Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frukter hafva nämligen mycket ofta förmågan att
länge hålla sig flytande. Såsom exempel kunna
anföras kokosnöten och näckrosorna. Hos den förra
liksom hos många af den tropiska zonens strandväxter
upptages fruktens yttre del af en lös väfnad fylld
af luft, som tillåter frukten att drifvas omkring
af hafsströmmarna, medan den inre benhårda delen
skyddar embryot mot förstöring. Deraf förklaras
kokospalmens allmänna förekomst på Stilla hafvets
öar. Hos näckrosorna bildas inne i frukten luftblåsor,
som uppbära frukten i vattnet, tills fruktväggen
ruttnat, då fröna blifva fria och sjunka till
bottnen. — Spridning genom djur sker ofta så, att
frön medfölja den jord, som häftar vid däggdjurs
och foglars fötter. Om särskilda inrättningar
finnas, äro de af två väsentligt olika slag. Bär,
stenfrukter och andra köttiga frukter eller frön
ätas af djur, men vanligen är fröskalet bildadt af så
motståndskraftiga celler, att fröna osmälta genomgå
djurens tarmkanal och på sådant sätt spridas. Andra
frukter och frön äro genom hakar, hår etc. egnade att
fastna i hårbeklädnaden på förbipasserande djur, der
de ofta lång tid kunna blifva sittande att på detta
sätt föras stora sträckor. Den vigtigaste fröspridaren
är numera, i synnerhet när det gäller större områden,
menniskan, och äfven vid den genom henne försiggående
spridningen spelar frukternas och frönas beskaffenhet
en mycket stor rol, äfven om man härvid ej kan tala
om någon särskild tillpassning för spridningsändamål.
Sprinchorn, Karl Knut Sigfrid, skolman, historiker,
f. i Lund d. 13 Maj 1851, student der 1871 samt filos.
doktor 1879 och docent i svensk historia s. å.,
blef 1881 lektor i historia och svenska språket vid
Vexiö högre allm. läroverk samt förordnades, med
bibehållande af nämnda lektorat, till rektor 1884
vid Visby och 1886 vid Lunds högre allm. läroverk
och föreståndare för den praktiska profårskursen
derstädes. För forskningar besökte S. 1880 och
1881 arkiv i Holland, Belgien och Frankrike samt
för pedagogiska studier Tyskland (1887 och 1897)
och Österrike (1887). Han var led. af 1890–91 års
komité för utarbetande af förslag till ändringar i
läroverksstadgan. S. har författat bl. a. Kolonien Nya
Sveriges historia (i »Hist. bibl.», V, 1878; öfvers.
till engelska), Om Sveriges politiska förbindelser
med Frankrike före Gustaf II Adolfs tid (derst.; VII,
1880), Om Sveriges förbindelser med Nederländerna
från äldsta tider till år 1614 (i »Hist. tidskr.»,
V, 1885), Hvilken är den enklaste, nyttigaste och
tacksammaste läroverksreformen (i »Ny sv. tidskr.»,
1886) och Bidrag till Lunds allm. läroverks historia
efter Skånes förening med Sverige (1896). Han har för
skolbruk utgifvit handbok i dansk och norsk vitterhet
(1887) och i svensk vitterhet (2 bd, 1889–90). S. är
led. af Nord. oldskriftselskabet (1892).
*Springer, A. H., dog 1891.
*Springfield. 1. Staden hade 51,534 innev. 1890. —
2. Staden har nu öfver 40,000 innev. — 4. Stad i
Missouri, hade 6,522 innev. 1880 och 21,850 år 1890.
Springflod. Se Tidvatten.
Sprit, sjöv. Se Spri.
Spritdrycker. Se Rusdrycker.
Spritärter. Se Ärter.
*Sproge. 2,430 har. 346 innev. (1897).
Språkljudsqvantum. Se Fonem. Suppl.
Språkrot. Se Rot, språkv.
Språktakt l. takt kallas den språkljudsqvantitet
(fonem, se d. o. Suppl.), som sträcker sig
fr. o. m. ett intensitetsmaximum (den s. k.
hufvudtonen, se Accent I, B, 3. Suppl.) intill ett annat
dylikt (eller en paus). En (språk)takt kan således
icke uppvisa mer än ett intensitetsmaximum,
men deremot kan den alltför väl förete flere
intensitetsminima. Ett fonem, som ligger mellan
två intensitetsminima, kallas tryckstafvelse, och
dennas sonoritetsmaximum (d. v. s. hörbaraste ljud)
kallas sjelfljud (sonant), under det att alla
dess öfriga ljud kallas medljud (konsonanter). I
svenskan kan en (språk)takt vara ända till
15-stafvig (eller mera), t. ex. o! (1-stafvig),
hederligare (5-stafvig), öfverhofstallmästareämbetet
(10-stafvig), arbetareförsäkringskomitéutlåtandena
(15-stafvig). Det fonem, som ligger mellan en paus
och ett intensitetsmaximum, kallas upptakt. Denna
kan i svenskan vara ända till 6-stafvig (eller
mera), t. ex. lekámen (1-stafvig), universitét
(4-stafvig), individualitét (6-stafvig).
Ad. N–n.
*Sprängämnen äro sådana fasta eller flytande kroppar,
som genom stöt, antändning eller uppvärmning
kunna bringas till att hastigt sönderdelas och
öfvergå i gasformigt tillstånd (explodera). Den 19
Nov. 1897 utfärdades k. förordn. ang. explosiva
varor. (Rättelse: Sp. 306, r. 9–10 nedifr., står
panklastik bör vara panklastit)
*Spuller, E., lemnade utrikesportföljen d. 16 Mars
1890, blef 1892 senator, var d. 4 Dec. 1893–d. 22 Maj
1894 å nyo undervisningsminister, i Casimir-Periers
kabinett, och dog i Sombernon (Côte d’Or) d. 23
Juli 1896.
*Spurgeon, Ch. H., dog i Mentone d. 31 Jan. 1892.
Spurt [spört], Eng., idrottst., plötslig ansträngning,
förstärkt anlopp.
*Spånga. 5,055 har. 1,700 innev. (1897).
Spånga–Löfsta jernväg, normalspårig, 6 km. lång,
tillhörig Stockholms stad, afsedd för transport af
latrin och sopaffall från lastplatser i eller vid
Stockholm till upplagsplatser vid Mälaren, öppnades
d. 1 Nov. 1889 och trafikeras af
Stockholm–Vesterås–Bergslagens jernvägsaktiebolag. J. L.
Spårvexel. Se Vexel.
Spårvidd. Se Jernvägar, sp. 1160–61.
*Spårvägar. Jfr Elektriska jernbanor. Suppl.
Späcksten, miner. Se Specksten.
Spänningskedja. Se Tensionskedja.
Spännkåda. Se Tuggkåda.
Spännverk. Se Bro.
Spökdjuret, zool. Se Vristdjur.
Spökgräshoppor, Phasmidae. Se Spikgräshoppor (hvilken
form är oriktig).
Squalus fulgens. Se Mareld.
Squamata, zool. Se Fjällreptilier.
*Squamipennes, fjällfeniga fiskar, zool.,
en till ordn. Acanthopterygii (taggfeningar)
hörande familj bland fiskarna, utmärkt genom den
sammantryckta kroppens mycket höga och korta form
och det finfjälliga öfverdraget på större delen af
fenorna. Fiskarnas storlek är icke betydlig, men
färgprakten dess större. Rödt, blått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
