Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abel, Niels Henrik - Abel, Heinrich Friedrich Otto - Abel, sir Frederick - Abélard. Se Abailard - Abel de Pujol, Alexandre Denis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han där till lärare i matematik den då endast
tjugutreårige B. M. Holmboe, som för honom blef en
förträfflig vägledare. 1821 blef han student. Redan
dessförinnan hade han ej allenast genomgått flere af
Eulers matematiska arbeten, utan äfven själf försökt
sig på lösningar af de allra svåraste matematiska
problem.
Tack vare understöd af åtskilliga
universitets-professorer kunde A. vid
universitetet, som likväl i matematik ej hade
någonting att lära honom, egna sig åt sina
matematiska spekulationer. 1823 offentliggjorde
han sina första afhandlingar, i "Magazin for
naturvidenskaberne". För att främja hans studier
beviljade norska staten honom först ett anslag för
två år af 200 spd. (800 kr.) årligen och sedan, då
han redan utgifvit ett af sina epokgörande verk, ett
tvåårigt resestipendium af 600 spd. (2,400 kr.) om
året. Han företog nu 1825 en resa till Tyskland,
Österrike, Nord-Italien, Schweiz och Paris samt
inledde öfverallt personlig bekantskap med dåtidens
främste matematiker. Samtidigt skref han på franska
en stor del af sina berömda afhandlingar, hvilka
på tyska offentliggjordes i Crelles "Journal für
reine und angewandte mathematik". Men pengarna togo
slut. Året 1827, efter hemkomsten, tillbragte A. under
många svårigheter att uppehålla existensen. Det
blef en ljusning i början af följande år, då han
kallades till docent vid universitetet i Kristiania
och till följd af prof. Hansteens vetenskapliga resa
till Sibirien förordnades att förestå professuren
i matematik. Kort därefter öppnades för honom de
största utsikter till en professur vid universitetet
i Berlin, och medlemmar af Franska institutet sökte
genom sitt inflytande bereda honom en plats vid
Vetenskapsakademien i Stockholm. Fattigdom och därmed
följande vanvård af hans ursprungligen allt annat än
starka hälsa hade emellertid ytterligare försvagat
denna. Efter att under julen 1828 ha ådragit sig en
förkylning, fick han lungsot och dog 6 apr. 1829 i
Froland vid Arendal, endast tjugusex år gammal. Ett
år efter hans död tillerkände Franska institutet
ett pris af 3,000 fr. (omkr. 2,150 kr.) åt ett af
hans arbeten. Hans samlade skrifter utgåfvos 1839
af Holmboe på offentlig bekostnad. En ny tillökad
upplaga utgafs 1878-81. äfven på offentlig bekostnad,
af L. Sylow och S. Lie.
Hur högt än A. skattades
af sina samtida, både som personlighet och som
matematiskt geni, torde likväl ingen mer än Gauss
ha ens tillnärmelsevis insett betydenheten af
hans matematiska upptäckter. Numera betraktas han
som ett af de största snillen, som uppträdt på de
exakta vetenskapernas område, och anses jämförlig
med Archimedes, Newton och Gauss. Med sitt snille
förenade han en barnslig naivitet, något som framgår
i synnerhet af hans bref. Ett bland de viktigaste
resultaten af hans snillrika forskningar är hans
bevis, att allmänna ekvationer af 5:te och högre
grader icke kunna lösas genom rotutdragningar, genom
hvilket arbete han lade
grunden till den egentliga algebrans senare
utveckling. Ett annat af hans grundläggande verk är
teorien för de elliptiska funktionerna, hvars alla
hufvudsatser äro af honom framställda. Hans sista
matematiska storverk, som "med sin stränga afslutning
och sin vida omfattning torde vara det högsta och
djupaste, hvartill matematiken hunnit", var det
abelska additionsteoremet, en sats om integraler öfver
algebraiska funktioner, hvilken bildar grundvalen
till teorien för dessa s. k. abelska integraler
samt de däraf härledda abelska funktionerna. År 1902
firades minnet af A. genom en storartad sekularfest
i Kristiania, och i samband härmed utgafs som del
af "Acta Mathematica" en festskrift, innehållande
uppsatser af de främste lefvande matematiker, hvilka
uppsatser alla utgöra direkt fortsättning af något
arbete af A. 1893 stiftade Oskar II till hans ära ett
pris, som i form af en guldmedalj af 1,000 kr. värde
skall utdelas hvart femte år, utan hänsyn till
nationalitet, för framstående arbete inom den rena
matematiken. Se vidare C. A. Bjerknes, "N. H. Abel. En
skildring af hans liv og videnskabelige virksomhed"
(1880, utförligare fransk uppl. 1885), en på
grund af stortingsbeslut utgifven "Festskrift ved
hundredaarsjubileet" (1902) och G. Mittag-Leffler,
"Niels Henrik Abel" (i "Ord och bild" 1903).
(M. L.)
Abel, Heinrich Friedrich Otto, tysk historieskrifvare,
f. 1824 i Reichenbach i Würtemberg, d. 1854 som
docent i Bonn, uppvisade i skriften Makedonien
vor könig Philipp (1847) macedoniernas helleniska
härstamning, inlade äfven förtjänst genom Die
deutschen personennamm (1853; 2:a uppl. 1889) och
Die legende vom heiligen Johann von Nepomuk (1855;
se därom Johan af Nepomuk) samt förberedde ett stort
verk öfver kejsar Fredrik II, hvartill König Philipp
der hohenstaufe (1852) och fragmentet Kaiser Otto IV
und könig Friedrich II (1856) voro särdeles vackra
begynnelser.
Abel, sir Frederick, engelsk kemist, en af den moderna
sprängämnesteknikens grundläggare, f. 1827 i London,
d. 1902, blef 1851 professor vid krigsakademien i
Woolwich och 1854 det engelska krigsdepartementets
sprängämneskemist, hvilken befattning han bibehöll
till 1888. Han utnämndes till baronet 1893. A. uppfann
på 1860-talet den ännu använda fabrikations- och
reningsmetoden för bomullskrutet, hvarigenom detsamma
ernådde sådan hållbarhet, att det blef användbart
såsom sprängämne för krigsbruk. Han utförde vidare
tillsammans med sir Andrew Noble 1874-80 ytterst
noggranna och vidtomfattande undersökningar om
förloppet vid svartkrutets förbränning i eldvapen
och de därvid bildade produkterna, hvarigenom
en säker grundval lades för de artilleristiska
beräkningarna. Tillsammans med prof. Dewar har
A. uttagit patent på det af engelska staten använda
röksvaga krutet kordit. E. S-M.
Abélard. Se Abailard.
Abel de Pujol [abe’ll d* py*å’ll], Alexandre Denis,
fransk historiemålare, f. i Valenciennes 1787,
d. i Paris 1861, studerade först under Davids
ledning och sedermera i Rom, där han så ifrigt
egnade sig åt antikens studium, att till och med hans
religiösa figurer blefvo hållna i starkt antikiserande
stil. Hans arbeten bära prägel mera af energisk flit
än af stor talang. Hans stora målningar, af hvilka
de flesta äro religiösa, finnas i kyrkor och museer
dels i Paris,
Tryckt den 22/4 03
1 b. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
