Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parternas språk samt att ämbetsbokföring m. m. i de
lokala lägre ämbetsverken skulle affattas på det
språk, svenska eller finska, som antagits till
de kommunala förhandlingarnas språk, och ske i de
högre på det språk ämbetsverken sjelfva valde. Under
medverkan af ständerna, som numera sammanträdde
hvart tredje år (1882, 1885, 1888, 1891, 1894),
genomfördes flere lagstiftningsåtgärder. Vid 1885
års landtdag slutfördes frågan om motionsrätt,
hvarigenom ständerna fingo rätt att framlägga
definitivt affattade lagförslag. 1889 utfärdades på
grund af ett ständerbeslut en dissenterlag, som medgaf
protestantiska religionssamfund, stående på bibelns
och den apostoliska bekännelsens grund, rättighet
att såsom dissenterförsamlingar offentligt utöfva sin
religion. Indragningen af de åt rusthållen anslagna
räntorna genomfördes fr. o. m. 1889 på grund af 1888
års landtdags beslut. Armén utvidgades genom att
1888 års landtdag biföll upprättandet af ett finskt
dragonregemente. För jernvägsnätets successiva
utvidgning beviljade ständerna medel. Efter baron
Bruuns död utnämndes general K. J. Ehrnrooth till
ministerstatssekreterare (1888–91). Emellertid hade
från den nationelt sinnade ryska tidningspressens
sida en fejd öppnats mot F:s konstitutionella
ställning, hvilken med ökad skärpa fullföljdes,
medan de finska tidningarna tillbakavisade
angreppen. Sedan en af det ryska nationalpartiets
män, K. Ordin, 1889 offentliggjort sin bok »Finlands
underkufvande», antog polemiken en mera vetenskaplig
karakter. Bland ryska statsrättsliga skriftställare,
som uppträdde, må nämnas Korkunov, medan Mechelin,
J. R. Danielson (»Finlands förening med ryska
riket») och R. Hermanson (»Finlands statsrättsliga
ställning») vederlade deras påståenden. Meningsstriden
återklingade äfven i utlandet: bl. a. publicerade
E. A. Freeman i »Macmillans Magazine» en artikel
till försvar för F:s statsorganisation. Att den
ryska nationella tidningspressens yrkanden vunnit
anslutning äfven i ryska regeringskretsar visade sig
genom de hinder, som mötte vid utfärdandet af den
länge förberedda strafflagen. Sedan densamma, godkänd
af ständerna, i Dec. 1889 blifvit offentliggjord,
inhiberades verkställigheten på grund af att ryska
myndigheter gjort anmärkningar mot lagen såsom icke
öfverensstämmande med Rysslands intressen. Efter
förnyad behandling vid landtdagarna 1891 och
1894 kunde den först d. 21 April 1894 påbjudas
till efterlefnad vid domstolarna. I samband med
behandlingen af denna fråga erhöll general Ehrnrooth
afsked från ministerstatssekreterareämbetet och
efterträddes af general W. K. v. Daehn (1891);
komitén för finska ärenden i Petersburg upplöstes
samtidigt. Redan tidigare hade den invecklade
frågan om kodifikation af F:s grundlagar under
v. Weissembergs ledning behandlats i en finsk komité,
hvars förslag dock i Petersburg förkastades. Sedan
senaten i Helsingfors yttrat sig derom, sammanträdde
1891 i Petersburg en grundlagskodifikationskomité
under presidium af ryske ministern Bunge; ett förslag
till »reglemente för storfurstendömet Finlands
förenade provinser», som generalguvernören Heiden i
egenskap af medlem af denna komité framlade, blef
bekant i F. och väckte allmän nedstämning, såsom
afseende en förintelse af F:s konstitution.
Ställningen karakteriserasv äfven genom att
pressen öfvervakades med skärpt stränghet och
generalguvernören fick makt att godtyckligt indraga
tidningar samt genom åtgärder för befordrandet af
den ryska språkkunskapen inom ämbetsmannakåren. I
Jan. 1890 tillkännagafs, att kejsaren anbefallt
nedsättandet af tre särskilda kommissioner,
sammansatta af finska och ryska högre ämbetsmän under
generalguvernörens ordförandeskap, för utarbetandet af
förslag till post-, tull- och myntväsendets bringande
i öfverensstämmelse med motsvarande institutioner i
kejsaredömet. Endast postkommissionen slutförde sitt
arbete, hvars resultat framträdde i postmanifestet
af d. 12 Juni 1890, hvilket bestämde, att ledningen
af det finska postverket skulle »koncentreras» i
inrikesministeriet i kejsaredömet samt öfverstyrelsen
för posten och telegrafen derstädes. Senatorn
L. Mechelin och prokuratorn v. Weissemberg,
hvilka sökt motverka manifestet, fingo på begäran
afsked och emottogo talrika bevis på allmänhetens
sympatier. Landtmarskalken och talmännen vid 1888 års
landtdag, som sökte företräde hos kejsaren för att
framhålla de i landet herskande farhågorna, blefvo
icke emottagna. Den sinnesstämning, som till följd
af allt detta rådde i landet, gaf sig uttryck vid de
valmöten, som föregingo 1891 års landtdag och i de
yttranden, med hvilka landtmarskalken V. von Haartman
och talmännen vid öppnandet af landtdagen besvarade
det kejserliga helsningstalet. Sedan bondeståndets
talman, enligt kejsarens önskan, skriftligen närmare
redogjort för orsakerna till den hos allmogen rådande
betryckta sinnesstämningen, meddelades åt ständerna
ett kejserligt reskript af d. 28 Febr. 1891, hvari
kejsaren försäkrade, att han »oförändradt skulle
bevara de rättigheter och privilegier», som blifvit
det finska folket förlänade af Rysslands monarker,
och att det ej inginge i hans afsigter att Ȋndra
principerna för den i landet gällande ordningen
för den inre styrelsen». I särskilda petitioner
framhöllo ständerna ytterligare det finska folkets
önskningar i de sväfvande frågorna. Vid 1894 års
landtdag affattade ständerna en till kejsaren ställd
skrifvelse, i hvilken de med anledning af de mot F:s
konstitution stridande förslag, som framträdt i den
nämnda kodifikationskomitén, uttalade sin förtröstan
att i sådana frågor ingen åtgärd skulle vidtagas
utan landtdagens medverkan. Ständernas beslutsamma
uppträdande torde väsentligen hafva bidragit till
att en fördelaktigare vändning inträdde. Reformifvern
i Petersburg svalnade, kommissionerna upplöstes och
några vidare åtgärder hördes icke af. Alexander III,
hvars regering sålunda varit en tid af oro för F., dog
d. 1 Nov. 1894 i Livadia. Hans son och efterträdare,
Nikolaus II (1894–), undertecknade d. 6 Nov. 1894
sin regentförsäkran till F:s innevånare, hvari han i
likhet med företrädarena utlofvade upprätthållandet af
landets religion och grundlagar samt ståndens och de
enskildes privilegier och rättigheter. – Språkstriden,
som under dessa förhållanden förts med minskad
ifver, upplågade åter, så snart påtryckningen från
ryskt håll gifvit efter. En yngre fennomansk grupp,
som gent emot de gamle ledarena ville förfäkta ett
jämförelsevis frisinnadt åskådningssätt, kunde icke
göra sig gällande. Majoriteten i senatens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
