Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre som Johan Sverdrup i stortinget d. 9 Juni 1885
betecknat förslaget såsom innebärande, att »Norge
tager selv sagen i sin haand». Frågan återupptogs
dock i början af 1891 och högerministèren samt den
svenska regeringen enades nu om framläggande af
ett nytt förslag, som väsentligen öfverensstämde
med det norska från 1886. (Att utrikesministern
skulle vara svensk, var nämligen ej uttaladt i dess
ordalydelse, utan blott i den svenska motiveringen
för detsamma.) Stortinget afvisade det emellertid
genom en dagordning (Berners) af d. 23 Febr. 1891,
enligt hvilken förslaget betecknades såsom ett
hinder »för genomförande af Norges fulla rätt»
på detta område. Ministèren begärde då afsked och
efterträddes d. 6 Mars af en vensterregering under
skolrektorn Steen och Blehr. I Sverige förkastades
derpå förslaget, sedan konstitutionsutskottet i sitt
utlåtande (se Alin, O. J. Suppl.) häfdat behofvet af
en fullständig unionel revision, åsyftande införande
af bestämmelser i föreningsakten om bl. a. rikenas
skyldigheter i fråga om det gemensamma försvaret samt
om en under gemensam ansvarighet verkande gemensam
utrikesstyrelse.
1891 uppställde venstern på sitt program egen
utrikesstyrelse och utskiftning af den diplomatiska
gemensamheten. På ett folkmöte vid Skarnäs uttalade
ett af statsråden, W. Konow, att, i fall af
vensterseger vid valen, egen norsk utrikesminister
och egna norska gesandter när som hälst kunde
upprättas efter afgörande i norskt statsråd (den
s. k. »Skarnäslinien»). Venstern erhöll vid valen
64 röster mot 50, men började sina sträfvanden för
upplösning af rikenas, gemensamhet utåt med att arbeta
för eget konsulatväsende, hvilket tillstyrkts af en af
den Steenska regeringen 1891 tillsatt konsulatkomité,
och hvilket på 1891 års storting af en vensterman
betecknats såsom det första steget på vägen mot
egen utrikesminister. Genom Moursunds dagordning
d. 1 Mars 1892 uttalade stortinget, i strid mot
hvad som häfdats från svensk sida, att frågan om
upprättande af eget norskt konsulatväsende var en
uteslutande norsk sak, som skulle behandlas och
afgöras enbart af norska statsmyndigheter; blott
den derpå följande afvecklingen af det bestående
förhållandet skulle blifva föremål för underhandling
mellan Sverige och N. Den 10 Juni beslöt stortinget
derpå att godkänna en framlagd plan om eget norskt
konsulatväsende, bevilja medel till förberedande
åtgärder för dess genomförande och anmoda regeringen
att inleda förhandlingar med Sverige om den konsulära
gemensamhetens afveckling. Underrättad att konungen,
som redan d. 14 Mars förbehållit sig, att saken skulle
behandlas på ett sätt, som stode i öfverensstämmelse
med riksakten, ej ville godkänna detta stortingets
beslut, begärde vensterministèren d. 29 Juni sitt
afsked, innan ännu saken föredragits i statsråd,
hvarpå en månadslång kris uppstod, under hvilken
äfven stortinget, som genom uttalanden sökt stödja
ministèren, inställde sina förhandlingar. Någon
ny ministèr kunde dock ej bildas, och den gamla
måste till sist åter inträda och funktionera. Å
den svenska riksdagen hade man 1892 uttalat sig för
att ifrågasatta ändringar i konsulatväsendet borde
gemensamt förberedas och planläggas.
Äfven mot de gemensamma beskickningarna hade
stortinget vändt sig, och 1890 beträffande några samt
1891 och 1892 beträffande alla (likasom ock
1892 i fråga om konsulaten) vid sitt bifall
till budgeten knutit det vilkor, att lediga
platser skulle besättas endast på förordnande, tills
frågan huruvida för N:s del fortsatt anslag skulle
beviljas till dem varit förelagd stortinget.
Utrikesministern (Lewenhaupt) åter hade betonat,
att beskickningarna måste vara gemensamma. Den 14 Jan.
1893 erinrade han till statsrådsprotokollet,
att frågan om upplösning af gemensamhetenen i
konsulatväsendet anginge båda rikena och måste blifva
föremål för unionel behandling i enlighet med
riksakten, att han nu ej hade anledning undersöka
huruvida med bibehållande af gemensamhet på
det diplomatiska området, som vore ett vilkor för
unionen, ändringar i konsulatväsendet kunde
genomföras, men att han ej betviflade, det genom
ömsesidigt tillmötesgående en för båda rikena
tillfredsställande lösning kunde vinnas såväl
af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens
ordnande på likställighetens grund med en
gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man,
som af frågan om det i samband med utrikesstyrelsen
stående konsulatväsendet. De norska statsråden
opponerade sig mot hans uttalande, och stortinget
besvarade det d. 17 Mars genom Lövlands dagordning,
som framhöll, att stortingets konsulatbeslut måste
behandlas uteslutande af norsk statsmyndighet
och denna sak afgöras oberoende af frågan
om utrikesstyrelsen. Den svenska riksdagen
deremot yrkade genom skrifvelse d. 14 April, att
konsulatfrågan borde pröfvas i samband med frågan
om utrikesstyrelsen samt uttalade sin förvissning
att blifva hörd, innan något beslut fattades, som
inverkade på gemensamheten i konsulatväsendet.
I öfvertygelsen om att ej häller nu kunna
genomdrifva fjolårets 10-Juni-beslut begärde
vensterministèren d. 22 April 1893 sitt afsked, äfven
denna gång innan frågan förevarit i statsrådet,
och aflöstes d. 2 Maj af en ny högerministèr (E.
Stang och Gram), som förklarade sig öfvertaga sitt
värf för att afvända den fara, som skulle uppstå,
om konungen lemnades utan rådgifvare och landet
utan regering. Stortingsmajoriteten mötte den med
misstroendevota, hotelser om framtida riksrätt o. d.,
men utan resultat. Den 19 Juli 1893 beslöt derpå
stortinget, dels att gemensamheten i konsulatväsendet
skulle uppsägas från d. 1 Jan. 1895 och N:s
bidrag till konsulskassan gifvas blott under vilkor
bl. a. att uppsägningen genast meddelades Sverige,
dels att af dess bidrag till ministerkassan intet
skulle få användas till beskickningen i Wien
(och intet till hemliga utgifter). Samtidigt
nedsattes konungens och kronprinsens apanage.
Beslutet beträffande konsulatväsendet blef dock
ej godkändt af regeringen, utan skulle N:s andel
i utgifterna betäckas genom konsulatafgifter och
anslag till tillfälliga utgifter; i Sverige beslöt
man att upprätthålla beskickningen i Wien med endast
svenska medel. 1894 års storting gaf då, med samma
uppsägningsvilkor som fjolårets, till konsulatväsendet
anslag endast till årets slut och knöt vid hela sitt
bidrag till ministerkassan vilkoret, att beskickningen
i Wien skulle indragas för N:s del. Äfven nu
bestämdes dock genom k. resol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
