Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhälle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samuel Nilsson, krigare (födelseåret okändt), son
af Nils guldsmed, borgare i Stockholm, uppfostrades
vid hertig Karls hof, företog sedermera utländska
resor och var, af hans bref att döma, en man med god
bildning. Såsom öfverste för södermanländingarna var
han en af hertigens förnämste anförare vid Stångebro
1598 och utnämndes s. å. till öfverste för allt
fotfolket. Sedan 1601 förde han befäl i Estland,
vardt 1607 högste befälhafvare öfver krigsmakten i
Livland och stupade der, vid Dorpat s. å. Enligt den
mycket fordrande konung Karl IX:s omdöme var S. N. »en
tapper och duktig man, hvars likar icke många finnas
i Sverige». S. N., som upphöjdes i adligt stånd, skref
sig till Hessle, Fitja socken, Södermanland. (Schlegel
och Klingspor: »Den med sköldebref förlänade men ej
introducerade svenska adelns ättartaflor»).
Samuli S. Se K. G. S. Suomalainen.
*Samwer, Karl Friedrich Lucian, fortsatte v. Mårtens
»Recueil général de traités» (7 bd 1856–75; 2:dra
serien 7 bd, 1876–81).
Samvete (Lat. conscientia, i detta ords specielt
etiska och religiösa betydelse), filos., är hvarje
menniskas medvetande om sina egna individuell
bestämda pligter, sådant detta framträder och
yttrar sig närmast i form af en vare sig redan vid
föreställningen om en tillämnad eller vid minnet af
en fullbordad viljehandling bunden, från all sinlig
lust och olust qvalitativt skild och dermed alldeles
ojämförlig känsla af inre harmoni eller disharmoni;
men tillika såsom ett omedelbart ur denna känsla
framspringande, derpå sig grundande och tillbaka
verkande omdöme om den ifrågavarande handlingens
moraliska halt, såsom rätt eller orätt, pligt eller
synd. Denna känsla och detta omdöme stå sinsemellan i
ett så intimt samband och sammansmälta med hvarandra
så fullständigt, att de kunna skiljas åt endast
i abstraktioner. Och just i denna sin förening och
sammansmältning är det, som de tillsammans konstituera
en hel och full yttring eller funktion af hvad vi
kalla samvete.
Också är det väl med blicken fäst närmast på detta
förhållande som vissa moralfilosofer beskrifvit
och karakteriserat samvetet icke blott såsom ett
»moraliskt sinne», utan tillika såsom »etisk smak»,
i analogi med »skönhetssinnet» och den s. k. »smaken»
i detta ords öfliga betydelse af en förmåga att säkert
bedöma det estetiska värdet särskildt af konstens
alster icke så mycket enligt abstrakta konstteorier
som fastmera omedelbart och endast på grund af en
förfinad känslighet för specielt estetiskt välbehag
och obehag. I förbigående må nämnas, att analogien
mellan samvetet och det estetiska smakomdömet äfven
i omvänd ordning missbrukats derhän, att det senare
omtalats under namn af »estetiskt samvete»; likasom
ock att man stundom i härmed analog mening får höra
talas t. o, m. om »logiskt samvete». Samvetets likhet
med skönhetssinnet och den ur detta sig utvecklande
estetiska smaken sträcker sig än vidare derhän, att
det förra lika väl som de senare icke blott vid
olika tillfällen och hos skilda individer yttrar
sig i mycket vexlande grader af renhet, liflighet
och klarhet, utan ock kan i alla dessa afseenden
genom öfning utbildas och kultiveras — till en allt
högre grad af hvad man plägar beteckna med ett enda ord såsom
»samvetsgrannhet» eller ock »samvetsömhet». I trots
af dessa m. fl. jämförelsepunkter äro emellertid de
anförda uttrycken »etisk smak» och »estetiskt samvete»
lika oegentliga och vilseledande som Herbarts försök
att helt enkelt subsumera det etiska värdeomdömet
under det estetiska såsom den art deraf, som dömer
särskildt om sedlig skönhet, hvilken förekommer endast
inom viljelifvets område — vilseledande nämligen
i så måtto, att dervid förbises eller åtminstone
till en viss grad undanskymmes det likaledes närmast
och ursprungligast i form af en säreget utpräglad
känsloqvalitet eller s. k. känslobetoning gifna
medvetande om frihet och ansvar, som i sjelfva verket
är oskiljaktigt förenadt med alla yttringar af vårt
samvete och så väsentligt utmärkande för hvarje
specifikt etisk lifsyttring.
Det ofvan sagda hindrar icke, att man vid tal om
samvetet kan fästa sig — och äfven vid försöken
att vetenskapligt utreda dess egentliga innebörd
och betydelse merendels fäst sig — mer eller mindre
ensidigt än vid den ena, än vid den andra af dess båda
nämnda olika sidor eller integrerande beståndsdelar
(känslomomentet och det moraliska värdeomdömet). När
vi sålunda tala om »samvetsro» och »samvetsagg»,
»samvetsfrid» och »samvetsqval», så tänka vi oss
tydligen samvetet såsom en säregen form af vårt
högre känslolif; under det att andra föga mindre
gängse talesätt om samvetet såsom ömsom »gillande»
och »ogillande», »anklagande» och »frikännande», om
»samvetsförebråelser» och »samvetsbetänkligheter»,
om »samvetets domstol» eller om samvetet såsom
»domare» o. s. v. lika otvetydigt syfta på samvetet
såsom moralisk omdömesförmåga. Om nu icke kan nekas,
att dessa sist nämnda talesätt hafva sin goda och
fullgiltiga mening icke mindre än de först nämnda,
så bör likväl härvid noga beaktas, att ur psykologisk
eller psykogenetisk synpunkt känslomomentet eger
prioritet i jämförelse med värdeomdömet såsom
någonting i viss mån sekundärt, äfvensom att ett
moraliskt eller etiskt värdeomdöme icke får anses
såsom en samvetsfunktion annat, än för såvidt och i
samma mån som det omedelbart framgår ur och grundar
sig på en specifikt etisk känsla af ofvan antydda art.
Den sista anmärkningen torde innehålla nyckeln
till lösningen af det omtvistade problemet
huruvida det gifves eller icke gifves ett »irrande
samvete»? — eller med andra ord af den skenbara
motsägelse, som råder mellan samvetets oeftergifliga
anspråk på ofelbarhet (eller dess s. k. omedelbara
»evidens») och det lika obestridliga faktum, att vi
tyvärr alltför ofta förhastadt och oriktigt bedöma
den moraliska halten äfven af våra egna motiv och
handlingar. Att jäfva det nämnda anspråket är och
blir nämligen en etisk omöjlighet redan derför,
att detta, då någon för oss menniskor tillgänglig
högre moralisk instans öfver samvetet icke lär kunna
påvisas, skulle innebära ett förnekande af hvarje i
sig sjelf obetingad och fast norm för skilnaden mellan
rätt och orätt i moraliskt afseende, d. v. s. ett
upphäfvande af sjelfva pligtbegreppet, och således
med inre nödvändighet leda till etisk relativism
och skepticism. Men en mer eller mindre felaktig moralisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
