Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ytterligare 2 pansarfartyg samt flere kanon- och
torpedbåtar. Den fasta personalen utgöres af 837, den
värnpligtiga af 7,804, den värfvade af 212 man. Af
denna styrka äro 72 fast anställde officerare (1
konteramiral, 4 kommendörer, 14 kommendörkaptener,
28 kaptener, 21 premier-löjtnanter, 4 officerare à
la suite), och 19 sekondlöjtnanter under utbildning,
58 värnpligtige officerare (10 kaptener, 24 premier-
och 24 sekond-löjtnanter), 3,411 värnpligtige
sjöfarande, 1,019 värnpligtige maskinister och eldare
och 3,241 man distriktsjötrupper. Enligt lag af
d. 27 Juli 1895, som trädde i kraft d. 1 Juli 1896,
är åldersgränsen bestämd för premierlöjtnanter till
45 år, kaptener 60 år, stabsofficerare 65 år och
amiraler 68 år. (Om norska flottans nydaning se
»Tidskr. i sjöväsendet», 59:de arg., 1896.)
Undervisningsväsendet. Om Kristiania universitet se
d. o. Suppl. Af statsskolor för högre allmänbildning
funnos 1896 15, med 226 lärare och 17 lärarinnor
samt 2,941 lärjungar, kommunala »middelskoler»
40, med 227 lärare, 112 lärarinnor och 5,196
lärjungar, privata skolor 12, med 167 lärare, 54
lärarinnor och 3,031 lärjungar, kommunala och privata
flickskolor 15, med 78 lärare, 196 lärarinnor och
3,274 lärjungar. Kommunala och privata skolor utan
examensrätt voro 75, med 106 lärare, 245 lärarinnor
och 3,629 lärjungar. Folkskolorna på landet voro
5,983, med 3,775 lärare, 1,003 lärarinnor och 248,906
barn. I städerna besöktes folkskolorna, hvilka hade
599 lärare och 1,018 lärarinnor, af 62,440 barn. Utom
stiftsseminarierna funnos 6 privata lärareseminarier
med examensrätt. Om folkhögskolorna (amtskolor
och enskilda) se Folkhögskolor. Suppl. I N. finnas
f. n. 5 döfstumskolor, 3 institut och 1 arbetsskola
för blinda samt 3 skolor för andesvaga barn. Utom
de tekniska skolorna i Kristiania (2) Bergen och
Trondhjem finnas tekniska aftonskolor i 10 städer
(2 i Kristiania) och en mekanisk fackskola (1887) i
Porsgrund; 5 qvinliga industri- och handaslöjdskolor
med statsbidrag finnas. Dessutom gifvas kurser, med
statsunderstöd, vid 6 lokala husflitforeningar,
kurser, med understöd från »Oplysningsvæsenets
fond», i qvinlig handaslöjd för folkskolelärarinnor
vid 3 industriskolor samt kurser för utbildande af
slöjdlärare. Som ett verksamt stöd för dem arbeta
»Förening til fremme af kvindelig haandverksdrift»
(1861) och »Den norske husflids-forening» (1891).
Norsk konst. För de bildande konsternas
främjande har mycket gjorts under de
senare decennierna. Konstindustrimuseum i
Kristiania grundades 1876, skulpturmuseum 1882
(kopparstickssamlingen är något äldre),
konstindustrimuseum i Bergen 1886, i Trondhjem 1893 och folkmuseum
i Kristiania 1894. »Kunstvennernes samfund» (sedermera
upplöst) bildades 1878 och i slutet af 1880-talet en
»Förening til nationaigalleriets forögelse». Sedan
1884 hafva årligen hållits konstutställningar
på offentlig bekostnad, och i statsbudgeten är
uppfördt ett ej obetydligt belopp till understöd åt
konstnärer. Sedan 1883 finnes i Kristiania ett af
staten understödt musikkonservatorium, med 25 lärare
och 300 elever.
Literatur. På skönliteraturens fält herskar samma
jäsning i såväl religiöst, politiskt, socialt och
språkligt hänseende som visat sig i hela det norska
samhället under de senare tiotalen. Böljeslagen
från utlandets andliga lif bryta sig mot den
konservativa norska bondekulturen, sådan den bildat
sig i det vidsträckta landets afskilda läge. Den
stränga och dunkla pietismen under 1860-talet är
alltjämt en makt hos den stora massan af folket,
ehuru den endast i ringa mån tager till ordet
mot den sig alltmer utbredande skepticismen. Det
norska språket har, påverkadt af »landsmålet» och
dialekterna, på en häpnadsväckande kort tid undergått
en märkbar förändring. Den krassa realismen under
1880-talet (H. Jægers »Fra Kristiania-Bohemen»,
Krohgs »Albertina», A. Garborgs »Mannfolk») har
trängts tillbaka, men haft sin betydelse för den
verklighetstrogna folklifsskildringen, hvilken
blifvit allt flere författares specialitet, och för
den s. k. »psykologiska diktningen», som, ofta
framträdande i en bisarr, stundom frånstötande
form, har flere begåfvade representanter.
O. A. Ö.
Historia (1887–98). Den splittring, som under Johan
Sverdrups ministèr efter hand inträdt inom den norska
venstern, yppade sig 1887 äfven inom regeringen och
förorsakade vid stortingets sammanträde 1888 flere
statsråds utträde, hvilka ej gillade regeringens
af Jakob Sverdrup föranledda kyrkopolitik. Venstern
delade sig derpå i två fraktioner: den »nationella»
l. »kyrkliga» venstern (regeringsparti) och den »rena»
venstern (under rektor Steens ledning). Vid valen
1888 var förtroendet till Johan Sverdrup rubbadt;
venstergrupperna, som endast i vissa frågor
höllo ihop, räknade väl tillsammans 63 röster, men
regeringspartiet hade nedgått till 26. Stortingets
relativt starkaste parti var högern (med 51 röster)
under Emil Stang, och sedan denne d. 26 Juni 1889
framställt förslag om ett misstroendevotum, begärde
före dettas behandling ministèren d. 2 Juli sitt
afsked, hvarpå d. 12 s. m. en högerministèr bildades
(under E. Stang och Gram).
Det bestämmande elementet i den norska politiken
under de senare åren har hufvudsakligen varit
unionsfrågor. 1885 antog den svenska riksdagen ett
förslag till ändring af § 11 Sv. R. F., enligt
hvilket innehafvaren af det 1876 nyinrättade
statsministerämbetet skulle hafva säte i den
ministeriella konseljen, hvilken, som bekant,
dessutom bestod af utrikesministern, ett svenskt
statsråd och, sedan 1835, den norske statsministern
i Stockholm. Innan ändringen sanktionerades, erbjöds
åt norrmännen att genom k. resolution ytterligare
ett norskt statsråd skulle vinna tillträde till
nämnda konselj, men detta anbud strandade på den
norska regeringens fordran, att resolutionen härom
skulle afgifvas icke i sammansatt, utan i enbart
norskt statsråd. Det ålades då regeringarna att
utarbeta förslag till sådan ändring i riksakten —
och den norska grundlagen — att den ministeriella
konseljen skulle bestå af utrikesministern och »två
andra» svenska statsråd samt tre norska, men då 1886
dessa förslag skulle framläggas, befanns det norska
vara så formuleradt, att utrikesministerns svenska
nationalitet deraf ej framgick. Det kunde derför ej
å svensk sida upptagas, så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
