Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammaren, som afslog saken. I Nov. 1878 afgick Carlson,
och i stället blef professor C. G. Malmström
ecklesiastikminister. Äfven den svåra ekonomiska
kris, som vid denna tid hemsökte landet, kom att
inverka på regeringens ställning. Man hoppades och
väntade från dess sida åtgärder till afhjelpande af
den tryckta affärsställningen, men finansministern
var till en början icke hågad för dylika mått och
steg, och derför blef oppositionen i riksdagen
ganska våldsam vid 1879 års riksdag. Vissa
eftergifter från regeringens sida för opinionen
förhindrade dock den nya ministerkris, som man
väntat. Då snart efter riksdagens slut Lagerstråle,
som varit konsultativt statsråd, afgick, öfvertog
frih. De Geer hans plats, och Justitiedepartementet
anförtroddes åt justitierådet L. T. Almqvist. Än
en gång profvade ministèren sin lycka med ett nytt
härordningsförslag (1880), som afsåg att utsträcka
tjensteåldern (till 40 år) under krigstid samt att
skaffa ordning i våra beväringsförhållanden, utan
att öka statsutgifterna. I Första kammaren antogs
förslaget, men i den Andra förkastades det. Redan
under debatten hade frih. De Geer förklarat, att han
ämnade afgå, när frågan, såsom han redan då insåg,
hade fallit, och omedelbart derpå inlemnade hela
konseljen sina afskedsansökningar. Det blef nu
Landtmannapartiets chef, godsegaren grefve A. Posse
(d. 19 April 1880—d. 13 Juni 1883), som af konungen
mottog uppdraget att bilda ny regering, hvilken jämte
honom (finansminister) räknade såsom medlemmar
frih. K. F. L. Hochschild (utrikesminister),
N. H. von Steyern (justitieminister),
O. F. Taube (krigsminister, till 1882, då han
efterträddes af K. F. Ryding), frih. K. G. von
Otter (sjöminister), F. L. S. Hederstjerna
(civilminister), Forssell (finansminister) och
Malmström (ecklesiastikminister), hvilka bägge dock
under året afgingo, samt de konsultativa statsråden
K. G. Hammarskjöld (som dock senare på året blef
ecklesiastikminister) och O. R. Themptander (som
1881 blef finansminister). Till de sedan gammalt
olösta stora frågorna började vid denna tid en
ny framträda på dagordningen, tullfrågan. Vid
riksdagen 1878 hade första gången ett förslag
väckts om en protektionistisk revision af tulltaxan,
men motionen afslogs. Samma öde delade några andra
liknande, som framställdes vid 1879 och 1880 års
riksdagar. Emellertid tvangs den frihandelsvänliga
regeringen af en årligt återkommande statsbrist
att både 1879 och 1880 föreslå höjning af vissa
finanstullar, men vid 1880 års riksdag antogos
i st. f. regeringens förslag höjda tullar på en
del andra varor, bl. a. på majs, ost och humle,
hvarjämte en s. k. inregistreringsafgift bestämdes
för hvetemjöl, gryn och bönor. Vid 1882 års
riksdag upphäfdes dock denna afgift, och genom
de nya handelstraktaterna med Frankrike (1882)
och Spanien (1883) nedsattes åter en del af de
tullar, som 1880 höjts. Det största politiska
intresset knöt sig dock vid att se, hur den
landtmannapartistiska ministèren skulle lösa försvars-
och grundskattefrågorna. Stora komitéer nedsattes för
deras beredande, och vid 1883 års riksdag framlade
regeringen sina förslag. Men det visade sig nu,
att Landtmannapartiet ej var något regeringsparti
i parlamentarisk mening. Härordningsförslaget
förkastades i båda kamrarna,
och med anledning deraf nedlade grefve
Posse sin befattning, endast följd af
civilministern. K. J. Thyselius (d. 13 Juni
1883—d. 16 Maj 1884) blef nu statsminister och J. E. von
Krusenstjerna civilminister. Vid 1884 års riksdag voro
de »stora» frågorna icke på tal, deremot antogs en
ny patentlag, qvinnans myndighetsålder nedsattes till
21 år, och vatten- och brödstraffet afskaffades. Den
åldrige statsministern lemnade efter riksdagens slut
sin plats, som intogs af O. R. Themptander (d. 16
Maj 1884–d. 6 Febr. 1888); till konsultativt statsråd
utnämndes bruksegaren frih. C. G. Tamm. Det lyckades
denna regering att vid riksdagen
1885 föra försvarsfrågan ett om än litet
steg framåt, i det att beväringsöfningarna
förlängdes med 12 dagar, dock mot vederlag af 30
proc. afskrifning af grundskatterna och lika stor
lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
dessutom infördes ett ordnadt inskrifningsväsende
i fråga om de värnpligtige. Äfven vid denna
riksdag yrkades på höjda tullsatser för en del
industriartiklar och för landtmannaprodukter, men
förslagen afslogos (i Andra kammaren dock med
blott 21 röster i fråga om spanmålstullen). För att
bättre arbeta för sina åsigter bildade frihandlarna
under riksdagen »Föreningen mot lifsmedelstullar»,
och på sommaren upplifvade protektionisterna en äldre
förening »Svenska arbetets vänner». I början af
1886 års riksdag nedsatte de senare en komité, som å
partiets vägnar utarbetade ett gemensamt förslag till
ändringar i tulltaxan. Spanmålstullen, som var
den vigtigaste, afslogs dock i Första kammaren
(med 75 röster mot 57), men bifölls i Andra (med
105 röster mot 99). Vid den gemensamma voteringen
blef den dock afslagen. Den betryckta ställning,
hvari näringarna befunno sig, föranledde regeringen
att straxt derpå nedsätta en komité för att
inkomma med förslag till de åtgärder, som kunde
vara egnade att underlätta vilkoren för åkerbrukets
och andra näringars bedrifvande, kreditväsendets
befordrande, nedsättning i jernvägstaxor m. m.
Komitén skulle dock ej befatta sig med tullfrågor.
I ännu högre grad beherskade tullfrågan händelsernas
utveckling 1887. Bevillningsutskottets majoritet
blef protektionistisk, och protektionisterna enade
sig åter om en stor tullmotion, ungefär af samma
innehåll som förra året. I Första kammaren
afslogs dock rågtullen (med 70 röster mot 68),
men i Andra antogs först denna (med 111 röster
mot 101) och sedan utan votering alla de öfriga
spanmålstullarna. Resultatet af en gemensam
votering var alltså sjelfklart, men innan det kom till
en sådan upplöstes Andra kammaren d. 5 Mars, och nya
val påbjödos. Den nya riksdagen skulle sammanträda
d. 2 Maj. Denna regeringens åtgärd gaf anledning
till en politisk agitation och en upphetsning i
landet, som detta knappt förr varit vittne till,
och derigenom skärptes tullstriden mycket mer,
än eljest skulle hafva skett, ja så, att såren från
den tiden icke äro läkta än i dag. Den nya Andra
kammaren hade en majoritet af frihandlare. Inga nya
tullar kommo derför i fråga; handelstraktaten
med Spanien förlängdes till d. 1 Febr. 1892,
då äfven den franska traktaten skulle utlöpa.
Detta år afgick krigsministern Ryding och fick till
efterträdare generalmajoren G. O. Peyron. Som 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
