Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönlandsfalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Havana, med hvilket det är förenadt genom
jernväg. 12,618 innev. (1887).
*Guipúzcoa hade 181,845 innev. 1887.
*Guiraud, E., dog 1892.
Guittone d’Arezzo, italiensk skald, född omkr. 1230
nära Arezzo, lemnade på 1260-talet hustru och barn
för att inträda i den andliga riddareorden Frati
gaudenti (l. Cavalieri di Santa Maria) och predika
mot tidens sedeslöshet. Död 1294 i Florens. Man
tillskrifver G. 41 sonetter, två ballader samt ett
antal dels erotiska, dels politiska canzoner, alla
ganska medelmåttiga. Om hans diktnings allvarliga
karakter se Italienska literaturen, sp. 927–928. Ett
fyrtiotal sedelärande bref på prosa af G. (de äldsta
i italienska literaturen) utgåfvos 1745. Hans dikter
hafva utgifvits 1527, 1828 och senast på 1880-talet
ai D’Ancona o. a.
*1. Guizot, F. P. G. Om hans döttrar Henriette och
Pauline se Witt, H. de.
Gujarat, Gujarati. Se Gudjarat, Gudjarati.
Gujranwala. Se Gudjranvala.
Gujrat. Se Gudjerat.
Gulab Singh, herskare i Djamnu (se d. o. Suppl).
*Gula febern, Prof. Giuseppe Sanarelli,
elev af Pasteur, lyckades 1897 upptäcka gula feberns
bacill.
Gulak, P. A. Se Lillryska literaturen, sp. 1315.
Gula rasen. Se Mongoliska rasen.
Gula sporreblomman, bot. Se Linaria.
Gulbranson, Ellen, operasångerska, f. Nordgren i
Stockholm d. 8 Mars 1863, studerade vid konservatoriet
1880–83, derefter för fru Marchesi i Paris och
har med stort bifall uppträdt i Stockholm (1889,
1895) som Amneris i »Aida», Ortrud i »Lohengrin»
och Elisabet i »Tannhäuser», i Köpenhamn (från 1890)
dessutom såsom Kleopatra och Valkyrian, hvilken senare
rol hon gjort äfven i Baireuth och Berlin genom hela
Nibelungencykeln (1896). Hennes förtjenster bestå
mindre i sjelfständig uppfattning och nyskapelse
än i betydande receptivitet samt väsentliga yttre
företräden: en i vissa lägen kraftig stämma,
en imposant figur och mimisk uttrycksförmåga.
A. L.
Gul bresilja. Se Gulholz.
Gulbrunagallstekeln, zool. Se Ekgallsteklar.
Gulbrämade dykaren, zool. Se Dykareslägtet.
*Guld har utan tvifvel varit den metall, som först,
genom sin glans, ådrog sig menniskans uppmärksamhet
och som hon tidigast, på grund af dess lätta
bildbarhet och smältbarhet, lärde sig bearbeta. Dess
stora lämplighet som ämne för prydnader å ena sidan
och dess naturliga sällsynthet å den andra gåfvo åt
denna metall redan i den menskliga odlingens första
början ett utomordentligt högt handelsvärde. Det
samlades i betydlig mängd redan många århundraden
f. Kr. i furstars och tempels skattkamrar i Främre
Asien, Egypten och Grekland, och redan under denna
period tjenade guldet som värdemätare (se Mynt).
Guldproduktionen är underkastad periodiska vexlingar,
hvilka hufvudsakligen bero på
upptäckter af nya guldrika alluviallager. Om ock dessa
lager ofta en längre tid lemna en utomordentlig
afkastning, måste de dock förr eller senare uttömmas,
och då följer på en guldproduktionens flod en ebb,
under hvilken man är hänvisad till den mera kostsamma
bearbetningen af qvartsgångar, som innehålla endast
spridda guldpartiklar, samt andra föga gifvande
fyndorter. Så äro guldsandlagren i Mindre Asien
(Frygien och Lydien) och Arabien, om hvilka Herodotos
och Strabon berätta, för länge sedan uttömda; likaså
många rika fyndorter i Amerika, som bearbetades
af spaniorerna i 16:de årh. Detsamma gäller om
den i förra hälften af 1700-talet så betydande
guldproduktionen i Brasilien, hvilket land 1691–1800
lemnade guld för omkr. 2,115 mill. kr. I de första
årtiondena af 1800-talet hade den årliga tillförseln
af nytt guld sjunkit till ett relativt minimum,
och först med 1830-talet inträdde en ökning genom
upptäckten af guldförande alluviallager på östra
sidan af Uralbergen (redan i forntiden bearbetade),
hvilka jämte de i Altaibergen visa sig ännu ganska
gifvande. 1845 var Rysslands produktion af guld nästan
dubbelt så stor som Syd-Amerikas, och båda lemnade
nära 3/4 af allt på jorden vunnet guld. En alldeles
utomordentlig ökning i guldproduktionen inträdde genom
upptäckterna (1848 och 1851) af de rika
alluviallagren i Kalifornien och Australien. Förenta
staternas guldproduktion var 1848–90 1,812,2
mill. doll., hvaraf Kalifornien de första åren
(till 1859) lemnade allt, men 1890 endast 38
proc. Den australiska guldproduktionen nådde sin
höjdpunkt i Viktoria 1857, med omkr. 88,000 kg.,
hvarefter den aftog och gaf 1891 endast 17,927 kg.;
hela produktionen i denna koloni 1851–94 beräknas
till 1,848,956 kg.; Nya Syd-Wales anses hafva lemnat
344,000 kg. o. s. v. Beloppet af det i Australien
(med Nya Zeeland) funna guldet 1851–90 beräknas till
2,634,360 kg. Andra mera vigtiga guldland hafva på
senare tid blifvit Venezuela, Indien (företrädesvis
Maisur), men framför allt jordens f. n. mest
guldproducerande land Transvaal, der brytning af
guldförande qvarts är öfvervägande. Produktionen, som
blef nämnvärd först 1886, nådde sitt maximum 1895,
med 78,035 kg. Sammanlagdt har från Syd-Afrika
åren 1884–95 erhållits 303,228 kg. (omkr. 750
mill. kr.). Enligt Soetbeer uppgick den årliga
guldproduktionen 1493–1520 till 5,800 kg., 1521–1600
till 7,470 kg., 1601–1700 till 9,120 kg., 1701–1800
till 19,000 kg, 1801–50 till 23,700 kg. och beräknas
sedan dess (1851–95) hafva varit omkr. 188,000 kg.,
varierande mellan 107,150 kg. år 1851 och 301,361
kg. 1895. Af sistnämnda qvantitet kommo 62,836
kg. från Australien, omkr. 80,000 kg. från Afrika och
59,400 kg. från Förenta staterna. Guldproduktionens
ofvannämnda tillväxt under de senare åren måste
tillskrifvas uteslutande de nya upptäckterna
i Transvaal, Queensland och Vest-Australien
(Coolgardie, Murchison m. fl. st.), hvaremot de
äldre fyndorterna i det hela visa en fortskridande
tillbakagång. Förhållandet mellan mängden af vaskguld
och af guld erhållet ur qvartsgångar har under
de sista 20 åren väsentligen ändrats. Medan förr,
enligt Suess (»Die zukunft des goldes», 1877), 9/10
af allt guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
