Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Post- och Inrikes tidningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brötos 72,6 mill. ton stenkol, 20,1 mill. ton brunkol,
3,7 mill. ton jernmalm, 706,200 ton zinkmalm,
154,400 ton blymalm, 633,100 t. kopparmalm, och
erhöllos dessutom 513,100 ton kainit, 559,000
ton andra kalisalter och 479,000 t. salt ur
lösningar. Sammanlagda värdet af bergsbrukets
produkter anslogs till 603,4 mill. mk. I
hytteindustrien arbetade 38,326 man i 270 verk,
och tillverkades 4,478,000 ton metaller och andra
hytteprodukter, deraf 3,778,775 ton tackjern, 150,000
t. zink, nära 100,000 t. bly och 22,000 t. koppar. —
Som mätare af industriens utveckling från 1882 till
1896 torde antalet fasta ångmaskiner och lokomobiler
få anses. Dessa voro 1882 resp. 38,830 och 9,191,
men 1896 resp. 62,611 och 15,526. Handelsflottan
räknade 1897 2,055 fartyg, om 255,443 tons
(uteslutna äro segelfartyg med en bruttodrägtighet
under 22 ton och ångfartyg under 15 ton), deraf
451 ångfartyg, om 159,831 tons. I fråga om antal
är P:s handelsflotta 55 proc. af hela Tysklands,
men i fråga om drägtighet endast 17 proc. I förra
hänseendet öfverträffar den vida Hamburgs och Bremens,
men tontalet är endast 37,7 proc. af Hamburgs och
61 proc. af Bremens. Derjämte funnos 1894 14,515
flod-, kanal- och kustfartyg (deraf 860 ångfartyg),
om 1,9 mill. tons. Jernvägarna hade 1897 en längd
af 30,240 km., deraf 28,242 km. tillhörde staten
och 1,998 km. bolag, ehuru 58 km. förvaltades
af staten. — Jämte riksbanken i Berlin, som har
närmare 50 filialer, finnas nu endast 2 banker med
sedelutgifningsrätt, nämligen stadsbanken i Breslau
och Frankfurtbanken. — Budgeten för finansåret 1897–98
upptog inkomster och utgifter till 2,046,031,385
mark. (För 1898–99 upptogos de till 2,187,527,384
mk.) Bland inkomsterna märkas 161,69 mill. i
direkta skatter, 72,84 mill. i indirekta skatter,
82,47 mill. af lotteri, 127,19 mill. af bergverk,
saliner och hyttor, 85,13 mill. af domäner och skogar
samt 1,118,35 mill. i jernvägstrafikmedel, och bland
utgifterna 273,46 mill. till räntor och amortering
af statsskulden, 634,4 mill. till jernvägsdriften,
125 mill. till kultus- och undervisningsministeriet
samt 256,8 mill. i matrikularbidrag. Statsskulden
uppgick enligt samma budget till 6,492,8 mill. mk,
hvartill komma Hannovers skuld med 3,6 och Frankfurt
a. M:s med 1,7 mill. mk. — 1896 stiftades en ny orden,
Vilhelmsorden.
Försvarsväsende. Genom den 1890 gjorda ökningen
af armén tillkommo för P. 2 armékårsförband. 1893
infördes tvåårig tjenstgöringstid vid fottrupperna,
och s. å. och 1897 tillkom en del nya trupper. De
af P. uppsatta eller under dess förvaltning stående
trupperna utgöras numera af 133 infanteriregiten
på 3 och 33 på 2 bataljoner, 14 jägarebataljoner,
73 kavalleri-, 32 fältartilleri- och 14
fotartillerireg:ten, 19 pionier-, 6 jernvägs- och 17
trängbataljoner, med hvilka trupper P. ingår i Tyska
riksarmen. Se Tyska riket.
