Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coppino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använde alla lediga stunder till studier och
versskrifveri. Han utbildade sålunda sin poetiska
stil till en utsökt, raffinerad formfulländning, en
lekande ledighet och en finhet i färgskiftningarna,
som i hans första diktsamlingar smakade af
affektation och gjorde honom till en beundrad medlem
af skaldegruppen »Parnassiens» l. den s. k. pittoreska
skolan. Han var denna tid ej oberörd af den
förderfbringande anda, som ur Baudelaires dikter angrep
tidens ungdom, men C:s naturliga finkänslighet hjelpte
honom snart upp ur sinligheten. Hans stil vann
enkelhet och blef mera genomskinlig, på samma gång
som hans egendomlighet bröt sig väg, när han valde
enkla motiv för berättande och beskrifvande poem om
ringa menniskors, småborgares och kroppsarbetares,
fröjder och lidanden. Han tecknar förträffligt det
karakteristiska hos dem, uppspårar drag af ädel
mensklighet och förstår att väcka varm medkänsla för
de vanlottade. Samlingar af sådana C:s dikter äro
bl. a. Les humbles (1872), Contes en vers (1881) och
Arrière-saison (1887). Ämnen från bibeln, koranen,
medeltiden o. s. v. behandlas i Récits et élegies
(1878; G. Björkman har 1884 öfversatt »Österländska
berättelser» på vers af C.). Hans lyckade
dramatiska debut med »Le passant» (1869: »Förbi»,
1885) fullföljdes med några smärre patriotiska
dramer samt »Le luthier de Crémone» (ny öfvers.,
»Cremonesaren», 1894), Le trésor (1880; »Skatten»,
s. å.), femaktsdramerna Madame de Maintenou
(1881), Severo Torelli (1883; svensk öfvers. 1885)
och Les jacobites (1885; »Under Stuarts fana», 1894)
samt en scen från Paris-kommunen (Le pater, 1889;
»Pater-noster», 1891) och ett större skådespel, Pour
la couronne (1891; »Om kronan», öfvers. af Snoilsky,
1896), som 1895 gjorde stormande lycka på Théâtre
français och af Franska akad. belönades med Augiers
pris (5,000 fr.). Formskönhet, sorgfällig komposition
och bevingad känsla utmärka hans dramer. En högeligen
fängslande och älskvärd berättaregåfva utvecklar han i
sina prosanoveller, bl. a. Contes en prose (1882; »Nya
utvalda berättelser», 1884), Contes rapides (1888),
Toute une jeunesse (1890; »Ungdomsdagar», s. å.) och
Longues et brèves nouvelles (1893; »Novell och
novellett», 1894). C. för städse hederns, pligtens,
arbetets, ärbarhetens och försakelsens talan. Han
föraktar politiken såsom karaktersförderfvande
och hatar penningen, i hvilken han ser verldens
onda genius. Om skaldens uppgift har han en hög
tanke. Vid sin födelsestad Paris, särskildt dess
mera stilla och undangömda delar, hänger han fast
med den trognaste kärlek; få hafva så väl känt och
så fint tecknat verldsstaden som C. Esprit, sundt
förstånd och lefvande menniskokärlek i förening med
en rörlig fantasi och artistiskt mästerskap göra
honom till en exponent af det franska lynnets mest
vinnande sidor. — Efter kriget 1870–71 tjenstgjorde
C. vid senatens bibliotek, var 1878–84 arkivvårdare
vid Théâtre français och invaldes 1884 i Franska
akademien. E. F–t.
*Coppino, M., var undervisningsminister å nyo
Dec. 1878–Juli 1879 och 1884–88 samt 1880 och 1884
deputeradekammarens president. Han har genomdrifvit
obligatorisk skolundervisning (1876).
Coquelin [kåkölä’ng], franska skådespelare. —
1. Benoît Constant, kallad C. ainé (»C. den äldre»),
f. i Boulogne-sur-mer 1841, bagareson, debuterade
1860 på Théâtre français såsom Gros René i »Dépit
amoureux». »Han tycktes skapad för att tolka Molières
betjenter». 1864 blef han »sociétaire» vid nämnda
scen, som han lemnade 1886, men på hvilken han
1890 återinträdde såsom »sociétaire pensionnaire»,
och från hvilken han å nyo afgick 1892. Han har
legat i en långvarig tvist med Théâtre français
angående rätten att uppträda utom densamma. Genom
domstols utslag 1896 erhöll han mot stadgad plikt
m. m. rättighet att uppträda hvar honom behagar
till d. 1 Sept. 1899, då han å nyo skall uppträda
uteslutande på Théâtre français. Under de senare
åren har han med ett af honom bildadt sällskap
uppträdt på olika scener i Europa, Asien, Amerika och
Australien. Han har två gånger besökt Sverige (1881
och 1889). C. är liten till växten, har ett långt
ifrån vackert ansigte och en visserligen omfångsrik,
men något skarp röst. Genom det varma lif, som
genomströmmar alla hans framställningar och skänker
dem individualitetens prägel, har han likväl eröfrat
sig en af de allra främsta platserna bland samtidens
skådespelare. Utom i komedier af den klassiska
franska skolan har han skapat en mängd beundrade
gestalter, bland; hvilka exempelvis må nämnas
Aristide i »Le lion amoureux», Gringoire, Filippe
i »Le luthier de Crémone», Labussière i »Thermidor» och
Petruccio i »La mégère apprivoisée». C. är berömd som
uppläsare. Han har framträdt äfven som författare,
bl. a. med L’art et le comédien (1880), Les comédiens
par un comédien (1882) och L’art de dire le monologue
(1884, tillsammans med brodern). — 2. Alexandre Honoré
Ernest, kallad C. cadet (»C. den yngre»), den förres
broder, f. 1848, debuterade 1867 på Odéon-teatern,
anställdes 1868 vid Théâtre français och blef
»sociétaire» derstädes 1879. Han har vunnit stort
bifall i komiska roller inom den klassiska repertoaren
och dessutom bl. a. som Ulrich i »Sphinx», Fridéric
i »Ami Fritz», Basile i »Le barbier de Séville». Han
är en ypperlig framställare af monologer, af hvilka
flere skrifvits enkom för honom, och har äfvenledes
uppträdt som författare. — 3. Jean C., son af C. 1,
f. 1865, har utbildat sig under sin faders ledning
och i hans roller, tillhörde 1890–93 Théâtre français
och är sedan 1894 fäst vid Renaissance-teatern.
Coquet [kå’ket], en ö, 40 km. n. om Newcastle,
omkr. 1 km. från land, omgifven af farliga ref. Ön
har en storlek af 6,5 har och tillhör hertigen af
Northumberland. På Sydvestra sidan ligger en gammal
borg, i hvars torn nu brinna två fyrar. C:s redd är
skyddad af de kringliggande refven för alla vindar
utom nordliga och nordöstliga.
*Coquimbo. 1. Provinsen beräknades 1885 hafva
omkr. 197,000 innev. Hufvudstad: Serena (se
d. o. Suppl). — 2. Staden C. (ej provinsens
hufvudstad) hade 8,440 innev. 1885.
Cor, Lat., hjerta. — Om C. bovmiim och c. villosum
se Hjertsjukdomar.
Cora, latinska namnet på staden Cori (se d. o.).
Cora, Guido, italiensk geograf, f. i Turin 1851,
är sedan 1882 e. o. professor i geografi vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
