Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tientsin 1885 (enligt hvilken de båda, makterna
endast efter gemensamt aftal skulle skicka trupper
till Korea). Då Kina, som hade gamla anspråk
på öfverhöghet öfver Korea, protesterade mot J:s
inblandning och vägrade att samverka med detta till
ordningens återställande, besatte japanerna i Juli
Koreas hufvudstad Söul togo konungen i sitt särskilda
hägn, tvungo honom till en off- och defensivallians
och proklamerade Koreas oafhängighet. Kina beslöt
att med vapenmakt fördrifva japanerna från Korea,
och kampen utbröt (till sjös) i slutet af Juli,
men krigsförklaringen utfärdades först d. 1 Aug. Det
visade sig i de nu följande händelserna huru ofantligt
J. gått framåt: det hade till sitt förfogande
en förträffligt organiserad här och flotta, en
ypperligt utbildad personal, tidsenliga vapen och en
fullt modern krigsledning. Japanernas I:sta armé slog
d. 15 Sept. en kinesisk kår på 15,000 man vidt staden
Ping-jang (vid Talong-floden, ungefär halfvägs emellan
Söul och mandsjuriska gränsen) och eröfrade dagen
derpå staden. En kinesisk flotta, hvilken betäckte
transportskepp med 5,000 man ombord, som höllo på
att debarkera vid mynningen af Jalufloden (Koreas
gräns mot Mandsjuriet) anfölls d. 17 Sept. af
japanska flottan under amiral Ito och förlorade 5
krigsfartyg. Den segrande japanska hären gick d. 24–25
Okt. under marskalk Jamagata öfver Jalu-floden,
slog d. 26 på flykten 15,000 kineser och tog stort
byte. Riksdagen, som å nyo sammankallats, beviljade
under nationel hänförelse nödiga medel till krigets
fortsättning. Man beslöt att flytta detta in i hjertat
af Kina. En II:dra armé under marskalk Ojama landsteg
i sydligaste delen af halfön Liao-tung (som skjuter
ut emellan Korea-bukten och Petsjili-viken), tvang
kineserna att utrymma fästningsverken vid Talienvan
och eröfrade d. 21–22 Nov. den s. derom liggande
stora krigshamnen Port Arthur. I Jan. 1895 gingo en
del af Ojamas armé och en III:dje armékår öfver till
halfön Sjan-tung, som s. om Petsjilivikens mynning
skjuter ut i Gula hafvet, och angrep den starkt
befästa krigshamnen Vei-hai-vei, dit spillrorna af den
kinesiska flottan tagit sin tillflykt. Forten intogos,
en del af den kinesiska flottan förstördes, och
återstoden föll i japanernas händer, då Vei-hai-vei
d. 13 Febr. bragtes till kapitulation. Under tiden
hade I:sta armén ryckt fram i Mandsjuriet, der
kineserna samlat 50–60 tusen man, och öppnade sig
slutligen genom eröfringen af Niu-tschvang (å. 4 Mars)
och Jing-tse (d. 6 s. m.) vägarna till Mukden och
Peking. I sista dagarna af Mars intog japanska flottan
Makung på Pescadores-öarna (emellan ön Formosa och
fastlandet) och hotade derifrån Syd-Kinas hamnar. I
denna kritiska situation såg sig Kina, hvilket redan
i Febr. öppnat fredsunderhandlingar, tvunget till
stora eftergifter i freden, som å dess vägnar slöts af
vicekonungen Li-hung-chang i Sjimonoseki d. 17 April,
och som ratificerades d. 8 Maj. Kina erkände Koreas
oafhängighet, afträdde halfön Liao-tung till 40°
n. br., Formosa och Pescadores-öarna samt förband sig
att betala 200 mill. taels i krigskostnadsersättning,
att öppna ytterligare 4 hamnar för främmande makters
undersåtar (ej endast för japanerna) och
bereda dem åtskilliga lättnader i fråga om rätten
att idka handel och industri i landet. J:s vunna
herskareställning i Öst-Asien väckte oro hos
flere makter, som hade att bevaka intressen der, i
synnerhet hos Ryssland, som, understödt af Frankrike
och Tyskland, förmådde J. att afstå från Liao-tung
mot en godtgörelse af 30 mill. taels — en eftergift,
som bidrog till ministèren Itos fall i Sept. 1896,
då grefve Matsukata blef konseljpresident och
finansminister och grefve Okuma utrikesminister
(efter grefve Mutsu). I Korea reste sig snart
motstånd emot J:s inflytande; drottningen-regentinnan
afskedade reformministèren och upplöste den under J:s
påtryckning efter europeiskt mönster bildade hären. Då
med anledning deraf ett måhända af J. underblåst
uppror utbröt, i hvilket drottningen mördades
(Okt. 1895), besatte ryssarna sitt legationshus i Söul
med marinsoldater, och konungen sökte der skydd. Den
redan förut starka anti-ryska stämningen i J. ökades
derigenom och genom Rysslands misstänkta förtrolighet
med Kina. Och säkerligen är det för att kunna möta
Rysslands sträfvan efter inflytande i Korea och Kina
som Japan använder största delen af de från Kina
vunna millionerna till krigsmaktens förstärkning. I
känslan af sin makt har J. ock kraftigt protesterat
mot Förenta staternas annexion af Havaii (1897),
dit japaner i mängd invandrat och der de genom fördrag
äro i besittning af stora rättigheter. Inom sitt eget
land stå de nu nära den efterfikade jämlikheten med
främlingarna, sedan genom fördrag under de senaste
åren Förenta staterna och de förnämsta sjöfarts- och
handelsidkande makterna i Europa (bl. a. Sverige-Norge
d. 2 Maj 1896) afstått från konsulsdomsrätten mot rätt
för deras resp. undersåtar att öfverallt i J. idka
handel och förvärfva fast egendom.
J:s vigtigaste historiska verk äro de gamla annalerna
Kojiki (712, omf. tiden till år 627) och Nihongi
(720, omf. tiden till 699). Af europeiska arbeten må
framhållas R. Alcock: »The capital of the Tycoon»
(1863), Adams: »The history of J.» (1874–75:
omf. tiden till 1871) och J. Rein: »J. nach studien
und reisen» (1881–86).
Japansk konst. Alstren af japanernas måleri och
konstindustri hafva i våra dagar i stora massor
öfverförts till de europeiska landen, der de väckt
en storartad uppmärksamhet, blifvit föremål för
vetenskapligt studium och i icke ringa mån påverkat
konsten, särskildt den dekorativa.
Måleriet. Liksom den japanska byggnadskonsten (föga
känd och, som det synes, föga betydande) stammar
från kineserna, fick deras målningskonst äfvenledes
sina första impulser (i 5:te årh. e. Kr.) från
Kina. Den i 6:te årh. i Japan införda buddhistiska
religionen gaf genom sin praktfulla gudstjenst
och tempelinredning målningskonsten en stark
väckelse. Japans förste nationelle målare är Kose
no Kanaoka (8:de årh.). De, som följde efter honom
(Kose-skolan), valde företrädesvis buddhistiska motiv,
men småningom upptogos japansk-nationella ämnen. Det
buddhistiska måleriet, som fortsatts ända till våra
dagar och i Cho Densu (d. 1427) nådde sin höjdpunkt,
utmärkes af stark färgprakt, sträfvan efter dekorativ
effekt och rikligt användande af guld. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
