Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - New York Times ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*Niemann, A., lemnade Berlins opera 1888.
*Niemeyer. — 3. P. N. dog 1890.
Nietzsche [nīt-], Friedrich Wilhelm, tysk tänkare
och skriftställare, född af polsk slägt i Röcken vid
Lützen 1844, gjorde 1864–67 universitetsstudier i
Bonn och Leipzig samt kallades 1869, innan han ännu
hunnit erhålla den filos. graden, på sin lärare
Fr. Ritschls förslag till professor i klassisk
filologi vid universitetet i Basel. Der mötte honom
ett öfveransträngande arbete, och 1879 måste han
för sjukdom taga afsked. Såsom en »fugitivus
errans», såsom han sjelf kallade sig, uppehöll
han sig sedan först om somrarna i Engadin och om
vintrarna vid Rivieran, sedan på olika platser i
Schweiz, Italien och Tyskland, merendels under ett
pinande sjukdomstillstånd med blott korta pauser af
smärtfrihet. Under dessa mellantider, då han stundom
inom sig kände en hänförande känsla af helsa och
styrka, egnade han sig med nervös öfverspänning åt sin
författareverksamhet. Hans sjukdom öfvergick 1889 till
obotligt, stilla vansinne. I Die geburt der tragödie
aus dem geiste der musik (1872) utvecklar han under
inflytande af Schopenhauer och Wagner en estetiskt
romantisk pessimism, som förhärligar en dionysisk
konsthänförelse, ur hvars kamp med ett apolliniskt,
lugnt och klart formgifvande element enligt
hans antagande den attiska tragedien framgått. I
Unzeitgemässe betrachtungen (»David Strauss, der
bekenner und schriftsteller», 1873: »Vom nutzen und
nachteil der historie für das leben», »Schopenhauer
als erzieher» och »Richard Wagner in Bayreuth», 1876)
drager han i härnad mot »bildningsfilistrarna»,
mot den historiska bildning, som ger oss intrycket
af att sjelfva vara epigoner, och mot den torra,
skråmässiga vetenskapen vid de moderna universiteten,
allt med en personlig subjektivism, som han sjelf
sedan karakteriserat med uttrycket: »Schopenhauer
och Wagner — eller, med ett ord, Nietzsche». Två år
senare visar han sig emellertid helt och hållet hafva
vexlat ståndpunkt. I aforism-samlingen Menschliches,
Allzumenschliches (3 bd, 1878–80), med undertiteln
»ein buch für freie geister» och tillegnad Voltaires
minne, bekänner N. sig till positivism; den förut
smädade Sokrates får intaga Dionysos’ hedersplats,
vetenskapen träder såsom kulturmakt i konstens
ställe. I sina senare skrifter öfvergår N. till en
tredje ståndpunkt, en antikristlig, aristokratisk
kraftnaturalism, hvartill uppslaget redan är gifvet
i Morgenröthe (1881) och som fullt framträder i Die
fröhliche wissenschaft (1882). Hufvudarbetet i denna
period är det storslaget symbolistiska verket Also
sprach Zarathustra (4 dlr, 1883–91, sv. öfvers.
af A. Eriksson, 1897). De deri uttalade åsigterna
söker han vetenskapligt bevisa och närmare tillämpa
i aforismerna Jenseits von gut und böse (1886)
och i afhandlingen Zur genealogie der moral
(1887). Mot sin förre idol i Bayreuth utslungar
han den stilistiskt mästerliga stridsskriften Der
fall Wagner (1888), och sina djerfvaste paradoxer
samlar han i Götzendämmeriing (1889), som han
sjelf karakterisear såsom »radikal ända till
förbrytelse». Af sitt planlagda hufvudarbete »Der
wille zur macht» hade han fullbordat endast första
boken, Der antichrist, då den fullt utbrutna
sinnessjukdomen tog pennan ur hans hand. Der söker
N. genomföra ett »omvärderande af alla värden». Hans
nya moralprincip är »viljan till makt». Godt är
allt, som ökar individens, den starka individens
makt. Medlidandet med de svaga är värre än last. Det
hafva menniskorna kommit att glömma bort, sedan
kristendomen, då den naturliga olikheten mellan
menniskorna söndrat dem i två klasser, herrarnas
och slafvarnas, lyckats göra slafvarnas, de svages,
de skyddsbehötvandes moral till verldsmoral. Gent
emot denna predikar N. den stolta »herre-moralen»,
som grundar sig på styrkans rätt. Fostrad i den, kan
»öfvermenniskan» komma till utveckling, den väldige,
med manliga, krigiska instinkter, hård, sträng,
segerglad. Framalstrandet af sådana herskarenaturer är
mensklighetens mål; ett helt folk är blott naturens
omvägar för att föda fyra eller fem stora män. Med
sådana satser ställer sig N., öfvermodig och hånande,
gent emot vår tids demokratiska riktningar och gent
emot kristendomens kärlekslära. Han förnekar till och
med Guds tillvaro. »Om en Gud funnes, huru skulle
jag kunna finna mig i att ej vara gud?», så låter
han sin Zarathustra säga. — Genom sin fullkomliga
frihet från all auktoritet imponerar N., och genom
sin opposition mot alla förut gällande moraliska bud
har han lockat vissa tygellösa naturer. Men då de tro
sig i honom finna en representant för immoralismen,
taga de djupt fel, ty N:s »öfvermenniska» är sträng
mot andra, men först och främst mot sig sjelf. På
bottnen af N:s natur går en nästan qvinlig vekhet,
och det är mot denna han kämpar, när han sträfvar
efter sitt ideal af hård manlighet. Ja, innerst
är han nog ock en religiöst anlagd natur; när han
drifvits till tvifvel på de gamle gudarna, gör han
sig en ny idol att böja sig inför i fantasibilden af
»öfvermenniskan». Han tänker alltid liksom i feber,
och derför slår hans tanke öfver till ytterligheter
och hans ord till paradoxer. Men så är han ock
långt mera skald än filosof. Han tänker ej med
abstrakta begrepp, utan i lefvande bilder, i anande
symboler. Och såsom konstverk är hans »Also sprach
Zarathustra» en af de sublimaste dikter, som någon
literatur eger. I den aforistiska stilen har N. i det
hela nått ett onekligt mästerskap, ehuru hans andes
brist på jämnvigt, på måttfull harmoni nog ock satt
sina spår i hans oroliga, enerverade stil, trots dess
ofta beundransvärda färgrikedom och våldsamma kraft. —
N:s »Werke» äro under utgifning genom Koegel och
Hellen. Af den redan mycket omfattande N.-literaturen
må nämnas: Andreas-Salomé, »Fr. N. in seinen werken»
(1894); E. Förster-Nietzsche (N:s syster): »Das leben
Fr. N:s» (bd 1, 1895), A. Riehl: »Fr. N., der künstler
und der denker» (1897) och H. Gallwitz: »Fr. N.,
ein lebensbild» (1898). S–e.
Nieuwe Maas [nīve mas]. Se Lek.
Nieuwe republiek [nīve republik], Nederl. (»Nya
republiken»), en af några hundra boers från Transvaal,
Oranje m. fl. st. 1884 bildad fristat i Sululandet,
s. om Transvaal, hvilken d. 14 Sept. 1887 förenade
sig med Sydafrikanska republiken och nu bildar dess
distrikt Vrijheid, med en areal af 9,725 qvkm.
*Nieuwerkerke, A. E. de, dog 1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
