Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delaware ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringmurens östra mot Kastalia vända sida. Från
ingången leder »den heliga vägen» först ett stycke mot
v., vänder derefter i rät vinkel mot n., går sedan i
en båge mot ö. förbi det ö. om templet belägna stora
altaret, följer sedan templets norra och vestra sidor
samt mynnar slutligen ut på den södra sidan. Längs
vägen ligger en rad fotstycken, som i forntiden
burit större votivgåfvor, vidare flere skattkamrar,
som grekiska och andra stater uppfört för att mottaga
de dyrbarheter, hvilka sändes som gåfvor till Apollo,
såsom Sikyons, Sifnos’, Athens, den sistnämnda störst
och vackrast, till formen ett antetempel med doriska
pelare. Af denna byggnads enskilda delar har man
funnit så många, att man möjligen kan rekonstruera
den. Undersökningen af sjelfva Apollotemplets ruiner
bragte endast missräkning: det berömda tempel, som
på 500-talet f. Kr. byggdes af Alkmaeoniderna, har
blifvit fullständigt förstördt. Det har visat sig
vara ett misstag af Strabon och Pausanias, när de
beteckna det på deras tid existerande templet såsom
identiskt med det af Alkmaeoniderna uppförda. De
fundament af Apollotemplet, hvilka vid de franska
utgräfningarna blifvit bragta i dagen, förskrifva
sig efter all sannolikhet från en nybyggnad i förra
hälften af 300-talet f. Kr. Äfven i början af den
romerska kejsaretiden synes en större ombyggnad
hafva egt rum. Angående templets närmare utseende
hafva de franska gräfningarna icke kunnat meddela
någon vidare upplysning. Deremot hafva gräfningarna
bragt i ljuset en hel mängd märkliga skulpturfynd
(företrädesvis tillhörande den arkaiska konsten) samt
inskrifter, bland hvilka särskildt må nämnas några på
sten inristade hymner med musikalisk notskrift. Jfr
Pomtow: »Beiträge zur topographie v. D.» (1889), och
»Bulletin de correspondance hellénique» (1893 o. f.).
Delfinion, hamn vid Oropos (se d. o.).
*Delfshaven är sedan 1886 förenadt med Rotterdam.
*Delft hade 31,529 innev. 1894. Anstalt för
utbildning af indiska tjenstemän, en artilleri- och en
byggnadsskola med modellkammare (förr i riksvarfvet
i Amsterdam). Bronsstaty (1886) af den i D. födde
Hugo Grotius.
*Delgado. 2. Punta Delgado oriktig form för Ponta
Delgada (se d. o.).
*Delhi. 3. Staden hade 192,579 innev. 1891.
*Delibes, L., blef 1881 kompositionsprofessor vid konservatoriet
i Paris, 1884 ledamot af Institutet och dog i Paris
d. 16 Jan. 1891. Hans senaste operor voro Jean de
Nivelle (1880, Stockholm s. å.) och Lakmé (1883,
Stockholm 1890).
Deliciös. Se Delice.
*Deligeorgis, E., föddes 1829. Hans politiska tal
utgåfvos 1880 i 2 bd.
*Deligiannis (Delyannis), Theodoros, grekisk statsman,
f. 1826 i Kalavryta (Peloponnesos), inträdde i
riksdagen 1862 och har alltsedan denna tid spelat en
vigtig rol i sitt lands historia. Han har nio gånger
varit minister, och han har äfven representerat
Grekland både i Paris och, jämte Kumunduros,
vid Berlinkongressen 1878. Den 1 Maj 1885 bildade
han, såsom ledare af oppositionen mot Trikupis,
kabinett. Det var vid denna tid Östrumilien och
Bulgarien förenades, hvilket
i Grekland väckte så stor förbittring,
att D. mobiliserade landets armé och höll på
att framkalla ett krig. Stormakternas varningar
lemnade han utan afseende, hvilket förmådde alla
stormakter utom Frankrike och Ryssland att återkalla
sina ministrar och blockera Greklands kuster. Den
upphetsning, som härigenom framkallades i landet,
förmådde D. att afgå d. 9 Maj 1886, men då valen
1890 utföllo till hans fördel, blef han åter chef
för regeringen d. 7 Nov. 1890. Hans yttre och inre
politik samt hans dåliga finansförvaltning förmådde
dock konungen att afskeda honom och hans kabinett
d. 29 Febr. 1892, ehuru kammaren gaf honom ett
förtroendevotum. Vid nyvalen i April s. å. kom hans
parti i minoriteten, hvadan han fick inskränka sig
att leda oppositionen mot Trikupis. Men vid valen
1895 segrade åter hans parti, och D. fick i Juni
konungens uppdrag att efter sin brorson Nikolaos
åter bilda ett kabinett, i hvilket han öfvertog
inrikesportföljen. — Hans brorson Nikolaos, f. 1844,
var 1870–80 chargé d’affaires i Paris och, efter att
under tiden hafva beklädt ministerposten i Belgrad,
1886–92 envoyé derstädes. Efter Trikupis var han
Jan.–Juni 1895 konseljpresident och utnämndes derefter
till ambassadör i Paris.
Delisle [dölīl], Joseph Nicolas, fransk
astronom och geograf, f. 1688, medlem af franska
vetenskapsakademien 1714, direktor för Petersburgs
observatorium 1725–47, är mest känd för en af
honom angifven, från Halleys afvikande metod för
solparallaxens bestämning vid Venuspassager. Enligt
D:s metod är det möjligt att bestämma solparallaxen
genom observation endast af en fas af fenomenet,
t. ex. planetens inträde eller utträde, på tvänne
geografiskt kända punkter. K. B.
*Delisle, L. V. Hans
arbete »Le cabinet des manuscrits de la Bibliothéque
nationale» utgafs 1869–81 i 3 bd. Af hans verk må
vidare nämnas Inventaire général et méthodique des
manuscrits français (2 bd, 1876–78).
*Delitzsch, stad, ligger vid Muldes biflod Löbber
(ej Lober),
*Delitzsch, F., dog i Leipzig d. 4 Mars 1890. —
Såsom gammaltestamentlig exeget med stor auktoritet
intog han länge en ortodoxt-konservativ ståndpunkt
och förhöll sig gent emot den nyare kritiken
polemiskt afvisande i den bekanta kommentar till Gamla
testamentet, som han tillsammans med C. F. Keil utgaf,
och i hvilken han skrifvit kommentarerna till Jesaja
(1865; 4:de uppl. 1889). Job (1864; 2:dra uppl. 1876),
Psaltaren (1859–60; 4:de uppl. 1883), Ordspråksboken
(1873), Höga visan och Predikareboken (1875). Men mot
slutet af sin lefnad närmade han sig betydligt den
nya kritiska riktningen, och ehuru han aldrig gick
så långt som Wellhausen och den yttersta venstern
inom hans skola, upptog han dock i hufvudsak dennes
exegetiskt-kritiska principer. Exponent för denna
förändrade ståndpunkt är hans Neuer kommentar über
die Genesis (1887), och uttryck af samma sak är
också hans i sista uppl. af Jesaja (se ofvan) till
de kritiske exegeterna T. K. Cheyne och S. R. Driver
i England riktade hjertliga tillegnan. D:s 1890
utgifna Messianische weissagungen röjer likaledes
stark påverkan från det kritiska hållet. Men sin
bestämda protest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
