Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska Guyana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lopez och nedre Ogowe och något senare mellersta
loppet af samma flod. Efter det fransk-tyska kriget
öfverläts kolonien åt sig sjelf. Men då Stanley
1877 hade upptäckt i Kongo en fri vattenväg från
Stanley Pool långt in i kontinenten, beslöt Brazza
(se denne. Suppl.) att medelst Ogowe åstadkomma en
beqväm förbindelse från Stanley Pool till hafvet,
och Frankrike gjorde vid sina förhandlingar med
den internationella Kongoassociationen anspråk ej
allenast på utsträckning af sin besittning till högra
Kongostranden, utan äfven på afträdande af 18 af
denna association i Kuilu-området anlagda stationer
samt fick sina anspråk erkända på Kongokonferensen
i Berlin (1885), hvarefter gränsfördrag afslötos med
Tyskland, Portugal och Kongostaten. På 1890-talet
hafva fransmännen sökt från Stanley Pool och mellersta
Ubangi komma i besittning af landet innanför Kamerun,
och genom öfverenskommelsen med Tyskland 1894
tillerkändes dem området ö. om det tyska Kamerun till
Tsadsjön i n.
*Franska literaturen. (Se Rättelser, bd 18, sp. 836,
hvartill må läggas, att Margareta af Valois,
sp. 251, föddes 1553, Honoré d’Urfé, sp. 259, föddes
1568, Mabillon, sp. 261, föddes 1632, Alfred de Vigny,
sp. 265, föddes 1797 och Gaston Paris, sp. 266,
föddes 1839). Ingen stor skald, värdig att upptaga
V. Hugos mantel, har på lyrikens område uppträdt
under de senaste årtiondena. De fina formvirtuoser,
som sedan 1860-talet plägade sammanfattas under
benämningen »Les parnassiens», och till hvilka
räknas bl. a. Th. de Banville, Fr. Coppée,
Sully-Prudhomme samt främst kanske Leconte de Lisle
(1818–94), hafva fått efterföljare i A. Theuriet
(f. 1833), hvars varma natur- och hemkänsla städse
framträder, Armand Silvestre (f. 1837), J. M. de
Hérédia (f. 1842), provençalen J. Aicard (f. 1848)
och F. Bataille (f. 1850). Stort inflytande vann
småningom Baudelaire (1821–67), hvars raffinerade
förskämningspoesi fullföljdes af »dekadenterna»
(se d. o. Suppl.), med den begåfvade hädaren J.
Richepin (f. 1849) och den äktlyriske bohêmienen
P. Verlaine (1844–95) i spetsen. Fransk-tyska kriget
och revanche-åtrån afspeglas i P. Déroulèdes (f. 1846)
patriotiska dikter. På dramats område representeras
en efterromantisk riktning af H. de Bornier
(f. 1825) och den fina genrekomedien af E. Pailleron
(f. 1834), medan H. Becque (f. 1837) beredt plats åt
den pessimistiska naturalismen på scenen. Kritikern
J. Lemaitre (f. 1853) har rönt rätt mycken framgång
som skådespelsförfattare. Romanens fysionomi har
länge bestämts af naturalismen, som förbereddes af
Champfleurys (1821–89) realism och före Zola uppträdde
ganska fullrustad i romaner af G. Flaubert (1821–80)
och bröderna de Goncourt. Zola har på senaste
tiden lagt de religiösa företeelserna under sitt
»experimentella» synglas (»Lourdes», »Rome»). En
mildare och mera graciös form af naturalismen
företrädes af A. Daudet (f. 1840), och hos
P. Bourget (f. 1852) förfinas densamma af psykologisk
själfullhet. Jämngod med Zola i skildringens energi,
men öfverlägsen i poetiska egenskaper är naturalisten
G. de Maupassant (1850–93). När Zola med sin roman
»La terre» (1887) nått det yttersta i den frånstötande
riktningen, uppsade honom åtskilliga yngre anhängare
tro och lydnad, bl. a. J. K. Huysmans och bröderna
Rosny, samt föresatte sig att låta lifvets ideala
eller »romaneska» sidor mera komma till uttryck
i romanen. Mera oberörda af tidsströmningarna
dikta J. Claretie (f. 1840; berättelser från
revolutionstiden m. m.), G. Ohnet (f. 1848),
som upphöjer borgerlig duglighet, Henry Gréville
(Alice Durand, f. 1842), med ryska ämnen, Ferd.
Fabre (f. 1830), hvilken utmärkt sig i skildringar
af presters själsstrider, P. Loti (Viaud, f. 1850),
behagfull skildrare af sjölifvet och fjärran land, den
idylliske A. Theuriet, schweizaren E. Rod (f. 1857)
m. fl. Den äfven såsom prosaberättare högeligen
intagande F. Coppée gör städse rättvisa åt de ädlare
sidorna hos menniskonaturen, och den mildt skeptiske
A. France (Thibault, f. 1844) har ryckt upp i ledet
bland franska språkets och prosadiktens mästare. — Om
franska tidningar och tidskrifter se vidare Tidning,
sp. 275–277, och Tidskrift, sp. 292.
Franska patriotföreningen. Se Patriotligan.
Franska revolutionen (Stora franska revolutionen
l.1789 års revolution). Se Frankrike, sp. 222 o. f.
Franska Sudan, den ö. om kolonien Senegal och Rivières
du Sud belägna delen af de franska besittningarna i
nordvestra Afrika: kretsarna Bakel, Kayes och Medine,
Bafulabe och Batumbe, Kita och Kundu, Niagassola,
Bammako, Sikira, tillsammans omkr. 132,000 qvkm.,
med 284,000 innev., hvartill kommer ett antal
skyddsstater (Samorys rike, Futa Djallon m. fl.),
så att hela området beräknas till 1,231,500 qvkm.,
med 8,8 mill. innev. Det förvaltas sedan d. 18
Aug. 1890 af en militärbefälhafvare, som sedan
1895, lyder under generalguvernören i Franska
Vest-Afrika. Militärbefälhafvaren residerar i
Kayes, från hvilket går en 150 km. lång jernväg
till Bafulabe.
Franska Vest-Afrika, generalguvernement. Se Franska
Guinea. Suppl.
Fransk hvitgarfning. Se Läder.
Fransk-klassisk. Se Psevdoklassisk.
*Fransk lilja. Grefven af Chambord dog 1883.
Fransk trädgårdsstil. Se Trädgårdskonsten, sp. 858.
Fransk violinklav. Se G-klav.
Fransquillon [frangskijå’ng], i Belgien namn på
flamländare, som föredrager det franska i språk,
seder och bildning framför det flamländska; i
Elsass-Lothringen anhängare af det fransk-vänliga
partiet.
*Franz, Robert, dog i Halle d. 24 Okt. 1892.
*Franz, Julius, dog i Berlin d. 16 Dec. 1887.
*Franzén, F. M. Jfr C. D. af Wirsén: »Minne af
biskopen Doktor Frans Michael Franzén» (i Sv. akad:s
handl. ifrån år 1886», 2:dra bandet, 1888).
Franzensburg. Se Laxenburg.
*Franzos, K. E., är son till en tysk-judisk
läkare. Sedan 1886 utgifver han i Berlin
halfmånadsskriften »Deutsche dichtung». Hans första
liffulla kulturskildringar från sydöstra Europa hafva
öfversatts till svenska (»Från Half-Asien», 1881). F:s
senare romaner och noveller, Stille geschichten
(1880), Der präsident (1884:, »Presidenten», s. å.),
Die schatten (1888; »Skuggor», 1895) och Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
