Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delaware ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räknar 9, representanthuset 21 medlemmar. Till
kongressen sänder staten 2 senatorer och 1
representant. — 4. Stad i Ohio, hade 8,224
innev. 1890. Wesleyanskt universitet.
*Delbrück, M, F. R., upphörde 1881 att vara ledamot
af tyska riksdagen.
Delbrück, Hans, tysk historiker och politiker, f. i
Bergen (på ön Rugen) d. 11 Nov. 1848, deltog som
Bonnstudent i 1870–71 års fälttåg mot Frankrike med så
stor utmärkelse, att han efter slaget vid Gravelotte
hedrades med officersrang. Han blef 1873 filos.
doktor i Bonn och utnämndes 1874 till prins Valdemars
civilguvernör samt innehade denna lika ansvarsfulla
som inflytelserika förtroendepost ända till prinsens
frånfälle Mars 1879 (jfr hans uppsats Persönliche
erinnerungen an den kaiser Friedrich und sein haus i
»Preussische jahrbücher», 1888). Efter en längre tids
tjenstgöring såsom L. v. Rankes privatsekreterare
blef han 1881 docent i nyare historia vid Berlins
universitet, der han kallades 1885 till e. o. och
1895 till ord. professor. — En varm beundrare af den
Hegelska filosofien samt genom ett intimt umgänge
synnerligen förtrogen med Rankes historisk-filosofiska
ståndpunkt, är D. hufvudmålsman för den tyska
historiska skola, som kallas »Jung-rankianer». I
början behandlade D. företrädesvis ämnen ur Englands
författningshistoria (t. ex. Über den politischen
charakter der englischen kirchenspaltung im
17. jahrhundert, i Sybels »Hist. zeitschrift», 1876; Whigs und
Tories och Die monarchie in England, i »Preussische
jahrbücher», 1876, 1878). Hans uppsats
Historische methode (i »Preuss. jahrbücher», 1884),
som är riktad mot Joh. Janssens historisk-klerikala
uppfattning och utgör en lika bitande som träffande
kritik af den sistnämndes »Geschichte des deutschen
volkes seit dem ausgang des mittelalters», väckte
stort uppseende inom den lärda verlden. Ännu mycket
mera känd och lofordad, men äfven mycket skarpt
klandrad är D. såsom krigshistorisk författare
samt såsom stiftare af Berlin-universitetets
krigshistoriska skola. Bland D:s många större
afhandlingar samt mindre, kritiska uppsatser på
krigshistoriens område må nämnas en fortsättning af
G. J. Pertz’ ofulländade »Leben des feldmarschalls
grafen Neithardt v. Gneisenau» (2 vol., 1880; en
förkortad bearbetning af hela verket i 2 vol.,
1882), Die perserkriege und die burgunderkriege,
zwei kombinierte kriegsgeschichtliche studien
(1887), Die strategie des Perikles, erläutert
durch die strategie Friedrichs des grossen (1890),
Friedrich, Napoleon und Moltke. Ältere und neuere
strategie (1892; en polemik mot major Fr.
v. Bernhardis broschyr »Delbrück, Friedrich
der grosse und Clausewitz»), Die römische
manipulartaktik och Triarier und leichtbewaffnete
(i »Hist. zeitschr»; 1883 o. 1888), Militärisches
och Die methodische kriegführung Friedrichs des
grossen (i »Preuss. jahrbücher», 1883–1884). I den
f. n. i Tyskland ifrigt ventilerade stridsfrågan
angående ursprunget till Sjuåriga kriget
har D. (i »Preuss. jahrbücher», 1895 o. 1896)
likaledes tagit till orda. Emellertid torde hans i
dialektiskt hänseende utmärkta försvar af M. Lehmanns
uppfattning ej kunna jäfva den motsatta åsigten,
bland hvars representanter finnas
män sådana som R. Koser och A. Naudé jämte flertalet
af Tysklands historici. — D. har ej blott utvecklat
en omfattande verksamhet såsom häfdatecknare och
universitetslärare, utan äfven tidigt börjat att
deltaga i Tysklands offentliga lif. Såsom ledamot
af preussiska landtdagen (1882–85) samt af tyska
riksdagen (1884–90) tillhörde han det frikonservativa
partiet, dock utan att någonsin uppoffra sin
personliga uppfattning för partilydnaden. Så har
han t. ex. nyligen mycket skarpt kritiserat sin
partikamrat frih. v. Stumms sociala reformprogram
och på den evangelisk-sociala kongressen i Stuttgart
till och med, ehuru med ett slags reservation,
slutit sig till Stumms dödsfiender, den under pastor
Naumanns ledning stående yngre riktningen af det
kristligt-sociala partiet. Om D:s stora inflytande
i Tyskland vittnar den omständigheten att preussiske
inrikesministern v. Köllers inskridande mot D., som (i
»Preuss. jahrbücher», 1895) klandrat Berlin-polisens
förfarande mot socialdemokraterna, slutade med att
v. Köller måste taga afsked och D. kallades till
ord. professor. En god öfversigt af D:s politiska
utveckling lemna hans många »korrespondenser» i den af
honom utgifna tidskriften »Preussische jahrbücher»,
hvars redaktion han sedan 1883 (tillsammans med
Treitschke ända till 1892) tillhör. Dessutom har
han 1887–94 redigerat de likaledes mycket ansedda
årspublikationerna »Schulthess’ Europäischer
geschichtskalender» och »Das staatsarchiv».
F. Arnheim.
Deleboë, Franz, holländsk läkare. Se Sylvius.
*Delega. Se Kibitka och Tarantas.
*Delepierre, O., född 1802, afled 1879.
Delet, fjärd af Östersjön (se d. o.).
*Delfi. Om D:s topografi må följande tilläggas. Till
D. förde tre hufvudvägar: en från ö. (Beotien),
två från v. (Kriseiska slätten); vid dem alla
funnos grafplatser tätt utanför stadens mark,
till en del inhuggna i den fasta klippväggen och
ännu väl bevarade. Vägen från ö. gick först genom
ett slags förstad, der en rad mindre tempel låg, af
hvilka Athene Pronaias var det största. Der funnos
dessutom helgedomar för de båda delfiske heroerna
Fylakos och Autonoos och gymnasiet, öfver hvars ruiner
Panagiaklostret är bygdt. Vägen gick derefter förbi
Kastalia till Apollohelgedomen, som var omgifven
af en ringmur, af hvilken stora delar återstå (nu
kallad Helleniko). N. v. derom låg stadion (nu kalladt
Lakkoma), och s. om detta, vid en af hufvudvägarna
mot v., låg, nära den vestra grafplatsen, synedrion
(amfiktyonernas församlingsplats, nu ombildad till
kyrka, Hagios Elias). På Apollohelgedomens plats
låg till 1892 byn Kastri, hvarför det endast i ringa
mån varit möjligt att företaga utgräfningar. Partiella
gräfningar hafva företagits af bl. a. C. O. Müller
(1840), Foucart (1860) och Haussoullier (1880),
men möjlighet för en grundlig kännedom om lokalerna
bereddes först genom en fullständig utgräfning,
hvartill franska staten 1891 beviljade 1/2 mill.
frcs. Hela byn Kastri exproprierades, spårväg
anlades för att aflägsna grus och jord, och hösten
1892 började franska arkeologiska institutet
utgräfningen. De hittills utgifna meddelandena
gifva upplysning i synnerhet om helgedomens sydöstra
del. Hufvudingången finnes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
