Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frejdebetyg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
licentiatexamen och s. å. promoverades till
filos. doktor, den första qvinna, som i Sverige
graduerats. Sedan 1890 är hon studierektor vid
Ahlinska skolan i Stockholm. Hon har författat
bl. a.: Bidrag till kännedomen om Sveriges och
Nederländernas diplomatiska förbindelser under
Karl X Gustafs regering (1883), Den qvinliga
elementarundervisningen i Frankrike (1885), Erik
Oxenstierna. Biografisk studie (1889), Märkvärdiga
qvinnor (2 bd, 1889–91), Teckningar ur den svenska
adelns familjelif i gamla tider (1895), delar af
»Reports from the swedish ladies’ committee to
the worlds Columbian exposition 1893» samt den vid
samma tillfälle utgifna Den svenska qvinnans sociala
ställning.
*Friesen, E. von, afled 1884.
1. Friesen [frīsen], Karl Sebastian von, skolman,
skriftställare, född d. 10 Sept. 1846 i Hökhufvuds
socken, Stockholms län, blef student i Upsala
1863, idkade klassisk-filologiska och estetiska
studier, promoverades 1869 till filos. doktor,
utnämndes 1879 till lektor i latin och grekiska vid
högre latinläroverket å Södermalm i Stockholm och
har sedan 1884 varit tillf. rektor för detsamma.
F. var 1881–86 ledare af den teoretiska profårskursen
i Stockholm. 1885–90 var han ledamot af
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor,
blef 1889 ledamot af direktionen öfver institutet
för blinda och 1891 af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk. Han var sekreterare
i 1882–84 års läroverkskomité. 1896 valdes
han af Stockholms stad till ledamot af Första
kammaren. Literärhistoriska uppsatser af hans hand
hafva influtit i åtskilliga publikationer, och för
undervisningens behof har han öfversatt och bearbetat
Sig. Müllers »Handbok i verldslitteraturens
historia» (1883) samt omarbetat Bjurstens läsebok
(1890).
2. Friesen [frīsen], Sixten Gabriel von, skolman,
riksdagsman, den föregåendes broder, född d. 11
Dec. 1847 i Hökhufvuds socken, Stockholms län,
blef student i Upsala 1865, filos. kandidat 1870 och
filos. doktor 1877, med matematik till hufvudämne.
Sedan han 1871–76 tjenstgjort såsom extra lärare och
e. o. lektor vid Stockholms gymnasium, förordnades
han att från 1876 vara vice rektor vid Stockholms
nyinrättade realläroverk, hvilket blef fullständigt
1880, och sistn. år utnämndes han till lektor i matematik och fysik
derstädes, hvarjämte han 1880–91 var rektor
för realläroverket. Han satt såsom ledamot i
läroverkskomitéerna 1879–80 och 1882–84, var
1880–91 ledamot af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk, 1880–89 ledamot i
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor
och är sedan 1881 ledamot af direktionen öfver
Gymnastiska centralinstitutet samt sedan
1891 af direktionen för Folkskolelärarnas
pensionsinrättning. Han var 1890–91 led. af den
komité, som förberedde införandet af småskolelärares
m. fl:s ålderdomsunderstödsanstalt. Lärjunge till
A. M. Kjelldahl (se denne), har F. tillgodogjort
sig de fruktbärande sidorna i dennes matematiska
undervisningsmetod. — F. har varit en af Stockholms
stads liberala representanter i riksdagens Andra
kammare 1885–87 (äfven vid Maj-riksdagen 1887) och
sedermera alltifrån 1891. Han var 1886 och
1887 ordförande i kammarens första tillfälliga
utskott, och såsom en bland det frihandelsvänliga
partiets mest dugande förmågor valdes han till ledamot
i statsutskottet 1892–97. Han utsågs
1892 och 1893 till statsrevisor och har sedan
1893 varit fullmäktig i riksbanken.
*Friggeråker, socken. 1,300 har. 521 innev.
(1895). Annex till Falköpings stad, Falköpings,
kontrakt.
Friggesund. Se Iggesund.
Frigorifer (af Lat. frigus, köld, och ferre, bära),
ismaskin. Se Carrés ismaskin.
Frihamn (Ital. porto franco), en hamn, dit varor från
alla land få tullfritt införas. Frihamnen är ett noga
begränsadt område, som betraktas liggande utanför
rikets tullgräns, hvadan allt, som finnes derinom, är
befriadt från såväl all tullafgift som all eftersyn
och kontroll från tullverkets sida. Naturligtvis
hafva dock varorna att draga andra afgifter, såsom
hamnpengar o. d. Deremot erlägges tull, när varan
föres från frihamnen till annan ort inom samma
land. Frihamnen befordrar på ett effektivt sätt ett
lands skeppsfart och grosshandel samt gör det möjligt
att konkurrera med utlandet såväl genom transitohandel
som genom export af sådana artiklar, vid hvilkas,
fabrikation utländskt material användes. Den förnämsta
fördelen framför frilagret (se d. o. Suppl.) är
den att den besvärliga och kostsamma kontrollen
undvikes. — Frihamnsinstitutionen är gammal. I
Frankrike var Marseille frihamn under 1700-talet,
men beröfvades denna förmån af konventet. I Tyskland
behöllo Hamburg och Bremen äfven efter Tyska rikets
bildande (1871) sina särskilda tullområden; då dessa
städer 1888 tvungos att inträda i Tyska tullföreningen
(se d. o.), afskildes vissa områden, som förblefvo
frihamnar. Dessa äro jämte Trieste och Köpenhamn
(sedan 1894) kontinentens förnämsta frihamnar.
I Sverige utfärdade Karl XII 1712 befallning om
inrättande af en frihamn vid Slite, men någon
verkställighet följde icke. Sedermera väcktes
ehuru utan påföljd vid riksdagarna 1747, 1762 och
1771 förslag att Marstrand skulle förklaras för
porto franco. (Vid de bägge senare riksdagarna
framkastades derjämte plan till frihamn vid Visby
och Slite.) Men på grund af en af Marstrand 1774
gjord och af Kommerskollegium tillstyrkt ansökan
utfärdades d. 15 Aug. 1775 en k. kung. om inrättande
af frihamn derstädes. Utom de bestämmelser, som
afsågo sjelfva frihamnsinstitutionen, stadgades
fri religionsöfning för alla slags utländingar,
som slogo sig ned i staden. Alla stadens
innevånare befriades från personella utskylder
och bevillningar, och slutligen förklarades staden
äfven för en fristad, der alla, som flytt ur Sverige
för gäld eller brott, hvilka icke gingo å lif och
ära eller voro statsbrott, skulle få slå sig ned
utan fara för sig sjelfva och sin egendom. Både
Göteborgs stad och Ostindiska kompaniet sökte väl
lägga hinder i vägen för Marstrands privilegier,
men fåfängt. Emellertid medförde icke frihamnen de
påräknade fördelarna. Visserligen tilltogo stadens
handel och inkomster rätt betydligt, men för det
öfriga landet var frihamnen utan betydelse. Den blef
en hufvudort för smugglerierna på vestkusten. Till
följd deraf upphäfdes d. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
