna till kromoplasterna,
medan de blå alltid uppträda lösta i cellsaften.
För alla de passiva beståndsdelar, hvilka
kunna uppträda i växtcellen, såsom produkter af
ämnesomsättningen, kan här ej närmare redogöras. De
vigtigaste äro proteinkorn, stärkelse, fett, oxalsyrad
kalk, kolsyrad kalk. Jfr Aleuronkorn. Suppl. och
Assimilation. Suppl.
B. Cellväggen anlägges alltid ur protoplasman
och kan betraktas såsom en af denna uppkommen
produkt, hvilken ej eger vitalitet och endast
under protoplastens inflytande kan tillväxa
eller undergå förändringar i byggnad eller kemisk
sammansättning. Den utgör ej häller någon för cellen
såsom sådan nödvändig del, utan saknas hos åtskilliga
växtceller under större eller mindre delar af deras
lif. Så äro slemsvamparnas (myxomyceternas)
celler »nakna», liksom åtskilliga lägre växters
svärmsporer och könsceller. — Vid celldelning (se
d. o. Suppl.) uppkommer cellväggen på sådant sätt,
att de småkorn, som först visa sig i den blifvande
väggens plan, upplösas, hvarefter ur lösningen en
tunn membran utfälles. De vigtigaste beståndsdelarna
i denna äro pektinämnen, utmärkta genom den lätthet,
med hvilken de lösas i alkalier efter föregående
behandling med utspädda syror, samt cellulosa. Detta
kolhydrat uppträder i allt större mängd under väggens
fortgående tjocklekstillväxt. Svamparnas cellväggar
skilja sig i sin kemiska beskaffenhet väsentligt från
öfriga växters, i det att de utom kolhydrat (dock
ej cellulosa), bestå af ett djurens kitin närstående
ämne, som fått namn mykosin (af Grek. mykes, svamp).
I samband med växtdelarnas slutliga utveckling ställas
på de olika cellernas väggar olika kraf, hvilka i
väsentlig mån fyllas genom dessas omvandling. Utom
rent mekaniska förändringar, genom hvilka de
likformigt eller olikformigt (porer, spiralfibrer
etc.) tillväxa i tjocklek, undergå de också till
sin kemiska byggnad en serie förändringar. De
vigtigaste af dessa äro: förvedning, förkorkning och
kutinisering, slemvandling, förkisling, förkalkning.
1. Förvedningen uppkommer derigenom att flere
olika ämnen (koniferin, vanillin m. fl.) inlagras
i väggen. Denna blir derigenom fast och hård
(ved), utan att derför hindra vatten och gaser
att genointränga. Celler med sådana väggar utgöra
företrädesvis växtkroppens skelett. — 2. Förkorkning
uppstår, då suberin, ett fettartadt ämne,
hufvudsakligen bestående af glycerinester
och andra estrar, inlagras, liksom kutinisering (se
Cuticula), då kutin ingår. Genom suberin och kutin
omvandlade väggar äro så godt som ogenomträngliga för
gaser och vatten och tjena på denna grund i regeln
som hudväfnad o. d. — 3. Slemvandling är mindre vanlig
än förutnämnda förändringar. Den har för växten ofta
biologisk betydelse. — 4. Förkisling. Genom inlagring
af större mängder kiselsyra blir väggen fast, men
spröd. Hos vissa växtgrupper, t. ex. diatomacéer,
gräs, equisetaeéer, sker i stor skala en dylik
omvandling af alla eller en del cellers väggar. —
5. Förkalkning, beroende på inlagring i väggen
af stora mängder kolsyrad kalk, förekommer i stor
utsträckning hos de s. k. kalkalgerna, äfvensom i
hår hos åtskilliga högre växter.
Om de vigtigaste cellformerna se hufvudarbetet,
art. Cell, sp. 139.
Efter Mohls, Nägelis och deras samtidas undersökningar
(se Botanik, sp. 966) betraktades i allmänhet växten
såsom ett cellsamfund (»cellrepublik»), en koloni
af individualiserade protoplaster. Från början
af 1880-talet, då af olika forskare påvisades,
att genom hål i cellväggen den enskilda cellens
protoplaster med fina plasmatrådar står i förbindelse
med kringliggande cellers, har uppfattningen
af växtens alla protoplaster såsom en vida
enhetligare organism alltmer arbetat sig fram.
G. A.
*Cellbildning. Se vidare Celldelning. Suppl.
Celldelning, bot. Utöfver hvad som i art. Cellbildning
är meddeladt har i senare tider vigtiga upptäckter
gjorts öfver sättet för cellernas delning. —
Då sådan skall inträda, tillväxer modercellen i
regel; den första iakttagbara förändringen inom
densamma är att cellkärnans kromatiska trådverk
(se Cell. Suppl.) ombildas till en enda löst
sammanrullad tråd (spirem, Fig. A). Denna tråd
sönderfaller derefter i ett för hvarje art bestämdt
antal stycken, de s. k. kromosomerna (af Grek. chroma,
färg, och soma, kropp, fig. B), hvilka oftast äro
oregelbundet U-formigt böjda. Ungefär samtidigt härmed
dela sig kromatinkornen (se fig. E) i hvardera två,
hvarefter äfven kromosomerna klyfvas på längden
(Fig. F), så att dubbla antalet sådana uppstår. Under
det denna delning pågår, ordna de sig strålformigt
i cellens eqvatorialplan (kärnskifvan). På detta
stadium äro kärnkropparna och kärnhuden försvunna, och
kromosomerna synas ligga fritt i plasman. Polkropparna
(fig. A, c) deremot hafva vandrat åt hvar sin »pol»
af cellen (Fig. B), och från hvar och en af dem
synes mot kromosomerna utstråla en mängd ytterst
fina trådar (spindeltrådarna), hvilka synas leda
sitt ursprung från plasman kring polkropparna. Utmed
dessa trådar synes nu en halfva af hvarje af de
ursprungliga kromosomerna dragas till ena polen,
den återstående till den andra (Fig. C). Sedan
detta skett, sammansmälta de i hvartdera af de nya
kärnpartien till en ny kärntråd, som å sin sida
antager den ursprungliga nätformen (Fig. D), medan
kärnkropparna och kärnhuden å nyo uppträda. Den
nu skildrade processen kallas indirekt kärldelning
(karyokines) och förlöper i hufvudsak på samma sätt
hos såväl djur som växter. Resultatet är tydligen
det att kromatinet och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
