Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindhagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litorina-hafvet l. det postglaciala hafvet, geol.,
benämning på det haf, som under den postglaciala tiden
sköljde Sveriges kuster. På grund af den postglaciala
sänkningen, som genom Öresund och Bältena bragte det
förut afspärrade Östersjöbäckenet i förbindelse med
Kattegatt och Nordsjön, förvandlades Ancylussjön (se
d. o. Suppl.) till ett inhaf. Dettas vatten var vid
tiden för hafvets största utbredning saltare än den
nutida Östersjöns, hvarför Litorina litorea, som nu
ej träffas i Östersjön innanför Rügen, samt Litorina
rudis var. tenebrosa, som nu upphör vid Bornholm,
då kunde lefva ända upp i Bottenhafvet, den senare
ända vid Haparandas breddgrad. Det är efter dessa
snäckor som benämningen L.-hafvet uppkommit. Äfven
Mytilus edulis, Tellina baltica, Cardium edule m. fl.,
hvilka äro utmärkande för denna tids aflagringar kring
Östersjön, hade då större utbredning norrut. Eftersom
landet låg lägre än nu, bredde Litorinahafvet ut
sig öfver en del af det nutida fastlandet, och den
marina gränsen för den dåtida Östersjökusten, när
hafvet hade sin största utbredning, låg på sträckan
Sundsvall–Umeå, der förändringen varit störst, mer
än 100 m. öfver nuvarande hafsyta. Från detta område
sänker sig gränsen såväl norr- som söderut, men ligger
ännu vid Upsala mer än 60 och vid Stockholm mer än 50
m. öfver hafvet, så att Upland, Södermanland samt de
lägre delarna af Nerike, Vestmanland, Östergötland
o. s. v. till stor del voro betäckta af hafvet,
hvilket äfven var fallet med Finlands kustområden. Mot
s. blir skillnaden mellan då och nu allt mindre och
är i sydligaste Sverige inskränkt till ett minimum,
medan gränslinien för det forna postglaciala hafvet
äfven på vestkusten stiger norrut, så att den vid
gränsen mot Norge befinner sig på omkring 50 m:s
höjd. Som Jylland låg lägre och Limfjorden bildade
ett bredt sund, hade Nordsjöns salta vatten friare
tillträde till vestkusten, hvars molluskfauna var
betydligt rikare på arter än
som den nutida Nordsjöfaunan, dock med några arter
(särskildt Tapes decussatus), som synas tyda på en
något högre temperatur.
Af det postglaciala hafvets aflagringar, snäckbankar,
strandgrus, lera och sand är i synnerhet leran
af betydelse. Denna lera, som i östra Sverige
af geologerna benämnes åkerlera, litorinalera
l. Östersjölera samt i vestra Sverige
Nordsjölera, utgör Uplands, Södermanlands, Vestmanlands,
Nerikes, Östergötlands o. s. v. egentliga åkerjord
och har ofta till underlag ishafslera. Benämningen
åkerlera, som länge användts för densamma, är numera
mindre lämplig, sedan det visat sig, att under samma
benämning äfven kommit att ingå en del ancyluslera.
A. G. N.
Litorinalera. Se Litorina-hafvet. Suppl. och
Postglacial-lera.
*Litslena. 6,391 har. 1,176 innev. (1896).
Little Maplestead [littöl mēpölstädd]. Se
Halstead. Suppl.
*Little Rock hade 25,874 innev. 1890 och beräknades
1895 hafva 40,000. Staden har ett s. k. universitet
och den medicinska afdelningen af Arkansas industrial
university.
Littois, klädesfabrik. Se Lundo.
Litwos. Se Sienkiewicz, H.
*Liverpool utgör sedan 1888 eget grefskap med en
areal 1891 af 26,5 qvkm. och med 517,980 innev. Af
förstäderna hörde då till grefskapet endast Everton,
Kirkdale och delar af Toxteth park och West Derby, men
1895 förenades dermed Walton, Wavertree och återstoden
af Toxteth park och West Derby, så att grefskapet
fick en areal af 61,77 qvkm., med omkr. 650,000
innev. Bootle utgör deremot ännu en sjelfständig
kommun. Antalet »wards» och »aldermen» ökades
till 28, rådmän till 84. En ny vattenledning har
anlagts, som från den 124 km. aflägsna Vyrnwy-dalen i
Montgomery kan tillföra staden 40 mill. gallons vatten
i dygnet; arbetet kostade 2,13 mill. pd. Farhågorna
att den 1894 öppnade Manchesterkanalen skulle skada
L:s handel hafva ännu icke bekräftat sig. Tontalet af
i L. inlöpande fartyg var 1895 större än någonsin,
8,675,049 (19,457 fartyg). Införseln hade s. å. ett
värde af 95,630,489 pd, utförseln af 90,620,396 pd,
deraf 12,540,037 pd icke engelska produkter. Antalet i
L. hemmahörande fartyg var 2,225, om 2,109,458 tons,
af hvilka 85 hade öfver 3,000 tons. (Tunneln under
Mersey, sp. 1503, r. 13, öppnades 1885).
Livonia, Ny-Lat. namnform för Livland.
Livores mortis, Lat. Se Likblånader.
Ljubljana, slovenska namnet på Laibach.
*Ljuder, socken. 10,529 har. 2,254
innev. (1896).
*Ljudlag. Uttalets förändringar
indelas fullständigast i: 1) Sådana, som bero
på ett uttrycks funktion, d. v. s. betydelse i
vidsträcktaste mening, således äfven uttryckets
sammanhang för tanken med andra uttryck af en viss
betydelse och användning. Förändringen skulle alltså
icke blifva just denna, om icke uttrycket hade just
denna funktion, och en dylik förändring skulle öfver
hufvud icke kunna inträda hos en serie af alldeles
meningslöst jämte hvarandra uppradade språkljud. Dessa
uttalsförändringar kallas funktionelt motiverade
och sägas bero på funktionslagar, t. ex. då läsa
(en dörr) blir låsa på grund af sammanhanget med
(ett) lås, eller då stod utbytes mot stog på grund af
proportionen slå : slog = stå : x. 2) Sådana, som bero
uteslutande på det språkliga materialets beskaffenhet,
på den rent fysiska beskaffenheten af dels de ljud,
hvaraf uttrycket sjelft består, dels dem, med hvilka
de förra af någon anledning kunna komma att associera
sig. Förändringen skulle alltså här inträda på samma
sätt, äfven om uttrycket hade en annan funktion, än
det har, eller ock möjligen ingen språklig funktion
alls. Dessa uttalsförändringar kallas materielt
motiverade (eller oftare »ljudlagsenliga») och sägas
bero på ljudlagar, t. ex. då Fr. chenille i svenskan
blifvit snilj, eller då skjuts uttalas skjuss. 3)
Sådana, som bero på uttryckets skrifna form, i
det att man utläser ett på ovanligt sätt skrifvet
uttryck så, som om det följde vanliga ortografiska
regler. Dylika »ortoepiska» uttalsförändringar sägas
vara ortografiskt motiverade och bero på ortoepiska
(d. v. s. rättläsnings-) vanor, t. ex. »sid (åtta)»
i st. f. sidan på grund af skrifningen sid. (8),
tearos (jämte teros) på grund af Eng. tearose, stins
(for stationsinspektor) och ettma (för prima) på
grund af skrifningarna st:ins och 1:ma. — Den gängse
indelningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
