Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daillé ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af tidningens nuvarande redaktörer är skalden Edwin
Arnold (se denne. Suppl.); hufvudredaktör är J. M. Le
Sage,
Daimonion, Grek. Se Sokrates.
Dai Nippon. Se Japan, sp. 1056.
Dainos. Se Litaviska språket och literaturen,
sp. 1479.
*Dajaker, till malajiska rasen hörande folkstam på
Borneo, bilda hufvudmassan och tillika den äldsta
delen af befolkningen på ön. Namnet dajaker är för
dem sjelfva främmande; de känna intet gemensamt
folknamn, utan hafva liksom alla folk med låg
civilisation namn endast på stammar. Dajakerna äro
af medelstorlek, i allmänhet större än de egentlige
malajerna, med stark kroppsbyggnad, väl utvecklad,
fet kropp, muskulösa och välbildade lemmar. Hudfärgen
är än ljusare, än mörkare brun, håret är glänsande
svart eller svartbrunt, sträft och rakt. Ögonen äro
mörkbruna eller svarta och hafva i allmänhet en mycket
liflig glans. Till karakteren äro de ärliga (stöld
är fullkomligt okänd bland dem) och tillförlitliga,
men förolämpade och retade, äro de hämdgiriga och
grymma. Männens vanliga drägt är en smal ländgördel
(tjavat), och ett långt skärp, som lindas ett halft
dussin gånger kring midjan, med en lös, hängande ände
fram- och baktill, samt en bindel kring hufvudet eller
turban. Qvinnornas öfverkropp är vanligtvis naken,
men en sarong (underkjol) i lifliga färger räcker från
midjan till knäna eller stundom ända till marken; på
hufvudet bäres vanligen antingen en smal, kägelformig
af halm eller nipablad flätad hatt eller ett tygstycke
anbragt på samma sätt som hatten. Stundom hafva de
äfven en jacka. Prydnader i form af ringar eller
träskifvor i öronen, hvilkas snibbar derigenom
neddragas ända till axlarna, halsband, arm- och
benringar och tatueringar (de senare dock icke af
alla stammar) användas i stort öfverflöd af såväl män
som qvinnor. Jämte ris, som bildar hufvudnäringen,
odla dajakerna majs, bananer, sockerrör,
kokospalmer. Husdjur äro svin, hundar och höns;
dock ätes deras kött, äfvensom apors och krokodilers,
endast vid festliga tillfällen. I spetsen för de olika
stammarna stå ärftliga eller af stammedlemmarna valda
höfdingar. Dock afgöras alla vigtigare angelägenheter
på folkförsamlingar. Dajakerna äro ett krigiskt
folk; hufvudvapnen äro den dolkliknande parang, den
sabellika knifven (mandau), en träsköld (kliau)
samt blåsrör (sumpitan, sipet), med hvilket
de med stor säkerhet afskjuta sina förgiftade
träpilar. Blodshämdefejder gå i arf från slägte
till slägte, och dervid gäller som hederssak seden
att afskära fiendernas hufvud: hufvudjagt är en vid
deras religiösa bruk oskiljaktigt fäst sedvana. Den
öfvas dock företrädesvis mot medlemmar af annan
stam. Födelser och namngifningar, äktenskap och
begrafningar och många mindre vigtiga tilldragelser
kunna icke vederbörligen firas, om icke flere eller
färre hufvud samlas för att höja festligheternas
glans. Några stammar icke blott afskära hufvuden,
utan göra äfven fångar samt offra och äta dem. Genom
engelsmännens bemödanden har hufvudjagten i norra
Borneo mycket inskränkts, och äfven i vestra Borneo
synes den aftaga, men i det inre och i den östra
delen af ön fortlefver den
med oförminskad styrka. Bostäderna äro olika i
olika delar af ön. I n. v. t. ex. bestå byarna
af enstaka hyddor, hvilka hvila på pålar af
omkr. 3 m. höjd och äro täckta med gräs. I östra
Borneo deremot bildar hela byn en enda lång,
5–6 m. öfver marken på pålar hvilande byggnad,
som innehåller ända till 50 rum och bebos af en
hel mängd familjer. Skickliga smeder, förfärdiga
dajakerna med sina ofullkomliga verktyg sjelfva
sina vapen. Deras arbeten i trä, bambu och ben,
deras väfnader, men i synnerhet de på dem anbragta
prydnaderna visa en hög grad af konstsinne. Männen
visa sina hustrur stor aktning och behandla dem
väl; monogami är enrådande. De döda begrafvas nu i
regeln eller förvaras i träkistor i skogen ofvan
jord. Åt den döde bringas offer af menniskor och
djur. Dajakernas religiösa föreställningar äro (med
undantag för stammen olo ngandjus i s. mytologi)
endast ofullkomligt kända. Gemensam för alla stammar
synes fruktan för onda andar och tron på järtecken
af alla slag vara. Gemensamma äro vidare bruket
af trollmedel, amuletter o. d., dyrkan af heliga
krukor. Trollkarlar äro tillika läkare. En vigtig
uppgift, »att ledsaga själen till själarnas land»,
tillkommer i s. ö. balian l. bilian (trollprestinnor,
sångerskor). Språket tillhör enligt Fr. Müller
den malajo-javanska gruppen af malajiska språket
och sönderfaller i en mängd hvarandra mycket olika
dialekter; vetenskapligt bearbetadt är endast olo
ngandjus språk genom A. Hardeland, som utgaf en
grammatik 1858 och en förträfflig dajakisk-tysk
ordbok 1859. Skrift och literatur saknas, men genom
muntlig tradition hafva bevarats sagor, djurfabler,
originella gåtor, sinnrika ordspråk o. dyl. Nyligen
hafva historier à la Münchhausen, som bära en äkta
dajakisk prägel, meddelats af H. Tromp (i »Globus»
1888) jämte prof på melankoliska »ressånger». Jfr
O. von Kessel: »Ueber die volkstämme Borneos» (i
»Zeitschrift für allgemeine erdkunde», bd 3, 1857),
W. T. H. Perelaer: »Ethnographische beschrijving
der dajaks» (1870), F. Grabowsky: »Die olan maanjan»
(i »Ausland», 1884), »Ueber die djawet’s oder
heiligen töpfe der oloh ngandju» (i »Zeitschrift
für ethnologie», 1885), »Die olon lowangan» (i
»Ausland» 1888), och »Ueber verschiedene weniger
bekannte opfergebräuche bei den Oloh ngandju» (i
»Internationales archiv für ethnographie», 1888),
K. Bock, »Hufvudjägarna på Borneo» (öfvers. 1884),
S. W. Tromp, i »Bijdragen tot de taal-, land- en
volkenkunde van Nederlandsch Indië» (1890).
Dajarmur (Diamar, Diyamir, Deyamir), på dardernas
språk Dayamus, Hindi Nanga Parbat (»kalt berg»), en
af de väldigaste bergtoppar på jorden, 8,115 m. hög,
belägen på venstra sidan af Indus på samma breddgrad
som Skardo, på Kasjmirs vestra gräns.
Dajon [dasjån], Nikolaj, dansk bildhuggare,
född d. 21 Jan. 1748 i Köpenhamn, studerade
vid konstakademien derstädes, tills han 1766
fick stora guldmedaljen. 1775–81 vistades han
utrikes med akademiens stipendium, blef 1783
medlem af konstakademien och 1803 professor vid
modellskolan. D. var dock ej någon framstående
konstnär, men på hans tid erbjödo sig ej häller
några betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
