Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högseröd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Iacini (Jacini), S., dog 1891.
Iarchi. Se Isaaki.
Iasione, bot. Se Jasione.
Iateorrhiza, bot. Se Kolumbo-rot.
Ibagué [-gē, hårdt g], hufvudstad i depart. Tolima,
republ. Columbia, på 1,230 m. höjd. 18,000
innev. (1892). Grufdrift.
*Ibanag. Se äfven Tagaliska språk.
*Ibb, Sankt. 751 har 1,072 innev. (1896).
Ibbs. Se Ybbs.
Ibea, benämning på Britiska Öst-Afrika (se
d. o. Suppl.).
Iberville [-vi’ll], flodarm från Mississippi (se
d. o.).
Ibmel, Lappsk mytol. Se Jubmel.
*Ibn-el-Athir. Se Rättelser, bd 18, sp. 843.
Ibn-Kaldun. Se Ibn-Chaldun.
Ibn Muʿti (Zein-ed-dîn Abû-l-Husein Jahjâ bin
ʿAbd-el-muʿte bin ʿAbd-en-nûr ez-zawâwi el-Marribi),
arabisk grammatiker, f. 564 efter Hedjra (1168–69),
tillhörde hanefiternas sekt, lefde en tid i Damaskus,
der han hade en stor lärjungeskara, men flyttade
sedermera till Fostat. Död i Kairo 628 (1231). Under
vistelsen i Damaskus utarbetade I. Ed-Durra el-alfîje
fî ʿilm el-ʿarabije (»Den tusenfaldiga perlan,
innehållande arabisk grammatik»), hvilken titel
afser versernas antal. Denna grammatiska dikt, som
egentligen gjort I:s namn bekant, utgafs i svensk
öfvers. med kommentar af K. V. Zetterstéen 1895
(tryckt i Leipzig).
Ibrahim, kalifer. Se Kalif, sp. 55 och 57.
*Ibsen, Henrik Johan. Hans skådespel »Kjærlighedens
komedie» (»Kärlekens komedi») uppfördes i Stockholm
1889, »Brand» 1885, »Peer Gynt» 1895, »De ungas
förbund» 1869 (ej 1879), »Gengangere» (»Gengångare»)
1883. 1884 utkom Vildanden (uppf. i Stockholm 1885),
i hvilken den ibsenska idealismen med skärpa uppträder
mot den pessimistiska sidan af hans
lifsuppfattning. »Tar Ni lifslögnen från en
genomsnittsmenniska, tar Ni med detsamma från henne
lyckan». Ett mildare, humanare sinnelag möter oss
i Rosmersholm (1886; uppf. i Stockholm 1887) och
Fruen fra havet (1888; »Frun från hafvet», uppf. i
Stockholm 1889), der intresset samlar sig kring de
två qvinnorna »Rebekka West» och »Ellida Wangel»,
den ena med ett skuldbelastadt förflutet, men förädlad
genom kärlekens makt, den andra, förut hemlös i sitt
eget hem, förvandlad
genom sitt val »i frihet och under ansvar». Som
en motsats till dessa två qvinnor framträder Hedda
Gabler (1890, uppf. på Nya teatern i Stockholm s. å.),
hufvudstadsdamen utan lifsmål, som förkrympes och
går under i det strängt konventionella samfund,
som hon tillhör, och som hon till följd af sin
egoism måste tillhöra. I Bygmester Solness (1892;
uppf. i Stockholm 1893) möta vi en representant
för den egoism, som är förherskande i konkurrensens
århundrade, en karakter, som är nära beslägtad med
»konsul Bernicks» i »Samfundets stötter». I Lille
Eyolf (1894) och John Gabriel Borckmann (1896;
uppf. på Vasateatern i Stockholm 1897) står man gent
emot samma idéer, som förfäktats i »Rosmersholm»
och »Samfundets stötter».
I. besökte 1885 efter 11 års förlopp sitt fädernesland,
men fann sig trots de politiska förändringar, som egt
rum, allt annat än tillfredsställd; 1887 besökte han
Danmark och Sverige och var då i Stockholm föremål
för den varmaste hyllning. Sommaren 1891 återvände
han till Norge och har sedermera varit bosatt i
Kristiania.
I:s anseende som dramatisk diktare har med åren
vunnit allt större utbredning, och han torde bland
verldens nu lefvande skådespelsförfattare vara
den mest kände och den mest omdebatterade. Alla
hans arbeten hafva öfversatts på tyska, några
äfven på franska, engelska, holländska och finska,
ett och annat dessutom på italienska, tsjechiska,
polska, magyariska, serbiska och ryska. Stycken af
honom hafva uppförts – utom i Sverige, Finland och
Danmark – i Tyskland, Österrike, Ungern, Schweiz,
Polen, Ryssland, Serbien, Italien, Belgien, England,
Frankrike och Nord-Amerika. I flere land, särskildt
i Tyskland och England, har den dramatiska alstringen
tagit tydliga intryck af I. (»ibsenianism», »ibsenska
skolan»), och sjelfva fransmännen erkänna, att de
hafva något att lära af I. Till den i hufvudartikeln
meddelade literaturförteckningen rörande I. må
ytterligare läggas: H. Jaeger: »H. I. 1828–1888»
(1888) och »H. I. og hans verker» (1892), Robinson
(O. O. U. v. Feilitzen): »I. och äktenskapsfrågan»
(1882), L. Passarge: »H. I. Ein beitrag zur neuesten
geschichte der norwegischen nationalliteratur»
(1883), H. Bahr: »H. I.» (1887), L. Berg: »H. I. und
das germanenthum in der modernen literatur» (s. å.),
O. Brahm: »H. I., ein essay» (s. å.), E. H. Schmitt: »I. als
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
