- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 20. Supplement. C - Öxnevalla /
437-438

(1899) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delaware ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mot den på vissa håll inom den moderna teologien
framträdande förnekelsen af Guds öfvernaturliga
uppenbarelse och ingripande i verlden har han uttalat
i sin lilla broschyr Der tiefe gråben zwischen
alter und moderner theologie
(2:dra uppl. 1890).
J. P.

*Delius, N., dog i Bonn 1888.

Della Robbia, italiensk konstnärsfamilj. Se Robbia.

Della Torre, italiensk slägt. Se Thurn.

*Dellen. Af Norra och Södra D:s till 160
qvkm. anslagna ytinnehåll anses berggrunden inom
omkr. 36 qvkm. utgöras af en ung vulkanisk bergart,
dellenit (se d. o. Suppl.). På det låga fastlandet
mellan båda sjöarna intager denna bergart en yta af
ungefär 24 qvkm. E. E.

Dellenit (hypersten-andesit, liparit-andesit),
geol., af Brögger införd benämning för en mellan
lipariter och andesiter stående grupp af yngre
vulkaniska bergarter, som finnas anstående i
och vid sjöarna Dellen (se d. o. Suppl.) och der
upptäckts af F. Svenonius år 1886, sedan den några
år förut iakttagits såsom lösa block (rullstenar)
i Roslagen. Den för norra Europa ytterst sällsynta
bergarten är till färgen svart eller gråsvart och
utvecklar vid påandning en egendomlig lukt. Man
skiljer mellan glasiga delleniter jämte perliter,
grönstenslika delleniter och dellenitbreccior med
tuffer. De förstnämnda äro i hög grad lättsmälta och
pösa vid smältning upp till en blomkålsliknande,
ljusgrå massa. Kiselsyrehalten är i medeltal
68–69 proc. Se F. Svenonius: »Andesit från
Norra Dellen i Helsingland» (i »Geol. Fören:s
Förhandl.», bd 10, h. 4) och Brögger: »Om
plagioklas-ortoklasbergarternas systematik» (1895).
E. E.

Del Lungo, Isidoro, italiensk
literaturhistoriker, f. 1841, gymnasielärare i
Florens, medredaktör af Accademia della Cruscas
ordbok, har författat bl. a. en högeligen värdefull
monografi öfver krönikeförfattaren D. Compagni
(Dino Compagni e la sua cronaca, 3 bd. 1879–87),
Dante nei tempi di Dante (1888) m. fl. Dante-studier
och Pagine letterarie e ricordi (1893) samt utgifvit
äldre italiensk literatur, bl. a. »Leggende del secolo
XIV» (1862) och Angelo Polizianos prosaskrifter på
folkspråket jämte hans grekiska och latinska dikter
(1867).

Dellys [deli’s], hamnstad i Algeriet, depart. Alger,
vid Medelhafvet, 107 km. ö. om Alger, med
hvilket det är förenadt genom jernväg. 13,104
innev. (1891). Vigtig militärstation. God hamn. På
romarnas tid låg på D:s plats kolonien Rusucurrus,
af hvilken finnas några rester.

*Delmotte, H. Ph. J., dog 1884 i Bruxelles.

Delningsväf, bot. Se Meristem.

De Long (Delong), G. W., polarfarare. Se Long.

*Delos (Mikra Dili) är en omkr. 5 km. lång, 1,25
km. bred granitklippa med en areal af omkr. 3 (ej
83) qvkm. Vid af franska arkeologiska institutet
1873–89 anställda gräfningar har man inom det heliga
området funnit konturerna af 8 tempel (helgade
Apollon, Artemis, Dionysos), en mängd pelarehallar,
skattkamrar, altaren, en mängd statyer från den
grekiska konstens äldsta till dess yngsta tid, öfver
2,000 inskrifter, bl. a. ett
inventarium öfver tempelskatten, m. m. På Kynthos, der
den äldsta Apollohelgedomen och under romaretiden
egyptiska kultplatser lågo, finnas äfven rester af
en af antika ruiner uppförd frankisk borg. Bredvid
D. ligger, på andra sidan ett 0,6 km. bredt sund, ön
Rheneia (Megali Dili), som var D:s begrafningsplats,
emedan på det heliga D. ingen fick vare sig födas,
dö eller begrafvas. Den består af tvänne bergmassor af
ända till 150 m. höjd, förenade genom ett smalt näs,
och är 17 qvkm. stor och ännu mer öde och kal än D.

Delphinatus. Se Dauphiné.

Delphinin, farmak. kem., beståndsdel af Delphinium
Staphisagria
L. (se d. o. Suppl.), giftig alkaloid,
som förekommer i en kristalliserande och en amorf
modifikation, båda af lika verkan samt stående,
fysiologiskt och antagligen äfven kemiskt, nära
akonitin (se d. o.). C. G. S.

Delphinium Staphisagria L. botan. farmak. (se
Delphinium), fam. Ranunculacea, en i Mindre Asien
och södra Europa vildt växande och äfven odlad,
två-årig ört. Fröna, semina staphisagrice, hafva
form af något oregelbundna tresidiga pyramider;
de skarpa kanterna mäta 6–7 mm. i längd. Ytorna äro
groft nätlikt skrynkliga af gråbrun eller svartaktig
färg. Företrädesvis i de tunna fröskalen finnas de
för fröna karakteristiska 4 alkaloiderna delphinin
(se d. o. Suppl.), staphisagrin, delphinoidin
och delphisin. Staphisagrinet, som säges uppstå
ur delphininet, och delphinoidinet äro amorfa:
delphisinet kan bringas till form af vårtformiga
kristaller. Fröna användes förr till förgörande af
ohyra (löss), men hafva numera på sin höjd bruk i
folkmedicin i växtens hemland. — Äfven Delphinium
consolida
L. är giftig, ehuru i mindre grad.
C. G. S.

Delphinoidin. Se Delphinium Staphisagria. Suppl.

Delphinus tursio, zool. Se Öresvinet.

Delphisin. Se Delphinium Staphisagria. Suppl.

Delpit [-pī], Albert, fransk författare, f. 1849,
i New Orleans, uppfostrades i Frankrike, hvarest
han naturaliserades och dog 1893. Sedan D. såsom
frivillig deltagit i fransk-tyska kriget, erhöll han
pris af Franska akademien både för diktsamlingen
L’invasion (1872) och dikten Le repentir, ou récit
d’un curé de campagne
(1873), liksom samma akademi
1880 tillerkände honom Vitetska priset för hans
samfällda literära verksamhet. Deremot gjorde han
föga lycka med sina dramer, bland hvilka emellertid
komedien Le fils de Coralie (1880; »Coralies son»,
s. å.) höll sig länge på scenen. I sina många romaner,
som till stor del offentliggjordes i »Revue des
deux mondes», skildrar han med glatt penselföring
den förnäma verldens lif och lägger samtidigt an på
bjerta effekter samt tragiska upplösningar. Bland
hans romaner må nämnas La vengeresse (1874), Le
mystère du Bas-Meudon
(1876), Le mariage d’Odette
(1880), hvilken bok gjorde honom till en gunstling
hos de katolsk-sinnade högre kretsarna, och Disparu
(1888; »Försvunnen», 1889). En samling af sina dikter
utgaf han 1881 under titeln Les dieux qu’on brise.
Äfven D:s broder Édouard D., f. i New Orleans 1844, en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:37:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfat/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free