Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malou ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för trafik d. 1 Jan. 1894 och hade då kostat
13,470,221 pd (omkr. 242;5 mill. kr.). Den utgår
från Eastham, på venstra stranden af Merseys
aestuarium ofvanför Birkenhead, och har der en
sluss för att utestänga tidvattnet, följer samma
strand till Runcorn vid aestuariets början och går
sedan mest s. om Mersey förbi staden Warrington,
der dockor anlagts, till Latchford, der den första
slussen (med 5,08 m. fall) förekommer, 33,8 km. från
Eastham. De andra slussarna finnas vid Irlam (4,88
m.), Barton (4,57 m.) och Mode Wheel (3,97 m.). Vid
Manchester-Salford har en hamn anlagts i Irwells
bädd, som fördjupats och utvidgats till 52 m. bredd
samt försetts med sidobassänger, så att hamnen har
en vattenyta af 46 har. Medan Sueskanalen har en
bottenbredd af knappt 22 m. och Amsterdamkanalen
har 27 m., har M. minst 36,6 m. bredd, på flere
ställen, såsom vid Runcorn och Barton, mycket större;
djupet är detsamma som Sueskanalens, nära 8 m., men
slusströsklarna ligga 0,61 m. djupare, så att hela
kanalens djup kan, om så behöfves, ökas med denna
skillnad. En stor svårighet beredde de många lands-
och jernvägar, som måste dragas öfver kanalen; sex
hafva svängbroar och tre fasta broar, belägna 23
m. öfver vattenytan. Den aqvedukt, som från Wales’
berg för vattenledningsvatten till Liverpool, går i
en tunnel under kanalbädden, men Bridgewaterkanalen
är ledd öfver M. i en vridbar jernlåda, som, då ett
fartyg skall passera M., stänges med vattentäta portar
vid ändarna och svänges rundt utan att en droppe
vatten spilles, ett af de mest lysande profven på
ingeniörskonst i hela det vanskliga företaget.
*Mancini, P. S., dog 1888 i Capodimonte. Det var han,
som inledde Italien på kolonialpolitikens bana.
*Mandalaj är nu hufvudstad i britiska Öfre Birma och
sedan 1888 genom jernväg förenadt med Kangun samt hade
183,815 innev. 1891, deraf omkr. 3,000 kristna, 15,500
muhammedaner, 8,000 hinduer, resten buddhaister.
*Mandara tillhör, enligt öfverenskommelsen 1893,
med sin östra del den tyska intressesferen (Kamerun),
med sin vestra den britiska (Nigerterritorierna).
Mandaringult, kem. Se Naftalinfärgämnen.
Mandelblomma, bot. Se Saxifraga.
*Mandeville, Jehande, är en
psevdonym, under hvilken Liégeläkaren
Jean de Bourgogne (»ad barbam»)
författat resebeskrifningen. Om dennes
yttre lefnadsomständigheter är mycket litet
bekant. Otvifvelaktigt är, att han besökt Egypten
och varit den läkare vid sultanens hof i Kairo, med
hvilken den föregifne förf. M. enligt handskriften der
sammanträffat. Enligt sin egen uppgift på dödsbädden,
Nov. 1372, hade J. de Bourgogne 1343 kommit till
Liége och sedan lefvat der. Reseskildringen, som
snarare är en resehandbok, satte han i omlopp i Liége
under föregifvande att den var skrifven af en hans
patient, med hvilken han sammanträffat vid sultanens
hof. Gripen af literär ärelystnad på grund af arbetets
stora framgång uppgaf han sig emellertid på dödsbädden
vara författare af detsamma, i verkligheten härstamma
från den förnäma engelska familjen Mandeville och
endast af önskan att förblifva okänd tagit namnet
Bourgogne. Författaren röjer en för sin tid högst förvånande
beläsenhet. Utom den stora reseliteraturen har han
afskrifvit en mängd andra, arbeten, som dels voro
allmänt spridda och lästa, dels förblifvit för den
vesterländska allmänheten alldeles obekanta. Några
verk hafva genom så godt som ordagranna lån nästan i
hela sitt omfång upptagits i M:s resebeskrifning. Af
somliga hafva endast vissa partier afskrifvits,
alltid ordagrant, af andra åter har han gjort endast
utdrag. Endast helt få partier tillhöra honom
sjelf, nämligen notiserna om sultanen af Egypten
och om sederna vid dennes hof. A. Bovenschen har
fullständigt afslöjat honom i »Zeitschrift der
gesellschaft für erdkunde zu Berlin» (1888). Den
äldsta kända tryckta upplagan utkom i tysk öfvers.
sannolikt i Basel omkr. 1475, men en holländsk
upplaga anses hafva utkommit åtminstone så tidigt
som 1470. De två äldsta franska uppl. utgåfvos i Lyon
1480 och 1481. Halliwells upplaga utgafs 1866. En med
vidlyftig inledning och uppgift på M:s källor försedd
uppl. med engelsk och fransk text (»The buke of John
Maundeville») utgafs 1889 af G. F. Warner.
Mandone. Se Djodpur. Suppl.
Mandsju-Kuldsja. Se Kuldsja 3.
Mandwi (Mandui), stad i indiska vasallstaten
Katsch, vid Katsch-viken, den lifligaste hamnen
vid kusten mellan Karatschi och Bombay. 38,155
innev. (1891). Liflig sjöfart.
*Manessiska handskriften återlemnades 1888 till
Heidelberg.
*Maneter. Se rättelse af uppgiften rör. Medusa
(Aurelia) aurita i art. Medusa.
Mangaia, en af Hervey-öarna (se d. o.).
*Mangalore hade 40,922 innev. 1891.
Mangan-epidot, miner. Se Piemontit.
Mangbattu. Se Monbuttu.
*Mangin, A., dog 1887 i Paris.
Mangold, bot. Se Beta. Suppl.
*Mangold, K. L. A., dog 1889.
*Mangskog. 13,516 har. 1,797 innev. (1896).
Maniguette [-ge’tt; hårdt g], Fr., namn på fröna
af Habzelia (se d. o.), efter afrikanska staden
Malagueta, der handel med sådana drefs.
Manika, landskap i Syd-Afrika, mellan 18° och 20°
s. br. samt 31 1/2° och 34° ö. lgd, med sin vestra,
mindre del tillhörig britiska Sydafrikanska kompaniets
område, med den större, östra portugisiska
Öst-Afrika (prov. Lourenço Marques). Det är ett bergigt
platåland, som i Gorongosabergen i ö. når 2,000
m. och i Doeberg i v. 2,400 m. höjd. Direkt till
Indiska hafvet strömma Sabi, Revue och Pungue,
till Sambesi många mindre floder. Landets hufvudort
är Mutassa, vid en biflod till Sabi, på britiskt
område; s. ö. derom ligger Massikesse, på portugisisk
mark, på samma plats som den äldre portugisiska, nu
förstörda staden Manika. På grund af landets förmenta
guldrikedom gjorde portugiserna 1509 och senare
expeditioner dit, hvilka dock misslyckades. Först
Paiva d’Andrada visade 1881, att guld förefanns endast
i anspråkslös mängd. Portugal skaffade sig vid den
tiden politiska höghetsrättigheter öfver landet,
men gjorde dem gällande först 1890, när Britiska
sydafrikanska kompaniet äfvenledes gjorde anspråk på
landet. 1891 afträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
