Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhälle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdering, såväl af oss sjelfva som af andra, kan
deremot förklaras så, att den väsentligen eller
åtminstone delvis bestämts af helt andra grunder
än en tillräckligt vaken och liflig etisk känsla
— t. ex. af allahanda ensidigt abstrakta eller
grundfalska etiska teorier, nationella fördomar
o. dyl. — och så till vida icke med fog kan tillråknas
vårt samvete, ehuru väl lätt nog händer, att sådana
främmande bestämningsgrunder så blandas och genom
ett halft sofistiskt eller helt omedvetet
sjelfbedrägeri förvexlas med en för tillfället icke
alldeles slumrande eller nedtystad etisk känsla,
att det felaktiga värdeomdöme vi sålunda fälla af oss
sjelfva tydes eller missförstås såsom ett rent utslag
af samvetets domstol. För öfrigt må uttryckligen
betonas, att en »samvetets dom »i sträng och egentlig
mening, såsom grundad omedelbart endast på känslans
vittnesbörd, icke kan referera sig till något annat
och mera än en viss bestämd enskild, handling eller
handlingsmöjlighet såsom blott sådan och således ännu
icke innebär något som hälst »logiskt» subsumerande af
denna handling under något allmänt begrepp eller någon
abstrakt lagformel. Fast hällre förhåller det sig
så, att alla begreppsmässigt fattade och formulerade
sederegler eller etiska lagar direkt eller indirekt
härstamma från en abstraherande och generaliserande
analys af hvad enskilda menniskors samveten i enskilda
fall gillat och förkastat och ytterst från denna ur
menniskoandens djup framvällande känsla, som utgör
samvetets innersta rot och kärna, och hvilken såsom
den egentliga principen för all specifikt etisk
värdebestämmelse — eller, om man hällre så vill,
redan såsom känsla implicerande eller sjelf utgörande
en sådan värdebestämmelse af absolut dignitet — är
och blir den lefvande ursprungskällan icke blott till
allt sedligt lif, utan lika väl till all vetenskaplig
etik (dess principium cognoscendi). Här möter oss
nu en ny skenbar motsägelse eller s. k. antinomi,
hvilken kan i frågeform uttryckas så: Hur är det
möjligt att ur en så rent individuelt subjektiv
princip som en känsla härleda en objektiv eller
allmängiltig moral? Ett svar på denna fråga må det
vara nog att här endast i största korthet antyda. Å
ena sidan måste visserligen fasthållas, att samvetet
är att betrakta såsom det fulla omedelbara uttrycket
af hvarje enskild menniskas konkret och individuelt
bestämda praktiska förnuft eller sedliga potens. Å
andra sidan åter beror möjligheten af en allmängiltig
moral på den allmänna likhet och öfverensstämmelse,
den inre väsensgemenskap och det organiska sammanhang,
som finnes och måste finnas mellan allt förnuftigt
och sedligt lif och som gör, att den enes förnuft
aldrig kan blifva fullkomligt främmande för den andres
eller någonting dermed heterogent och detsamma alls
icke vidkommande. Någon verklig motsägelse ligger
åtminstone icke deri att menskligheten i sin helhet
eller öfver hufvud alla till anlaget sedliga varelser
hafva ett i sina allmänna grunddrag gemensamt ideal
af sedlig fullkomlighet, hvilket likväl måste i skilda
riktningar utpräglas och individualiseras hos hvar och
en särskildt med hänsyn till hans säregna anlag och
konkreta lifsförhållanden. Den yttersta realgrunden
till nyss antydda andliga lifsgemenskap och dermed
äfven till det
sedliga idealets och sedelagens allmängiltighet
likasom till all sedlig förpligtelse öfver hufvud
söka det religiösa sinnelaget, den religiösa tron
och den religionsfilosofiska spekulationen i Gud
och menniskans förhållande till honom. Och först
härigenom får samvetet sin högsta och djupaste
betydelse såsom »Guds röst i menniskan», såsom en i
hennes inre gifven uppenbarelse af hans oföränderligt
heliga vilja. I detta sammanhang må erinras derom,
att redan Sokrates i sitt mystiska daimonion såg ett
uttryck af menniskans gudaartade natur (to theion);
vidare om Kants berömda definition af religionen såsom
»Erkenntniss aller pflicht als göttlicher gebote»,
och till sist om Boströms lära om menniskoandens
eviga ursprung och väsende såsom en af Guds egna
lefvande tankar eller »idéer», hvars konkreta och
individuella bestämdhet vore gifven i och genom dess
organiska sammanhang med och plats inom det gudomliga
idésystemet.
Af det sätt, hvarpå redan i början af denna artikel
samvetets allmänna begrepp angifvits och fixerats,
framgår osökt indelningen af dess särskilda yttringar
dels i sådana, som föregå, och sådana, som följa efter
den egentliga viljeyttringen, — d. v. s. det fria
viljebeslutet med eller utan dess verkliga utförande
— (conscientia antecedens och c. conseqvens); och
dels äfven i positiva och negativa samvetsfunktioner
eller s. k. »godt och ondt samvete» (resp. samvetsro
och samvetsagg, gillande och ogillande samvete
o. s. v.). Genom att med hvarandra kombinera dessa
båda dikotomier få vi å ena sidan motsatsen mellan
»manande» och »varnande», å den andra åter mellan
»frikännande» och »anklagande» samvete. Vid en
jämförelse mellan huru samvetet verkar före och efter
den egentliga handlingen finner man den skilnaden, att
det i förra fallet mera direkt och bestämdt framträder
såsom bestämningsgrund för vår valfria vilja, i
form af ett antingen befallande eller förbjudande
men alltid lika ovilkorligt bud eller »kategoriskt
imperativ» — eller kort sagdt såsom »pligtkänsla»
i allra eminentaste och egentligaste mening —;
under det att det deremot i senare fallet tyckes
göra sig gällande åtminstone närmast eller i första
ögonblicket endast såsom ett känslobetonadt omdöme
om den begångna handlingens moraliska halt, nämligen
antingen såsom inre tillfredsställelse i medvetandet
af en fylld pligt eller ock såsom ett mer eller
mindre bestämdt medvetande med ty åtföljande känsla af
»skuld». Dock gäller särskildt om skuldkänslan, att
den alltid innebär åtminstone en outvecklad tendens
till bättring eller till en föresats att framdeles
vilja och handla annorlunda. I samma mån som denna
föresats lyckas att arbeta sig fram till klarhet och
styrka, går skuldmedvetandet öfver och vinner dervid
sin försoning i verksam »ånger».
K. R. G.
Samvetsmål, tvifvelaktigt fall, der det
pligtenligaste handlingssättet icke omedelbart
inses. Se Kasuistik.
Samvetspenningar (Eng. conscience-money) penningar,
hvilka en person bedrägligt tillegnat sig eller
underlåtit att betala, men som hon sedermera,
drifven af samvetet, insänder (vanligen anonymt)
till vederbörande. Stundom menas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
