Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deputerade, bland dem forne ministrar och andra
höga ämbetsmän, att hafva sålt sitt votum
i fråga om Panamalånet för höga summor, och
på hans yrkande tillsattes en parlamentarisk
undersökningskommission. Den allmänna oron stegrades,
när bankiren baron Reinach, som ledt Panamabolagets
penningtransaktioner, dödade sig för att undandraga
sig ansvar inför kommissionen. Då kammaren mot
justitieministern Ricards protester beslöt, att den
aflidnes lik skulle obduceras, afgick kabinettet
Loubet, och Ribot bildade d. 6 Dec. ett nytt, i
hvilket alla de förre ministrarna utom Ricard och
en annan qvarstodo. Men då ministrarna Rouvier,
Freycinet och Burdeau på grund af angrepp för
delaktighet i affären måste afgå, nödgades Ribot
d. 10 Jan. 1893 ombilda sitt kabinett. Floquet,
invecklad i Panamaskandalen, återvaldes ej till
ordförande i deputeradekammaren, utan efterträddes
af Casimir-Périer. Samtidigt började inför Paris’
polisdomstol ransakningen med Panamabolagets
förvaltningsråd, af hvilket den gamle de Lesseps
och Eiffel voro de mest bekante. De dömdes till
höga böter och fängelsestraff, ehuru domen i Juni
upphäfdes af kassationsdomstolen. Ännu mer sensationel
blef ransakningen inför jurydomstolen i Paris med
de nämnda förvaltningsråden såsom bestickare och
en minister, flere senatorer och deputerade såsom
bestuckne. De fleste frikändes, men några dömdes till
fängelsestraff. Dermed var »Panamaaffären» officielt
afgjord, om än dess moraliska följder ingalunda
voro upphäfda. Regeringen, som under processen haft
kammarens understöd, blef nu störtad, och Dupuy
bildade d. 4 April 1893 en ny, i hvilken dock 6
af den förra ministèrens ledamöter behöllo sina
portföljer. Omsorgen för kolonialväsendet invecklade
F. 1892 i ett krig med Dahome (se d. o. Suppl.), som
slutade med detta konungarikes upplösning, och 1893
i en gränstvist med Siam, som måste köpa sig fred
genom stora landafträdelser. Utgången af valen till
deputeradekammaren hösten 1893 (republikanerna fingo
513 röster, bland dem 60 radikala och socialister, de
konservativa 68) stärkte regeringen och gaf ny fart åt
revancheplanerna. Dessa framträdde i bjärtaste dager
vid de stora festligheter, som bereddes den ryska
eskader, som i Okt. besökte Toulon för att återgälda
den franska eskaderns besök i Kronstadt 1891. I
slutet af Nov. tvangs emellertid ministèren att afgå,
och Casimir-Périer bildade d. 1 Dec. en ny. Denna
uppträdde med ganska stor kraft till ordningens
bevarande mot anarkistiska och arbetareoroligheter,
men då kammaren afgaf ett misstroendevotum med
anledning af regeringens förbud för arbetarna vid
statsjernvägarna att få deltaga i en arbetarekongress
i Paris, afgick den, och Dupuy återkom till makten,
d. 29 Maj 1894. Bland hans kolleger framstod snart
utrikesministern Hanotaux såsom den förnämste. Efter
Carnot, som d. 24 Juni till allmän sorg mördades
i Lyon af en anarkist, utsago kamrarna d. 27
s. m. med 423 röster af 845 Casimir-Périer till
republikens president. Den 8 Sept. s. å. afled i
England tronpretendenten grefven af Paris, och hans
äldste son, hertig Filip af Orléans, blef i stället
monarkisternas kandidat. — I slutet
af året beslöt nationalförsamlingen krig mot
Madagaskar, emedan hovaerna brutit fördraget af 1885
och mördat franska borgare. Hovaernas hufvudstad
eröfrades 1895, hvarefter ön blef en lydstat och
1896 en fransk koloni. Då Casimir-Périer ej, såsom
man hoppats, kraftigt uppträdde mot socialister
och anarkister, blef han snart utsatt för häftiga
anfall. En ny sensationsskandal utbröt dessutom i
början af 1895, då det visades, att ett sydfranskt
jernbanebolag förstått att skaffa sig oskäliga
förmåner af staten. Detta föranledde Dupuys fall
d. 14 Jan., och till allmän öfverraskning och harm
afgick äfven presidenten d. 15 s. m. Dupuy måste nu
fortfarande funktionera, till dess ny president valts,
hvilket skedde d. 17 Jan., då nationalförsamlingen
vid andra omröstningen utsåg Félix Faure, med 430
röster. Det af Ribot d. 24 Jan. bildade kabinettet
(det 34:de sedan 1871) föll redan i Okt. af samma
anledning som dess föregångare, sydbaneskandalen,
hvilken Ribot icke ville låta underkasta en
ny pröfning, sedan den redan en gång handlagts
af domstolarna. Den radikale kammarpresidenten
Bourgeois bildade d. 2 Nov. ett nytt kabinett,
hvilket redan från början häftigt, bekämpades af
den konservativa pressen och som i senaten hade
en gifven motståndare. I Febr. 1896 uppstod äfven
en våldsam konflikt mellan denna och kabinettet
med anledning af godtyckligheter, som utöfvats af
justitieministern. Härtill slöto sig snart andra
tvistefrågor, och ehuru Bourgeois hade den radikala
pressens och deputeradekammarens bistånd, var dock
senatens hållning så fast, att han d. 23 April
afgick jämte hela kabinettet. Den konservative och
protektionistiske Méline bildade d. 29 April ett
nytt. Den efterträdda vänskapen med Ryssland fick
ett i hela F. med entusiasm helsadt uttryck, då
tsar Nikolaj II och hans gemål i sammanhang med sin
rundresa till de europeiska hofven i Okt. 1896 voro
F:s gäster i Cherbourg, Paris och Châlons. Besöket
uppfattades såsom en högtidlig bekräftelse på en
fransk-rysk allians. J. Fr. N.
Frankrikes bank (Banque de France). Se
Bank. Suppl., sp. 574.
Frans, hertig af Alençon, sedan 1576 hertig af Anjou,
femte son af konung Henrik II och Katarina af Medici,
f. 1554, deltog 1574–76 på hugenotternas sida i
striden mot sin broder konung Henrik III och fick
genom en fred sistn. år (»paix de monsieur») såsom
apanage hertigdömena Aijou och Berry. Sedermera
kämpade han mot hugenotterna och 1581–83, på
nederländarnas sida, mot spaniorerna i Belgien och lät
kröna sig till hertig af Brabant och Flandern. F. var
närmaste arfving till franska kronan efter sin
barnlöse broder, och hans död, d. 10 Juni 1584, gaf
signalen till en våldsam tronstrid mellan Henrik af
Navarra och slägten Guise.
*Frans, konungar af Bägge Sicilierna. — 2. F. II
afled i Arco (Tyrolen) d. 27 Dec. 1894.
*Fransecky, E. F. v., tog 1882 afsked från
guvernörsposten och dog 1890.
Frans Josef, kejsare af Österrike m. m. Se. Frans,
sp. 239–240.
Franska Guinea (Guinée française), genom dekret af
d. 17 Dec. 1891 bestämdt namn för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
