Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hede ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammal började han studera på målaren Gérömes atelier
i Paris. Han märkte emellertid snart, att han
slagit in på orätt bana, lemnade Paris, och utan
annat mål än att söka näring för sin ande begaf
han sig ut på långresa, genomströfvande Italien,
Grekland och Österlandet, hvilket sistnämnda särskildt
fängslade honom. De stämningar, intryck och syner han
upplefvat på denna resa äro nedlagda i diktsamlingen
Vallfart och vandringsår (1888), hvilken med ens
förskaffade H. ett berömdt namn som skald. En
utpräglad personlighet framträdde i dessa dikter,
med sjelfständig syn på tingen och med nya strängar
på sin lyra, hvilka i trotsigt utmanande toner
sjöngo »lifsglädjens» pris och käckt och ohöljdt
predikade en estetisk hedendom. Dessa färgrika
dikter med sina fantasirika skildringar, hemtade
från åldriga kulturhärdar och stora förhållanden,
afgåfvo tillika en ljungande protest mot den då
ännu herskande realismen inom vår literatur och den
hvardagsprosa, de »gråväderstankar», som tyngde
henne, en protest, som ännu mer bestämdt framträdde
i broschyrerna Renässans (1889) och Pepitas bröllop
(1890, en fingerad recension, skrifven i förening
med O. Levertin), i hvilka H. tager till orda för en
ny diktens och konstens renässans. Samtidigt utgaf
han Från Col di Tenda till Blocksberg (1888), en
reseskildring i glänsande prosa och med originella
synpunkter, och romanen Endymion (1889; 2:dra
uppl. 1894), med ämne från Österlandet, en fängslande
variation på prosa af det tema han anslagit i den
stora dikten »Damaskus» i »Vallfart och vandringsår».
H., som efter afslutade »vandringsår» varit bosatt
dels på fädernegården Olshammar, dels i hufvudstaden,
arbetade under dessa år på Hans Alienus (3 dlr, 1892),
en af de egendomligaste och mest storslaget anlagda
dikter inom den samtida literaturen. Arbetet omfattar
tre afdelningar (»Löftet», »Hades» och »Hemkomsten»),
hvilka inledas och afslutas med versifierade stycken,
under det skildringen för öfrigt är utförd på
prosa. Dikten utgör ett slags afspegling i fantastisk
form af sin författares själstillstånd och ger uttryck
åt hans egna genomlefvade känslor och stämningar. Den
är så till vida ojämn, som den jämte utomordentligt
praktfulla partier (t. ex. inledningen till andra
och tredje afdelningen — den senare innehållande den
berömda »pilgrimssången» — samt skildringen af Hans
Alienus’ underjordsvistelse och Sardanapalos’ hof)
innehåller äfven matta och alltför långt utdragna,
men måste afgjordt räknas till de mest betydande
inom vår nyaste literatur. Äfven här för skalden
energiskt lifsglädjens talan, men stamningen är redan
mer bruten än i ungdomsdikterna. — Hans Alienus med
allt sitt högljudda tal om att omsätta i handling den
glada hedendomen täres af det vemod, som den ensamme,
oförstådde alltid känner i sin sammanstötning med en
samtid, som dyrkar helt andra ideal. Hans Alienus
vänder till slut, trött af sitt kringströfvande i
främmande land och tider, tillbaka till eget land,
och så har äfven hans skald gjort i sina nya Dikter
(1895). Just hemlängtan och hemkänsla hafva i dem
funnit vackra uttryck, och på samma gång klingar
vemodets ton starkare än förr. Det glada
skönhetslifvet har liksom löst sig upp och
förflyktigats, och det granna färgspelet på ytan
är dämpadt; i dess ställe ljuda oss här djupare
toner till möte. Mycken stämningsfullhet röjer
sig i dessa dikter, af hvilka många äro i sitt
slag fulländade poetiska konstverk. Efter en för
studier i Karl XII:s tid 1895–96 företagen resa
i Ryssland har H. börjat utgifva Karolinerna (I,
1897), en serie berättelser på prosa, afsedda att
i sins emellan fristående noveller lemna en samlad
bild af den karolinska tiden. Åtskilliga af dessa
berättelser, t. ex. »Det befästa huset», »Gunnel
Fatburs hustru», »Vid kyrkovallen», »Fången», äro
genialiska situationsbilder.
I broschyren Modern barbarism (1894) har H. med
skärpa dragit i härnad mot det alltför »stilenliga»
restaurerandet af gamla, historiskt märkliga
byggnadsverk, och i uppsatsen Om svenskarnes lynne
(i »Ord och bild», 1897) har han lemnat en i många
afseenden träffande karakteristik af vårt folk.
H. kan betraktas såsom vår främste nu lefvande
skald af det yngre slägtledet. Beröringspunkter med
Byron fattas ej, och i sitt energiska häfdande af
fantasiens och den genialiska personlighetens rätt
är H. afgjordt romantiker. Utom af förut antydda
egenskaper utmärkes hans författareskap af en
slagfärdighet i uttryckssättet och en förvånande
sinnrikhet, hvilken senare egenskap mången gång
låtit honom uppnå lika slående som djupa verkningar.
J. A. R–m.
*Heider, G. A., lemnade tjensten 1880 och dog 1897.
Heideridare. Se Hejderidare.
Heidr, Fornnord. Se Hed, Nord. mytol.
*Heilbronn hade 33,463 innev. 1895.
*Heilbuth, F., f. 1826 (1830?), afled 1889.
Heil dir im siegerkranz [sīger-], T. (»Hell dig
i segrarens krans»), begynnelseorden till den
preussiska nationalhymnen. Sången skrefs, till den
engelska folksångens melodi, af H. Harries för att
fira den danske konung Kristian VII:s födelsedag d. 29
Jan. 1790, utkom, omarbetad af B. G. Schumacher, d. 17
Dec. 1793 i »Spenersche zeitung» såsom »Berlinarnas
folksång» och blef kort derefter nationalhymn.
Heiligberg, vallfartsort. Se Přbram.
Heim, Albert, schweizisk geolog, f. 1849, sedan
1873 professor vid polyteknikum i Zürich och
sedan 1875 derjämte vid universitetet derstädes,
är en af grundläggarna af de moderna åsigterna
om bergskedjebildningen. Han har skrifvit en
mängd arbeten, af hvilka här må nämnas endast
Untersuchungen über den mechanismus der
gebirgsbildung (2 bd, 1878), samt utgifvit en
geologisk karta öfver Schweiz (i skalan 1 : 500,000;
i fortning med Schmidt 1894) och för undervisningen
afsedda geologiska reliefbilder i gips (öfver
vulkaner, glacierer o. s. v.).
Heimburg, W., psevdonym. Se Behrens, B. Suppl.
Heimdal, en i Upsala 1891 bildad (ehuru först 1893
offentligt framträdande) studentförening, som vill
verka för »en lugn och sansad samhällsutveckling på
det beståendes grund» genom att sammansluta studenter
till arbete i folkbildningens tjenst. Den utgifver
»Föreningen Heimdals folkskrifter»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
