Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 20. Supplement. C - Öxnevalla / 487-488 (1899) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dingelstedt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

*Dispache. Sjölagen af d. 12 Juni 1891 har upphäft
anordningen att klander af dispache skulle pröfvas
af en vald nämnd och i stället infört ett särskildt
rättegångsförfarande för dessa mål. Klandret
anhängiggöres vid rådstufvurätten i den stad, der
dispachen är utgifven, och mot rådstufvurättens
utslag fullföljes talan omedelbart till Högsta
domstolen. I rådstufvurätten deltaga såsom särskilda
ledamöter i pröfningen 3 af stadsfullmäktige valde
sakkunnige. I. Afz.

Dispargum. Se Duisburg.

*Disposition. Om disposition (benägenhet, mottaglighet) för smitta se
Bakteriologi. Suppl.

Disputation. Öfver den rika svensk-finska
disputations- l. afhandlingsliteraturen finnas
förteckningar af bl. a. J. H. Lidén: »Catalogus
disputationum in academiis et gymnasiis
Sueciae habitarum» (5 dlr, 1778–80, jämte ett
supplement af G. Marklin), omfattande tiden
t. o. m. 1777; G. Marklin: »Catalogus disputationum
... Lidenianus continuatus» (2 dlr, 1820, 1856),
omfattande tiden 1778–1855 (både Lidéns och Marklins
förteckningar gälla äfven Finland); C. G. Wahlberg:
»Förteckning öfver offentligen försvarade akademiska
afhandlingar» (1877), upptagande afhandlingar vid
universiteten i Upsala och Lund
1852–77, Karolinska institutet 1842–77 och
Helsingfors univ. 1853–77; samt A. Josephson:
»Avhandlingar ock program utgivna vid svenska ock
finska akademier ock skolor under åren 1855–1890»
(1891–93).

Dissenterlagar kallas de lagar och förordningar, som
bestämma dissenters’ ställning till statskyrkan. Om
dissenterlagstiftningen i Sverige se Främmande
trosbekännare.

Dissociation, elektrolytisk. Van’t Hoff uppställde
1886 den lagen, att det osmotiska tryck, hvilket
en i en viss volym vätska löst kropp utöfvar, är
precis lika stort som det tryck, hvilket samma mängd
af kroppen skulle ega, ifall densamma uti gasform
intoge samma volym. Då nu det osmotiska trycket af en
kropp dels direkt, dels indirekt genom bestämningar af
lösningars frypsunkt, kokpunkt etc. kan bestämmas, så
förefanns en möjlighet att utröna den lösta kroppens
molekylarvigt. Denna stämde i de flesta fall väl
öfverens med hvad man af erfarenheter från andra håll
kunde vänta, och van’t Hoffs lag fick derigenom sin
bekräftelse. Helt annorlunda förhöllo sig emellertid
lösningar uti vatten af elektrolyter-kroppar, som
leda elektricitet under samtidig kemisk sönderdelning,
och hvilka från kemisk synpunkt kallas salter, syror
och baser. Dessa erhöllo alla, enligt beräkning ur
van’t Hoffs lag, en mycket för låg molekylarvigt. Man
skulle ju kunna försöka att förstå dessa undantag
på samma sätt som de, hvilka funnits bland gaserna,
genom antagande af dissociation, så att exempelvis
klorväte (H Cl) uti lösning vore delvis sönderfallet
i H och Cl (väte- och klor-atomer). Emellertid
syntes denna utväg så stridande mot alla föregående
kemiska erfarenheter, att van’t Hoff ej tilltrodde sig
att beträda densamma. Detta steg togs först 1887 af
Arrhenius, som visade, att de slutsatser, till hvilka
man kommer genom studiet af elektrolyternas galvaniska
ledningsförmåga, öfverensstämma med antagandet af
dissociation, men
ej uti vanliga atomer eller atomgrupper, utan sådana
laddade med elektricitet (ioner; i förevarande

	+		—
exempel	H	och	Cl).

Dissociationens storlek, sådan
den fordrades af det ena eller andra fenomenet,
visade en mycket påfallande öfverensstämmelse. Till
följd af den elektriska laddningen hos ionerna är det
omöjligt att i märkbar grad skilja dem åt annat än med
elektriska hjelpmedel (elektrolys); i detta afseende
skiljer sig den elektrolytiska dissociationen från den
vanliga, men eljest äro de likartade. Sedan en massa
slutsatser af Arrhenius och andra dragits ur läran
om den elektrolytiska dissociationen och befunnits
kasta ljus öfver de mest skilda områden af fysiken
och kemien, har denna lära blifvit allmänt antagen och
äfven beredt väg för van’t Hoffs teori för lösningar,
hvilkens hufvudlag ofvan blifvit anförd.

Äfven för åtskilliga gaser (salter uti
Bunsenlågan) har Arrhenius påvisat, att de äro
elektrolytiskt dissocierade. Den elektrolytiska
dissociationsteoriens stora betydelse för kemien
beror på den omständigheten att ionerna synas vara de
egentliga kemiskt verksamma kropparna, i det andra
kroppars reaktionsförmåga, jämförd med ionernas,
är högst obetydlig. S. A–s.

Dissogoni (Grek. dissogonein, föda två gånger), det
af K. Kuhn hos kammanetslägtet Eucharis iakttagna
förhållandet att djuret kan fortplantas både såsom
larv och, efter en längre tids ofruktsamhet, i fullt
utbildadt tillstånd.

*Dissolving views. Se Rättelser, bd 18, sp. 833.

*Dissonans. Helmholtz’ sväfningsteori som den
musikaliska förklaringsgrunden för dissonansen är
numera öfvergifven, såsom varande blott fysikaliskt,
men ej estetiskt tillfredsställande och dessutom
otillräcklig för alla fall: en qvint i djupa basen
har lika många sväfningar som en sekund i diskanten
och borde således gälla såsom dissonans, hvilket icke
är fallet. Nyare teoretiker (v. Oettingen, Riemann,
Hostinsky) hafva derför återgått till Hauptmanns
definition på dissonansen såsom en flerhet af klanger,
ehuru med mera naturenlig uppfattning af klangens
begrepp än hos Hauptmann. I dissonansen (nonackordet)
g h d f a t. ex. ingå både treklangen på g och den på
f, den förra fullständigt, den senare »representerad»
genom två toner, och ackordets »upplösning» sker
då naturligast till den treklang, som med båda de
förra är lika nära beslägtad, d. v. s. c-klangen.
A. L.

*Distansmätare. Medelst den af kapten V. T. Unge 1886
konstruerade afståndsmätaren (telemetern) kan man på 2
å 2 1/2 min. mäta afstånden till i terrängen på långt
håll (ända till 5 nymil) synliga föremål äfvensom
afståndet mellan sådana. Mätningen är grundad på
triangelmätning, som sker så, att medelst tvänne på
marken placerade, med bärtappar försedda stativ en
baslinie af godtycklig längd (8 à 30 steg) utmärkes,
från hvars ändpunkter göras observationer. Derigenom
erhålles basens längd (b) samt cotangenten
för vinkeln a mellan syftlinierna från basens
ändpunkter till målet (cot. α), hvilken qvantitet
multiplicerad med basen gifver det sökta afståndet
(b. cot. α.). Instrumentet består hufvudsakligen af
en på en stomme liggande i sidled riktbar kikare med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>