Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eksjö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har konstaterat, att ingen fosforoxid finnes. Prof
A. Schrötter i Wien upptäckte 1848, att egenskapen hos
vanlig fosfor att under vissa omständigheter antaga
en röd färg berodde på fosforns förvandling i en
allotropisk modifikation, som nu vanligen benämnes
röd fosfor, och en beqväm metod att framställa
sådan uppfanns samtidigt, af hvilken Böttger
synes hafva genast begagnat sig (jfr Böttger,
R. C. Suppl.). Emellertid ställde sig ännu i åratal
hinder för uppfinningens tillgodogörande inom
tändsticksindustrien, och saken tycktes allestädes
hafva råkat i glömska, då J. E. Lundström (se denne)
i Jönköping 1855 uttog sitt epokgörande patent på
fosforfria tändstickor, hvilket i realiteten ej
väsentligen afviker från Paschs ofvannämnda. Jfr
Kompression, Pnevmatisk och Tändstickor.
Eldfarliga oljor. Såsom sådana äro,
enl. k. kung. d. 27 Mars 1885, att räkna alla flytande
kolväten (petroleum och de genom destillation
af skiffer, stenkol, brunkol, torf, ved, harts
m. fl. ämnen beredda s. k. råoljor, och flyktiga
oljor), så framt de, vid pröfning å Abels apparat för
undersökning af eldfarliga oljor, vid 40° C. eller
derunder afgifva antändbar ånga. De af dessa oljor,
som redan vid 22° C. och derunder afgifva
antändbar ånga (gasolja, rå petroleum m. fl.), kallas
mycket eldfarliga, de öfriga (fotogen, astralolja
m. fl.) mindre eldfarliga. Om kontrollen å eldfarliga
oljor se Fotogen. Om rätten att tillverka sådana,
om upplag samt minuthandel med och transport af dem
se k. förordn. d. 26 Nov. 1875.
*Eldhandvapen. Det i svenska hären nu brukliga
geväret är en förändring af 1867 års gevär och
benämnes »1867–89 års gevär». Förändringen bestod
hufvudsakligen deruti att den gamla pipan med 12,17
mm. kaliber utbyttes mot en ny med 8 mm. kaliber,
hvarjämte slutstyckets gren blifvit längre och
utdragaren mera kraftigt verkande. Geväret är en
enkelladdare, d. v. s. laddas skott för skott och
fordrar ett särskildt handgrepp för hvarje patrons
införande. Det väger utan bajonett 4,0 kg. Refflornas
antal är 6, laddningen utgöres af 3 gr. röksvagt krut,
kulan är försedd med mantel af kopparnickel och väger
14,5 gr. — Beträffande gevärsfrågans lösning i Sverige
beslöts år 1889, att till en början ett behöfligt
antal gevär skulle förändras till vapen med liten
kaliber, hvilka, så fort ske kunde, skulle utlemnas
till fältarmén, samt att man med erfarenhet från
utlandet skulle under tiden utvälja det tidsenligaste
repetergeväret, hvarefter de förändrade gevären,
så snart de nya repetergevären blifvit anskaffade,
skulle öfverflyttas till landstormen. Såväl 1892
som 1893 års skjutkommissioner gåfvo företräde åt
Mausergeväret. Detta 1896 till nyanskaffning antagna
repetergevär har en kaliber af 6,5 mm., dess vigt
utan bajonett är 3,8 kg. Reftlornas antal är 4,
laddningen utgöres af 2,3 gr. röksvagt krut, kulan
är försedd med en mantel af kopparnickel och väger
10,1 gr. Magasinet rymmer 5 patroner, liggande
sicksack i tvänne rader, hvarigenom detsamma ej
skjuter utanför stocken. Geväret kan användas äfven
som enkelladdare. I tabellen å sp. 619–620 finnas
upptagna de i olika land antagna gevären.
I Sverige antogs 1894 en karbin med samma kaliber
och konstruktion som det till nyanskaffning antagna
Mausergeväret. Karbinens vigt är 3,3 kg. och
utgångshastighet 700 m.; ammunitionen är densamma
som för geväret — Om den svenska arméns revolver
se d. o. — De mål, till hvilka f. n. gevärsteknici
sträfva, äro 1:o) minskning af kalibern, hvarigenom
vinnas fördelar i ballistiskt afseende och mindre
patronvigt, som möjliggör en större ammunitionsmängds
medförande, och 2:o) ett sätt för en ännu hastigare
eldgifning. Gränsen för en minskning af kalibern torde
f. n. vara 6,5 mm. Försök med gevär af 5 mm. kaliber
hafva visserligen anstalts, men icke utfallit fullt
gynsamt. Ett materiel, tillräckligt hållfast mot den
vid minskad kaliber uppstående större frestningen
på pipan, har ej kunnat framställas. Emellertid har
i Förenta staterna för marinen 1895 antagits ett af
Lee konstrueradt gevär med pipa af nickelstål och
en kaliber af 6 mm. — För vinnande af en hastigare
eldgifning hafva gevär konstruerats, hos hvilka
genom automatisk laddning och mekanismens stängande
samt eventuelt äfven affyrning eldhastigheten
uppdrifvits ända till 120 skott och derutöfver
i minuten. Till utförande af dessa förrättningar
användas krutgasen och den kraft denna utvecklar
vid skottlossningen. H–r.
El-Djesari. Se Ibn-el-Athir.
El Djib, by i Palestina, det forna Gibeon.
*Eld märke. Blodkärlssvulsternas
vetenskapliga namn är telangiektasier. — Jfr
Födelsemärke.
Eldqvarn. Se Qvarn.
Eldria. Se Ria.
*Eldsberga, socken. 4,818 har 1,442 innev. (1895).
*Eldslandet fick sitt namn af Magalhães, hvilken under
sin färd (1520) genom det efter honom uppkallade
sundet, varseblef en mängd eldar, som infödingarna
tändt längs kusten. E. delades enligt ett d. 23
Juli 1881 afslutadt gränsfördrag mellan Chile
och Argentina så, att till sistnämnda land hör den
öster om 68° 34’ v. lgd fr. Greenw. belägna delen af
hufvudön med Staaten island, med en areal af 21,048
qvkm. Den argentinska delen bildar »gobernacion»
Tierra del Fuego med tre departement. Förvaltningens
säte var förut Uschuaia vid Beaglekanalen, men
är nu Buen Suceso längre österut. Den större,
chilenska delen, i hvilken på sista tiden upptäckts
rika lager af ädla metaller, tillhör territoriet
Magallanes. Infödingarna, hvilka man förr kallade
pesjeräer, tillhöra tre väl skilda grupper: ona,
vid Atlantiska hafvet, jaghan, på södra kusten,
och alakaluf, på vestkusten. Ona äro patagonier
(tehuelche), som tämligen sent gått öfver sundet;
äfven alakaluf, en gren af araukanerna i Anderna,
hafva invandrat från fastlandet. Jaghan, sannolikt
direkta afkomlingar af ögruppens ursprungliga
ras, bebo uteslutande kusterna på ömse sidor om
Beaglekanalen. De karakteriseras af låg panna,
utstående kindkotor, stora, svällande läppar, svarta
ögon, groft, svart hår samt oproportionerligt stort
hufvud och öfverkropp i förhållande till de ytterst
spensliga och krokiga benen. De gå nästan alldeles
nakna (endast öfver kroppen kastade skinn), trots
det omilda luftstrecket, och hemta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
