Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsminister A. F. Z. Reuterskiöld och 1868 konsultativa
ståtsrådet generalmajoren K. M. Thulstrup som
sjöminister grefve B. v. Platen, hvarjämte
grefve K. R. L. Manderström s. å. lemnade
utrikesportföljen åt envoyén grefve K. Wachtmeister,
och civilministern H. G. Lagerstråle ersattes med
presidenten A. Adlercreutz. Denna regeringens
reserverade hållning bidrog i sin mån att yttermera
öka intresset för riksdagens uppträdande, hvilket
ju äfven dessförutan skulle vara stort nog, då den
framträdde i en för vårt land alldeles ny form.
Första kammaren bestod till största delen af
personer, som gjort sig ett namn i den gamla
riksdagen, särskildt i det gamla adelsståndet,
och de förnämste bland motståndarna till 1865
års reform sutto der, hvadan man kunde förutse,
att reformministèren i denna kammare skulle möta
den hufvudsakliga oppositionen. I Andra kammaren
mötte likaledes en stor skara f. d. ståndsledamöter,
men till följd af den nya riksdagsordningen hade
de forne yttersta nu blifvit de främste, i det att
bönderna voro den talrikaste gruppen. Redan vid
1867 års riksdag utgjorde antalet hemmansegare 78,
och då vid följande val andra landsombud alltmer
utgallrades, dröjde det ej längre än till 1875,
innan de bildade majoritet i kammaren. Men nu
har aldrig en samhällsklass beherskat ställningen
i något land, utan att söka använda sin makt till
uppnående af egna fördelar, och detta blef äfven den
nya bondemajoritetens sträfvan. Vid denna första
riksdag lades alltså grunden till det i vår nyaste
historia så vigtiga Landtmannapartiet (se d. o., äfven
i Suppl.), under E. Key, grefve A. Posse, J. F.
Ericson m. fl. Det nya partiets program upptog
utom en del mer allmänna reformkraf särskildt
fordran på en mera rättvis och jämn fördelning af
beskattningen, skjuts- och väghållningsbesvärets
ordnande på ett för jordbruket mindre tryckande sätt,
ingen återgång i den dåvarande tull-lagstiftningen,
mera jämnt afvägd rösträtt vid kommunala val.
Den för partiet vigtigaste af dessa fordringar
blef beskattningsfrågan, ty hvad partiet dermed
åsyftade var att befria jorden från grundskatter
och indelningsverk. Ehuru det icke egentligen
hyste några fientliga känslor mot regeringen, måste
det dock i det stora hela få karakteren af ett
oppositionsparti, och derför bildades å andra sidan
ett regeringsparti, sedan kalladt Centern, hvars
ledande man var L. J. Hierta. — I Första kammaren
gjordes också 1867 några försök till partibildning,
men det enda, som någorlunda lyckades, var ett
högerparti, som under presidenten grefve K. G. Mörners
ledning förenade kammarens mest konservativa
element, alltså regeringens vigtigaste motståndare.
Den första stora fråga, som gaf de nya partien
tillfälle att visa sina åsigter, var försvarsfrågan,
hvilken vid 1867 års riksdag framlades i flere
olika från enskilda motionärer utgående förslag.
Af frågans behandling framgick ganska klart, att
för Landtmannapartiet hufvudsaken var att afskaffa
indelningsverket, medan det var partiet mera
likgiltigt hvad som sattes i stället. Slutet blef
att riksdagen hos K. M:t anhöll om framläggande af ett
härordningsförslag, bland hvars hufvudgrunder
skulle vara att armén bestod af stam och beväring
samt att indelningsverkets besvär måtte
lindras »eller ock aflösas». — Vid 1868 års riksdag
bildades ett nytt parti, det Nyliberala, med ett
mycket vidlyftigt och radikalt program,
men partiet blef ej långlifvadt: Landtmannapartiet
drog alltmer till sig kammarens liberala element.
Det samförstånd, som egt rum mellan
regeringen och partiet måste derför förr eller
senare försvinna. Ännu vid 1868 års riksdag lät
det senare af personlig hänsyn till regeringens chef
ett af partiet omhuldadt förslag om indragning af
anslaget till Handels- och sjöfartsfonden alldeles
falla; men deremot bidrog riksdagens hållning till
att, såsom ofvan nämnts, några andra statsråd
då afgingo. Och vid riksdagen 1869, der den nye
krigsministern, generalmajoren G. R. Abelin, framlade
ett härordningsförslag, det första, som utgått
från regeringen, blef detta förkastadt. Dels i
sammanhang med denna fråga, dels genom särskilda
motioner kom grundskattefrågan då under behandling:
grundskatterna fixerades i en kontant penningesumma,
men deremot förkastades ett väckt förslag till
dessa skatters aflösning. Möjligen hade, om
regeringen då tagit sig denna fråga an, en dylik
aflösning dock kunnat åstadkommas, men så skedde ej,
och snart var aflösningen en af Landtmannapartiet
öfvervunnen ståndpunkt; hvad det derefter allt
bestämdare fordrade var grundskatternas afskrifning.
Vid samma riksdag började jernvägsfrågor mer än
förr taga riksdagens uppmärksamhet i anspråk.
Sådana gåfvo den hufvudsakliga karakteren äfven åt
1870 års riksmöte, om än äfven andra angelägenheter
der spelade in. Regeringen mötte riksdagen med
underrättelse om att en statsbrist förefanns i 1871
års statsreglering, och att den måste fyllas genom
höjning af bränvinstillverkningsafgiften och af
allmänna bevillningen. Till ingen af dessa utvägar
var dock Landtmannapartiet synnerligen benäget.
Den opposition, för hvilken af denna anledning
finansministern frih. K. G. af Ugglas utsattes,
förmådde honom att straxt före riksdagens slut
afgå, om ock andra omständigheter dertill bidrogo.
Vid denna riksdag blef regeringen utsatt för
mycket häftigare anfall af sina gamla motståndare
i Första kammaren under ledning af grefve Henning
Hamilton. Man beskyllde den på goda grunder
för svaghet och oförmåga att fylla de kraf, som
de nya riksdagsförhållandena ställde på henne,
men särskildt för hennes fullständiga brist på
initiativ. För att stärka ministèrens ställning
sökte frih. De Geer att förmå kamrarnas talmän,
grefve G. Lagerbjelke och biskop A. N. Sundberg, att
inträda i densamma, men då detta misslyckades, afgick
frih. De Geer samt med honom ecklesiastikministern
F. F. Carlson och konsultativa statsrådet P. J. von
Ehrenheim. En ny konselj bildades under förre
civilministern Adlercreutz (d. 3 Juni 1870–d. 4 Maj
1874) såsom justitiestatsminister; civilminister
blef assessor P. A. Bergström, finansminister
(efter af Ugglas) grosshandlaren C. F. Waern,
ecklesiastikminister expeditionssekreteraren
G. Wennerberg. Af dem var Bergström den mest
bekante politikern, ty han hade varit förnämste
målsmannen för Landtmannapartiets motståndare
(Intelligensen) i Andra kammaren, och han blef äfven
den ledande kraften i konseljen. Något stöd hos
Landtmannapartiet kunde denna rent byråkratiska
ministèr ej påräkna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