Historia. Vilhelm II visade sig i början mycket
intresserad för sociala reformer. Mycket populärt var
förslaget om sjelfdeklaration, som dock strandade
i ministerrådet på Bismarcks motstånd. Den stora
bergsarbetarestrejken på våren 1889, i hvilken öfver
100,000 bergsmän deltogo, gaf upphofvet till en ny
socialpolitik, som
förmådde Bismarck att i början af Febr. 1890 lemna sin
ställning såsom preussisk handelsminister, hvari
han efterträddes af frih. von Berlepsch. Genom en
kejserlig skrifvelse till kansleren d. 4 Febr.
1890 framställdes tanken att genom internationella
bestämmelser reglera frågorna om arbetareskydd
och om förhållandet mellan arbetsgifvare och
arbetare. Snart derpå utfärdades inbjudning
till öfriga stater att sända ombud till en
arbetareskyddskonferens (se d. o. Suppl.) i
Berlin, hvilken höll sammanträden d. 15–29
Mars. Under dess samvaro afgick Bismarck från
kanslersbefattningen d. 20 Mars och efterträddes af
generalen grefve von Caprivi. Nu upptogs åter frågan
om en reform af skatteväsendet, och finansministern
Miquels på hösten 1890 framlagda förslag om en ny
inkomstbeskattning med sjelfdeklaration, om
ändring i arfs- och yrkesbeskattning m. m. vann
1891 sanktion som lag. 1893 kompletterades
denna genom en lag om förmögenhetsskatt, som
ökade statens inkomster med 35 mill. mark.
I sammanhang dermed miste kretsarna vissa
penningtillskott, som de enligt en lag af
1885 haft af rikstullarna, men i stället befriades
kommunerna från en del gamla utskylder å omkr. 100
mill. mark, så att reformen innebar en väsentlig
skattelindring för jordegendomen. 1890 hade
kultusministern von Gossler framlagt förslag
till en folkskolelag, som gaf regeringen inflytande
öfver lärarna och religionsundervisningen
och derför starkt bekämpades af det katolska
centrumpartiet. Efter Gosslers afgång (Mars 1891) lät
hans efterträdare detta förslag falla och framställde
i Jan. 1892 ett annat, som medgaf kyrkan att öfvervaka
religionsundervisningen och inskränkte
lärareexamina samt derigenom var mycket behagligt
för centern och de konservativa, men bekämpades af
de liberala partierna, som framkallade en liflig
agitation emot det i hela landet. Konungens
förklaring, att lagen finge komma till stånd, endast
om de s. k. mellanpartierna godkände den, föranledde
kultusministerns afgång. Hans efterträdare, Bosse,
återtog förslaget. Men visserligen hade regeringens
auktoritet icke vunnit på denna frågas behandling,
enär hon först lifligt förordat lagen och sedan
sjelf prisgifvit den. Caprivi hade också
begärt sitt afsked till följd af dessa händelser,
d. 18 Mars 1892. Dock fick han befrielse endast
från att vara preussisk ministerpresident, hvartill
i stället utnämndes grefve von Eulenburg, medan
Caprivi fortfarande var kansler. Samma år afgick
äfven inrikesministern Herrfurth, hvilken 1891
genomfört en ny kommunalförordning för de östra
provinserna, en lag af synnerligt stor betydelse,
som moderniserade de gamla kommunalförhållandena från
århundradets början. Genom de tyska handelsfördragen
1891 och 1892 ansågo jordbrukarna sina intressen
åsidosatta och bildade 1893 en förening (»Bund der
landtwirte»), som lifligt agiterade mot regeringen.
Denna sökte stödja sig på alla partier, men var
derigenom tvungen till eftergifter än åt det ena,
än åt det andra och kunde ej säkert lita till något.
1891 erhöllo de katolske presterna tillbaka de
löner, som Bismarck seqvestrerat under striden om
majlagarna; 1892 gafs »Welferfonden» tillbaka
åt hertigen af Cumberland; en polsk ärkebiskop fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
